Luciadagen och lussenatta i svensk folktro

Välkommet är det budskap Lucia bringar, om julen som äntligen ”står i förstun”, efter senhöstens långa ”mörka tider”. Och vacker är hon själv att åse, som julens förkroppsligade genius.

Så skriver Hilding Celander i boken Nordisk jul från 1928 om Lucias ankomst denna natt. Den här natten gick under benämningen modernatten i Östergötland, och torde ha haft stor betydelse för allmogen i det mörka och kalla norden eftersom lucianatten markerade vändpunkten. Efter den här natten började solen ”häva sig” igen på himmelen.

Nu upp till gamman i mörka tider! Med tjärvedsflamman Lucia skrider i däld och lider. – Ur dikten Lucia (1898) av Erik Axel Karlfeldt

Mycket folktro är förknippat med den här natten och dagen, och samma drag återfinns i både delar av Norge och Sverige. I sin bok skriver Hilding Celander: ”I södra Sverige (Småland, Halland, och angränsande delar av Västergötland) är allt möjligt trolltyg då i farten. och särskilt på tok är det med allt rinnande vatten”

Det hände många underliga ting under den här natten. Kvarnarna stod still, vattnet förvandlades vid midnatt till vin, jäsningen på ölet stannade, osv. Man fick inte heller arbeta, för då kunde ho Lussi hämnas och ropa ner igenom skorstenen:

Inte brygga, inte baka, inte stora eldar hava!

Ibland talade man om ett troll, Lusse eller Lusseper, som sätter käppar i hjulet för folk. I Halland betecknades Lucia som ”en trollkona eller en med onda andar förbunden varelse” eller som ”ett troll, som gjorde allt möjligt ont”. I Väster-Dalarna (Malung) tänkte man sig Lucia som en farlig varelse i gestalt av en rovfågel. Också i mina trakter i mellersta Norrland skrämde man barnen med Lucia. Här berättades om Lucia som stammoder för ”de osynliga” eller ”vittrerna”.

Samtidigt drar Lussefärssläkta, en familj av andar, runt i landet under den här långa natten. I Hallandsbygden Veddige, berättar Hilding Celander, hade man som sed att spara den sista neken av var åker, och ge den som foder åt Lussefärs-släktas hästar. Hilding beskriver denna ”familj av andar” som ”ett helt följe av män och kvinnor på sina hästar, som det inte är gott att råka ut för, vare sig för människor eller djur.”

Precis som i Norge skriver Hilding hur det föreligger en tydlig folketymologisk identifiering av Lucifer (och hans släkte) med bygdemålets Lusse-fär (= färd). ”Men själva föreställningen är långt äldre,” konstaterar Hilding, ”det framgår bl.a. av överensstämmelsen med den västnorska lussi-faeren, lussi-reidi eller jole-reidi, en märklig forntidslämning”

Det var under denna natt, särskilt i de västsvenska landskapen, som julgrisen (eller lussigrisen, som den heter i Närke) slaktades. I boken Nordisk jul menar man att det nog inte var en tillfällighet att slakten ägde rum just denna natt.

När denna företogs på den natt som räknades för vintersolståndets, är det nog inte heller en tillfällighet, utan något som en gång har haft sin mening, vilken nu denna varit. – Slakten av julgrisen har också givit de materiella förutsättningarna för Lusseottans festmåltid. Denna var i väsentlig mån en slaktmåltid.

Nu till den stora frågan som upprepas år efter år.

Är Lucia en svensk tradition eller ej?

Självklart är den det. Det är en dum fråga. Men det hindrar förstås inte någon statlig institution eller progressiv ledarskribent från att påminna dig om att Lucia minsann var ett italienskt helgon och att traditionen därför är så osvensk den kan bli. Vem vet, sankta Lucia kanske identifierade sig som en man också? Det vore ju spiken i kistan för den typiska bilden av Lucia som en kvinna.

Glad lucia 🌟! pic.twitter.com/WCn5NguUec — Nordiska museet (@nordiskamuseet) December 13, 2017

Eller som Nordiska museet proklamerade på Twitter att den ljusbärande Luciabruden i vitt ”blev vanlig först på 1950-talet”, vilket faktiskt inte stämmer. Traditionen var redan i början av 1800-talet välkänd i södra Sverige, som Hilding konstaterade 1928. Men han konstaterar samtidigt att Luciabruden mest sannolikt inte är någon ursprunglig folklig tradition i Sverige:

Det är emellertid en öppen fråga, om Lussebruden är någon ursprungligen folklig sed. Utanför de västsvenska landskapen kan man med ganska stor bestämdhet påstå, att så inte är. Sedens vidsträckta spridning talar inte emot denna uppfattning, ty denna har bevisligen skett inemot eller i vår egen tid. Och det är ju inte alltid de ursprungliga sederna, som blir de mest populära. Därom lämnar julens historia mångfaldiga bevis; man behöver bara nämna julklappar och julgran. Det är istället de festligaste bruken, som har största utsikten att slå an och slå igenom. Och till dem hör onekligen denna Lucia.

Lucia, lussenatten, modernatten, trollnatten, det här är trådar som löper bakåt i vår svenska historia och vår folktro så långt det skrivna ordet minns. Vissa aspekter av traditionen är relativt unga, medan andra har sitt ursprung i forntidens glömska dimmor. Hur länge traditionerna och sederna funnits innan det skrivna ordet kan vi inte veta. Men frågar du mig spelar en traditions ålder inte heller någon roll.

Vi som lever idag kan bara bestämma vilken mening vi själva vill ingjuta i traditionerna. Det är nu våra traditioner, och vad vi känner för dem är faktiskt helt upp till oss. Det är när man hittar sin egen mening och ingjuter sin egen livskraft i en tradition som man gör den till sin egen och håller den vid liv, och det har svensk allmoge otvivelaktigt gjort. Vi har genom århundraden gjort Luciafirandet till vår egen tradition. Det kan ingen ta ifrån oss, inte ens postmoderna kulturradikaler i statens tjänst.

Många årtionden och sekel från idag, när postmodernism, genusteori, intersektionalitet och allt vad dessa revolutionära och ofrihetliga strömningar heter sedan länge förpassat sig själva till historiens skräphög – när många av oss som lever idag sedan länge är döda, begravda och bortglömda – kommer den ljusbärande, kronprydda kvinnan i vit skrud fortfarande bringa ljus, hopp och eftertanke i den nordiska vinternatten.

Vår moderna och samtidigt mycket gamla Luciahögtid är snart förbi, men än är inte faran över, för senare generationer har som sagt kastat om traditionen lite så den inte längre infaller på dess naturliga tidpunkt. Med vår tids kalender inträffar vintersolståndet och modernatten i år den 21 december, på Tomasdagen eller Tomasmäss. Så än har du chansen att skrämma barnen med berättelsen om Lusse-fär.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente