Kultur

När jag trädde ut i världen var det första som gjorde ett obehagligt intryck på mig den dunst av gemen tarvlighet, som omgav icke så få av den ”överklass” jag i min barndom föreställt mig som väldiga matadorer på moralens och ridderlighetens mark. I den trakt, där jag fostrats, ansågs det simpelt att ta ränta på ett lån — sedermera har även där kapitalismens princip slagit igenom. En familj som då vägrade att ge en tiggare mat eller pengar betraktades av de andra byborna med samma förakt som moderna arbetare betrakta en strejkbrytare — i båda fallen är det känslan av av att vi skola vara bröder och bistå varandra, som tar sig uttryck. Om en man vägrade att ge ett fiskegarn till en fiskare, som förlorat sina, ansågs han lika usel som om han stulit den andres garn, detsamma var förhållandet om någon efter en eldsvåda vägrade bidraga till uppförandet av en annan koja.

Skojare kunde det finnas därute men de voro tunnsådda, kampen med den karga torvan och med havet gjorde själarna trotsiga och brutala, men ärliga och sunda. Gudfruktig var man, men om Gud lät en fara för länge och slita och svälta och utan att ge något eller om han sände snöstorm så att man måste hålla sjön i nätter, ja, dygn, då satte man träskostöveln hårdare på skotet, pressade näven fastare om rorkulten och seglade hans hjälp förutan, tills han blev snäll igen, då man åter förlikades och blev lika gudfruktig. Det var ungefär det slags gudfruktan som Schiller skildrar i sin sång till glädjen: ”Ingen gud som blixtar slungar, ingen träldom, ordning blott”.

Polisen kände man inte till vidare än att man visste att det var några underliga kurrar, som hade till yrke att genom sin existens reta fiskarpojkarna varje midsommarafton och ”friveckolördag”, när all ungdom for till stan, och om hans vidunderligt högt uppsatta majestät länsmannen visste man endast berätta några dunkla sägner om att han uppfostrat sin son på det i bygden just icke ovanliga sättet att man tog den unge, som inte lydde ögonblickligen, i kalufsen och slungade honom tvärs över rummet i dörren eller väggen och man tillskrev denna radikala uppfostran det glädjande förhållandet att sonen sedan i livstiden avancerade till kronofogde. Domare, landshövdingar och tocket folk var något som kungen funnit på för de skulle hjälpa honom äta upp skatterna, så mycket visste man, men man brydde sig aldrig om dem. Man gjorde själv upp sitt mellanhavande med en antagonist, som ville ta ifrån en ens jänta, genom att ge honom några skår med en slidkniv eller genom att knacka honom i huvudet med en i en näsduk inlagd kullersten. Det var allra billigast, så fick inte några av de misstänkta underdjur, som hette domare, någon förtjänst på affären.

Ingen oförrätt fick bli ohämnad, ingen kaxe otuktad och därför hade man under tidernas lopp vant sig av med att förorätta andra, stridsorsakerna voro antingen missriktad stolthet eller den blinda, aldrig resonerande kärleken, När man trädde ut ur en sådan miljö av ärlighet och kraft, blev man snart inte lite desillusionerad vid studerandet av det släkte, som kallades överklass, innan man lärde sig att ”det är inte guld allt som glimmar” och lärde sig att sovra överklassen från dess slagg av penningklass och dennas drängar.

Det följde så småningom en omvärdering av de gamla falska värdena och till sist var man kommen så långt att man funnit att det var de gamla fiskargubbarna och deras gummor, som utgjorde den verkliga överklassen, och att herrarna i redingot och tur- och returkrage i regel hörde till packet. Hela den s. k. civilisationen var ett förgyllt helvete, ett upputsat ruckel, där de oförsyntaste falskspelarna och plundrarna togo lejonparten av rovet, där de högtbetrodda ”männens” sociala anseende stegrades i kapp med deras förmåga att prostituera sig och där allt hade andra benämningar än bland gubbarna ute i de enkla kojorna. Den som var ryggradslös kallades smidig och hade han två eller flera tungor i munnen var han en framstående politiker, den som begick sådana brott mot individen och det ärliga arbetets äganderätt att de skulle renderat honom ett hagelskott en kväll i ett mindre ”civiliserat” samhälle blev vasariddare och den som för deras åsikters skull vräkte arbetare med kvinnor och barn ut på bar backe, sedan han först plundrat dem, kallades en samhällspelare, vilket han också i själva verket var, en pelare för ett samhälle, regerat av dårar, av vilka långt ifrån alla voro oskadliga. Det var med ett par ord sagt, ett synnerligen kuriöst samhälle. I början förbluffades man av dess fräckhet, så skrattade man åt dess galenskap, men till sist fann man att det var för bedrövliga förhållanden att skratta åt. Allra underligast voro dock ”det fria ordets” representanter, ett slags det andliga livets luffare; för litet företagsamma att stjäla sutto de för en ringa penning och ljögo åt de fräckaste våldsverkarna och de knepigaste tjuvarna. De hade sin alldeles särskilda moral. Skövlaren Pettersson var samhällets största välgörare och skulle in i första kammaren och stadsfullmäktige ända tills hans konkurrent Andersson gav 20 kronor mera i månaden, då intog strax, enligt hans utsago, Andersson alla Petterssons f. d. utmärkta egenskaper och Pettersson blev en nolla. Det fanns i samhället en stor mängd människor, som Pettersson och Andersson bestulit och som ingenting hade att hyra en lögnhals för, dessa varelser voro naturligtvis under all kritik usla och skulle göras ner på alla upptänkliga sätt. Och kom någon och sade motsatsen kallades han en fosterlandsförrädare, en samhällets fiende, vilket han också i själva verket var, ty Anderssons plånbok och Petterssons drängar utgjorde samhället.

De övriga stodo utanför detsamma och samhället stiftade också munkorgs- och undantagslagar mot dem. Ibland drogo de hyrda ljugarna till med lögner så grova om dessa, som stodo utanför Anderssons och Petterssons samhälle, att de beljugna hajade till över lumpenheten och fräckheten och inte kommo för att besvara dem. Så här skrev t. ex. Stockholms Dagblad den 22 augusti 1906:

Friheten i fara.

Midsommardagen 1906 sitter en svensk kvinna fördjupad i sin läsning, då det ringer på tamburdörren, och i den tron, att det är brevbäraren, går hon och öppnar. (Hon var alldeles ensam i våningen.)

En ung man på omkring 22 år träder med mycken säkerhet in och frågar, om så och så är namnet. Vid det jakande svaret fortsätter han:

— Ooh medlem av Svenska folkförbundet?

— Ja.

I hetsig ton:

Hur kan man låna sig till dylikt lumpet arbete?

— Vad menar ni?

Jo, att vi betrakta alla som förrädare, vilka tillhöra det förbundet.

~ Den kan väl knappast betraktas som förrädare, vilken ej tillhör ert parti? Ni är väl socialist?

— Ja, det är jag, och jag vill säga er, att vi ämna förfölja alla, som organisera sig emot oss. Upphör därför med er smutsiga uppgift.

— Miin uppgift är mig lika helig, som er tycks vara er.

— Ni låter modig nu, men större ögon än edra kan man bränna till. Vi varna alltid tre gånger. Denna är den första.

Därmed tog han sin hatt ooh gick ismåvisslande ur rummet.

Varenda människa som har den allra ringaste bekantskap med moderna svenska arbetare vet, även om han ej såge det på den krystade stilen, att den här historien är en av de grova lögner, inför vars simpelhet man baxnar. Så handlar ingen arbetare, så skulle möjligen endast en medarbetare i Stockholms Dagblad handla, om han inte vore för feg ens till detta. Men om man tror att ett sådant manfolk, som spinner ihop en så klumpig lögn och inte ens ger oss den förorättades namn, om man, säger jag, tror att han icke anser sig vara en mäkta pamp i jämförelse med en fiskarkäring i Stockholms eller Bohusläns skärgård, så tar man fel.

Så underliga produkter i människohamn frambringar det här samhället!

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente