Allmoge – vad är det?

När man pratar om allmoge, vad menar man egentligen? Det är några år nu sen jag drog igång det här projektet, Allmogens, ett frihetligt och frivilligt finansierat folkbildningsprojekt där vi utforskar den svenska allmogens historia och kultur. Men när jag tänker efter har jag aldrig pratat om det mest grundläggande – vad som menas med allmoge. Det ska jag göra nu.

När jag tänker allmoge så tänker jag på gamla trämöbler och dalmålningar, folkvisor och hemslöjd, vedspisar och timrade stugor, hembakt tunnbröd och kams (ångermanländsk stapelvara). Vad har då allt det här gemensamt? Jo, det är av folket, sprunget ur vanliga människors liv och dagliga kamp för brödfödan och mening i tillvaron.

Men låt oss börja från början och titta på själva ordet allmoge. Det kommer från fornsvenskan, och som Vilhelm Moberg berättar i sitt fina historieverk Min svenska historia använde han ordet ”i sin ursprungliga betydelse i fornsvenskan av all mogen, hela folket.”

Uttrycket ”den menige allmogen” förekommer också i gamla källor, och då menade man de lägre stånden, de skattskyldiga samhällsklasserna i motsats till de mer privilegierade stånden. I takt med att stadens befolkning bildade ett borgerskap blev ”allmogen” mer och mer anknutet till landsbygdens folk, till bönder och torpare, som ända in på 1900-talet stod för den stora majoriteten av Sveriges befolkning. Den senare betydelsen har levt kvar till våra dagar, så när man pratar om allmoge idag är det högst sannolikt att det är det gamla bondesamhällets landsbygdsbefolkning man tänker på.

Svensk allmoge har genom seklerna lämnat många spår efter sig, inte minst genom de seder, traditioner och tankeuttryck som lever kvar i deras efterkommande – den nu levande svenska allmogen. Men jag skulle ändå tro att det just är våra förfäders fysiska lämningar dom flesta tänker på när dom hör allmoge. Det har i vissa avseenden blivit ett annat ord för gammaldags.

Låt oss nu ta en titt på ett litet urval av alla de kulturella uttryck som svensk allmoge lämnat efter sig.

Allmogestil

Vare sig man talar om stolar, bord, bänkar, skåp, textiler, bruksredskap, fönster, dörrar eller rent av hela hus så framkallar nog ”allmoge” en hyfsad klar bild hos många. Det är gammaldags, lantligt, praktiskt, gjort av naturmaterial som trä, ull, linne, järn, och det är en salig blandning av både mycket enkla skapelser och de mest kärleksfullt utformade konstverken.

”Allmogestil”, om vi nu ska kalla det för en stil, är sprungen direkt ur naturen och skapad av människorna åt sig själva för sin överlevnad och sitt egna nöjes skull. Det är också en stil som är på stark återkomst, vilket visas i populariteten för såna TV-program som Ernst, Mandelmanns gård och det danska Hundra procent bonde.

Varför?

I vårt moderna och stressiga konsumtionssamhälle kan man trots allt drunkna i billiga, massproducerade prylar och fylla sina dagar med flyktiga nöjen. Vi, nutidens levande svenska allmoge, har i Sverige en levnadsstandard som tidigare kungar inte i sin vildaste fantasi kunde drömma om.

Men ändå går så många runt och är olyckliga, fyllda av ångest, eller fyllda av en tomhet som inte tycks kunna fyllas av saker man hittar i butikshyllan. Någonting saknas. Jag tror att det delvis är den saknaden som gör att folk längtar till något annat, och då tror jag det är naturligt att söka sig bakåt i tiden. Till en enklare tid. Till något mer genuint och meningsfullt.

Missförstå mig inte. Livet för våra förfäder var allt annat än enkelt. Det var ett hårdare liv än de flesta ens kan föreställa sig, med hutlöst långa arbetsdagar, tomma magar och den ständiga risken för fattigdom och svält bortom nästa dåliga skörd. Men det betyder inte att vi inte kan lära oss och inspireras av gångna tider. Det betyder inte att vi inte får vara nostalgiska och längta tillbaka till förr. Man får plocka russinen ur kakan. Och just allmogestilen, det enkla, det naturliga, det vackra, det är ett russin jag vill slå ett slag för.

Den genuina folkliga kulturen i våra olika landskap, det är vad allmogestilen representerar.

Allmogekonst och hantverk

Allmogens konst och hantverk, det har funnits sen tidernas begynnelse om du frågar Per-Axel Hylta, författare till boken ”Skånsk allmogekonst”. Jag tycker inte att han överdriver. Människor har säkerligen i alla tider velat omge sig med skönhet, och folkkonsten är just sån skönhet som vanligt folk omgav sig med. Den kan ta sig uttryck i den så kallade ”snickarglädjen”, träsnideri, hantverk, målningar, med mera. Gemensamt är att det är saker man skapar med sina egna händer, ofta från råmaterial man kan hitta lokalt.

Just det vackra träsnideriet ser man överallt när man tittar på föremål från det gamla bondesamhället, på allmogeredskap som linhäcklor och mangelbrädor, på kökssoffor och stolar, på skrin och sängar. Nånting säger mig att man helt enkelt hade mer tid förr under de långa, mörka vintrarna att syssla med såna här tidskrävande utsmyckningar, eller rättare sagt att man tog sig tid. Det fanns nog också mycket mindre på den tiden som konkurrerade om ens uppmärksamhet.

Ett av de mer kända konstuttrycken torde vara allmogemåleriet, som hade ett särskilt starkt centrum och säregen stil kring Dalarna – de så kallade dalmålningarna med dess kurbitsar, men det målades också friskt i Hälsingland, Skåne och många andra landskap.

När uppstod allmogemåleriet? Enligt Lena Nessle som skrivit boken Blommande allmogemåleri (2002) uppstod det i samband med att hemmens eldstäder förbättrades så pass mycket under 1700- och 1800-talet att soten leddes ut i skorstenen istället för att smutsa ner väggarna. Redan tidigare brukade man under högtider hänga upp vackra, målade bonader på väggarna, men under det tidiga 1800-talet började allmogen också måla sina kistor, skrin och inredningar i större utsträckning. Lena Nessle berättar:

På kistor, skrin och inredningar växte blommor och slingor hämtade från egna iakttagelser i hagen, men de kunde lika ofta vara influerade av tryckta s.k. kistebrev eller det professionella kyrko- och högreståndsmåleriet.

Lena Nessle, Blommande allmogemåleri (2002)

Allmogedräkt

Mer vanligt kallad folkdräkt eller bygdedräkt, det här är en traditionell klädsel som är knuten till en geografisk region, och i Sverige kunde folkdräkternas detaljer skilja sig från socken till socken.

Det som utmärkte allmogens klädsel i det gamla bondesamhället var att den tillverkades av det material man hade tillgång till lokalt. Det vill säga vanligtvis ull, lin och skinn. Siden var dyrt, och det infördes rent av statliga överflödsförordningar i Sverige under 1600- och 1700-talet som förbjöd svensk allmoge att konsumera vissa ”lyxvaror”, däribland siden, och såna statliga inskränkningar förstärkte skillnaderna mellan allmogens klädsel och överhetens.

Också svenska kyrkan hade egna regler för hur bondefolket skulle klä sig för att vara en god, kristen allmoge. Exempelvis förbjöds pigor i Torsö socken i Västergötland 1706 att bära kulörta band(!) i sina mössor. Det var för vågat, antar jag.

Folkdräkterna är ursprungligen allmogens historiska klädsel som bars året runt före den industriella revolutionen, men som i takt med samhällets modernisering under 1800-talet kom att läggas allt mer på hyllan till förmån för fabrikstillverkade kläder. Folkdräkten har hängt kvar i garderoben och plockats fram vid högtider, och under 1900-talet har intresset kommit och gått bland svensk allmoge.

Allmogemusik

Svensk folkmusik är den musik som uppstått och förts vidare inom allmogen där den spelats till både vardag och fest. Folkmusiken har många rötter och innefattar allt ifrån spelmanstraditionen och folkvisor till traditionell bruksmusik och omgjorda psalmer.

Variationen inom folkmusiken är stor och kunde skilja sig mellan olika delar av Sverige, mellan landskap, socknar och rent av byar. Musiken är taditionellt gehörstraderad, det vill säga istället för noter förde man vidare musiken genom lyssning och härmning.

Också vallmusiken tillhör allmogens musik. Det var bruksmusik i den svenska fäbodskulturen, där musiken användes för att bl.a. locka på djur och för att kommunicerar mellan gårdar. Musiken kunde framföras på bockhorn, lurar och via lockrop, som alla kan höras på stora avstånd.

Kulning är ett annat namn för vallmusikens lockrop, som fått rejäl uppmärksamhet de senaste åren tack vare Jonna Jintons magiska kulningar från Ångermanland:

Några av mina favoriter inom svensk folkmusik, vars toner ofta hörs här på gården, är vissångerskan Sofia Karlsson (t.ex. albumet Svarta ballader med tolkningar av Dan Anderssons dikter) och spelmannen Thomas von Wachenfeldt (missa inte heller spelmannen Erik Svansbos youtube-kanal). Wardruna är en annan favorit, dock inte svensk folkmusik utan snarare bärare och tolkare av ett äldre nordiskt musikarv. Om du gillar gamla svenska dikter av giganter som Heidenstam, Karlfeldt och Fröding får du inte heller missa Lars Anders Johanssons album Renässans.

Om du vill höra mer om folkmusiken, lyssna på Thomas von Wachenfeldts podd Trad-Podden, där du får höre om både döda och nu levande spelmän och lära dig mer om den traditionalistiska delen av det svenska folkmusiken.

Allmogekost

Som jag skrivit mer ingående om i artikeln Vad åt man i Sverige förr i tiden? så åt man i Sverige ända in på förra seklet det naturen kunde ge. I det gamla bondesamhället livnärde man sig på jorden och skogen, och därifrån tog man tillvara de traditionella råvaror som utgör allmogekosten. De år då jorden inte gav god skörd blev man ofta tvungen att blanda bark och lav i brödet, och såna år blev jakten och fisket desto viktigare. Senast 1867-1869, under den stora Norrlandssvälten, svalt människor ihjäl i norra Sverige på grund av missväxt och hungersnöd. Men de år man fick god skörd, då behövde man inte gå hungrig.

Idag talar man om det svenska köket, dvs. den matkultur och de mattraditioner som finns i landet Sverige, men förr kunde man inte tala om ett specifikt svenskt kök. Vår svenska kultur har många rottrådar, och matkulturen skiljde sig åt mellan regioner och landskap beroende på vad skogen, vattnen och åkrarna kunde erbjuda den bygdens allmoge. I norr odlades det mer korn medan råg och vete var vanligare söderut. Men något som anammades med lika hängivenhet över hela landet var potatisen… kanske mest förstås för att allmogen fick reda på att man kunde använda potatis för att tillverka brännvin.

Från Halland finns en beskrivning från 1796 av prosten Per Osbeck, som säger så här om allmogens mat:

Folket här på orten äter 5 gånger om dagen, frukost, daver, middag, merafton och kvällsmat. Frukosten är en sup brännvin om den finnes. Daver består av sill och dricka med mjölk blandad. Middag: kål, ärter, soppa jämte kött och fläsk eller vad som kan åstadkommas; merafton brännvin. Kvällsmat merendels gröt, en afton kokt, den andra uppstekt.

Fisk, kål, ärtor, kött, fläsk, gröt, mejeriprodukter och brännvin. Lägg till lite spannmål, potatis och andra rotfrukter så har du där traditionella råvaror för en redig, svensk husmanskost.

Ordet husmanskost kommer efter husman, ägare till ett litet hus utan tillhörande jord. Begreppet var ursprungligen en sammanfattande benämning på enkel och billig mat som åts på landet.

Vilken maträtt dyker upp på näthinnan när du hör det ordet? Vilka smaker kan du känna i munnen? Köttbullar, potatismos och lingonsylt torde vara en av de mest välkända rätterna, även om t.ex. falukorven är mer genuint svensk. För mig är det i alla fall min mormors kams, eller palt som det kallas längre norrut. Kams med lingonsylt och smör.

Allmogekunskap

En tydligare benämning på de kunskaper allmogens vardag kretsade kring är överlevnadskunskap. För det var vad livet handlade om förr i Norden. Att överleva nästa vinter – och ha råd att betala skatten till fogde och präst. Och dom blev rätt bra, allmogen, på att överleva.

Den mängd färdigheter och kunskap om naturen som våra förfäder behärskade är minst sagt imponerande. Vi som har rötter i Norden härstammar från människor som överlevt tusentals vintrar i vårt karga, hänsynslösa klimat. Utan el. Utan kommunalt vatten. Utan avlopp. Utan bergvärme. Utan ICA. Utan bilar.

De visste hur man jagade och fiskade sommar som vinter, brukade jorden, tog hand om djur, tog tillvara på skörd och kött, använde medicinala växter, bryggde öl och brände brännvin, byggde hus, la näver- och spåntak, vävde textiler och garvade skinn, överlevde i vildmarken, tillverkade vapen för jakt och självförsvar, timrade hus.

Allt det här kunde var och varannan människa förr. Idag behärskas kunskapen av allt färre. Läget är så illa att kommunerna börjat stöta på problem när det är dags att renovera gamla kulturmärkta byggnader, både när det gäller att få fram virke av nog bra kvalite och folk som besitter kunskaperna. En kommun jag läste om hade exempelvis svårt att hitta någon med kunskapen att lägga traditionellt spåntak (Tips: ring mig nästa gång, jag kan och hjälper gärna till).

Det är förstås helt naturligt att kunskaper och färdigheter som inte längre behövs glöms bort och lämnar plats för nya färdigheter, men frågan är om vi inte borde hålla fast vid dom där överlevnadskunskaperna ett tag till. Inte bara för det praktiska värdet utan också för själva nöjets skull, och för det skänker mening och en känsla av kontinuitet att bevara den där osynliga länken till de som levt innan oss.

Med tanke på hur starkt friluftslivet är bland Sveriges allmoge så är det rätt vettigt att veta hur man klarar sig i skogen, oavsett om man är ung eller gammal. Jag har också sett att intresset för ”bushcraft” fullkomligen har exploderat på senare år, och ”bushcraft” är ju blott ett engelskt ord för allmogens gamla kunskaper om hur man redde sig själv i naturen.

Jag minns själv när jag gick i mellanstadiet hur vi hade en ”stenåldersdag” då vi fick tillaga fisk i kokgropar och bygga en hydda av fällda träd (om än historiskt inkorrekt, visade det sig senare). Det var en av mina favoritdagar i skolan. Jag vet inte den dagen fortfarande finns i skolan, men jag kommer i alla fall se till att mina barn kan reda sig själva i skogen när dom blir lite äldre – oavsett väder eller årstid. Det är bra mycket bättre spenderad tid än att dom ska stirra in i en digital skärm, vilket dom helt oavsett ändå kommer göra allt för många timmar av sitt liv.

Intresset för ”prepping”, dvs. krisberedskap, ökar också ständigt – mycket på grund av ett allt oroligare omvärldsläge men också bara för att vi är så frånkopplade från naturen i dagens högteknologiska och störningskänsliga samhälle. Våra förfäder gjorde inget annat än att ”preppa”, varje dag, året om, bara för att överleva nästa vinter. På det sättet tycker jag de som levt innan oss i Sverige är bra förebilder och också goda läromästare för oss som är intresserade av att odla vår egen mat och återupptäcka den där nära relationen till naturen som allmogen hade för inte alls så många generationer sen.

Allmogekultur

Allt ovan sammantaget bildar så slutligen den svenska allmogekulturen, bondekulturen, denna stora, vackra väv med trådar invävda från alla tider och väderstreck. Den här kulturen lever än idag kvar bland svenskarna och gör sig påmind kanske främst i våra högtider och måltider – för att inte glömma i alla de vackra, gamla timrade husen som är utspridda över landet. Men den gör sig också påmind i vårt sätt att tänka och agera i ett socialt sammanhang.

Vem vet, kanske det är i det gamla bondesamhället vi hittar ursprunget till svenskens undvikande av konflikter, till vår starka konsensuskultur, och till att vi aldrig sätter oss bredvid en annan människan på bussen om det finns lediga platser nån annanstans. Vem vet? Det här är bara en anledning till att lära sig mer om sin historia och kultur. Genom historien kan man få förståelse för den tid man lever i. Genom historien kan man lära känna sig själv.

Till allmogekulturen hör också alla traditioner och seder som är sprungna ur det gamla bondesamhället eller som har ännu äldre anor, med dess skördefester och andra högtider kopplade till årstidernas skiftningar.

Man kan också, eller rent av huvudsakligen, tala om olika kulturer knytna till landskapen. Det finns en skånsk allmogekultur, en jämtländsk, en gotländsk, en bohusländsk, och så vidare. Alla vackra, alla värda att minnas och föras vidare till kommande generationer.

Allmogens historia

Sist men inte minst så har svensk allmoge en alldeles egen historia, småfolkets historia. ”Sveriges historia är dess allmoges” var Vilhelm Mobergs budskap med den historia han ägnade större delen av sitt liv till att skildra i sina böcker, och som han skrev ner åren innan sin bortgång efter 60 års läsning i ämnet. Mobergs tes är ett mothugg mot Erik Gustaf Geijers (1783-1847) bevingade tes om att ”Sveriges historia är dess kungars”.

Allmogens historia är folkets historia om sig själva, som Moberg menade hade undanhållits dem genom historien. Istället var det kungarnas, statskyrkans och de många krigens historia man fick lära sig om i skolbänkarna. Svenska statens historia.

Historieboken lärde mig hur de svenska krigshärarna stod uppställda vid Breitenfeld, Lutzen och Narva, men gav mig knappast någon kunskap om mina förfäder, som ingick i själva härarna. Inte heller i andra skolors läroböcker i svensk historia fick jag veta hur livet för det folk som jag själv tillhör hade gestaltat sig i det förflutna. Bönder, soldater, tjänstehjon, torpare och backstugusittare hade sålunda inte uträttat något minnesvärt, eftersom de inte fick komma med i historien.

Vilhelm Moberg, Min svenska historia vol. 1

Moberg talade om hur han i skolböckerna fick en ”vrångbild” av sitt lands historia, inte genom det som stod i böckerna utan av det som inte stod i dom.

Han saknade den allmoge ”som besått och avbärgat åkrarna, de som fällt skogarna, röjt vägarna, byggt slotten, kungsgårdarna, fästningarna, borgarna, städerna, stugorna.” Han saknade ”dem som betalat skatterna, som avlönat alla präster, fogdar och ämbetsmän.”

Han saknade ”nummerkarlarna i krigshärarna, som i främmande länder stupat för fosterlandet, deras hustru som väntade därhemma.” Han saknade ”tjänstehonsklassen, för vilken en särskild lag, Tjänstehjonsstadgan, hade gällt.” Inte heller hittade han löskefolket, ”de s.k. försvarslösa, som inte ägde jord, hus eller hem.”

Han saknade också de närmare en och en halv miljoner svenskar som under nöd och förtryck, eller drivna av äventyrslust, lämnade Sverige för att bege sig över det stora havet i väster – till Amerika.

Det var de människorna Vilhelm Moberg ville berätta om, och det gjorde han i många av sina böcker. Deras historia är i mångt och mycket människorättens, äganderättens och frihetskampernas historia. En kamp för brödfödan, men också en kamp för att behålla frukten av sitt arbete och rätten att tänka, tala och leva fritt.

Det är den historien som några av våra mest älskade svenska författare på 1800- och 1900-talet spenderade många år av sina liv att skriva ner. Män som Anders Fryxell, August Strindberg, Alfred Kämpe, Fabian Månsson och Vilhelm Moberg skrev ner den för att de kände att den var värd att bevaras för kommande generationer.

Det är också den historien som vi på Allmogens arbetar för att bevara och levandegöra, bland annat genom att digitalisera och lyfta fram gamla historiska allmogeverk, artiklar, dikter och visor, m.m., men kanske desto mer populärt är Allmogens instagram-flöde och Youtube-kanal om den svenska allmogens historia och kultur.

Vilhelm Moberg nämner i inledningen till Min svenska historia hur han redan efter en kort historievandring kände en förundran för sin historia, som bara tilltog i styrka. Han frågade sig:

Hur har detta folk, som jag söker följa genom tiderna, kunnat överleva allt det onda som har drabbat det, alla krig som det har genomlevat, alla katastrofer som inträffat, de pest- och hungertider som nästan regelbundet har återkommit, all nöd, allt betryck, alla umbäranden – hur har det förmått överleva allt detta?

Vilhelm Moberg om den svenska allmogens historia i Min svenska historia vol. 1, s 17

Ja, efter att jag själv börjat lära mig om min egen historia i vuxen ålder kan jag konstatera att det är inget annat än en fantastisk historia, Sveriges frihetliga historia. Och jag har bara skrapat på ytan än så länge, så om det här är första gången du besöker Allmogens.se är du varmt välkommen med på resan när vi återupptäcker Sveriges historia tillsammans.

Vill du bidra till att vår historia och minnet av den svenska allmogen bevaras och förs vidare till kommande generationer? Då är du välkommen att bli medlem i Allmogens Vänner.

Prenumerera på YouTube:

---

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente