”Det skånska problemet”

AVIS AU LECTEUR

Föreliggande problembok är endast skriven för verkliga skåningar, d.v.s. för sådana skåningar, som känna sin samhörighet med Skåne och älska sitt land och dess minnen ej blott med frasgranna ord utan i anda och kraft. Blott dessa kunna hava något personligt intresse av följande komplex av reflektioner. Blott för dem kan det skånska problemet bliva en hjärtesak. De äro de enda, som kunna förstå det tungomål, på vilket denna lilla bok är skriven. För alla andra kan den icke bjuda mer än en främmande problemställning, som på sin höjd uppväcker ett snart övergående kuriositetsintresse.

Sålunda har redan genom dessa inledande varningsord Det Skånska Problemet blivit en förbjuden bok för det stora flertalet. Och dock ser vår lilla skrift sig nödsakad till att än ytterligare inskränka de önskvärda läsarnas alltmera glesnande skara. Trots sin egen anspråkslöshet ställer den nämligen mindre vanliga anspråk också på sina skånsksinnade läsare. Ty det är uteslutande till allvarligt reflekterande människor, som denna framställning vänder sig. Man betänke, att den från början till slut behandlar ett betydelsefullt problem, som ovillkorligen kräver eftertanke. Alltså kan den ej med behållning bliva läst av den typ jäktade nutidsmänniskor, som aldrig har tid att ens sätta sig in i det enklaste problem och blott lever och tänker för dagen utan att offra en minut på något onödigt varför. Icke heller är den lämplig lektyr för sådana naturer, som äro tröga och bekväma i tankearbetet och instinktivt sky den ansträngning, som det kostar att på egen hand brottas med problemen. Den åsyftar nämligen ingenting annat än att väcka till självständig eftertanke och unnar knappast läsaren en enda tankevilande stund av enbart passivt mottagande.

Men allramest måste en eftertrycklig varning för denna bok, vilken blott har något att säga till det tänkande fåtalet, uttalas för sådana läsare, som sakna förmågan att lugnt och objektivt tänka sig in i ett nytt problem utan i stället, redan innan de hunnit tillägna sig det främmande tankekomplexet, fatta humör, taga parti och låta ett upprört känslosvall försvåra det klara och kritiska förnuftets krävande undersökningar. Må dessa smeka sina favoritåsikter, läsa och lyssna till invanda ord, vilka fullständigt passa till deras förutfattade meningar. Allvarlig problemställning är en högst olämplig sysselsättning för dem.

Men om antalet förstående läsare nödvändigtvis måste vara starkt begränsat, så skänkes bokens tankeinnehåll åt dessa med så mycket större personlig värme, med uppriktig tacksamhet för att de velat stanna och lyssna. Till var och en av dem skulle denna bok vilja ingående tala. Ty de måste veta, att dessa obetydliga sidor – några blad i den samtida bokvärldens storskog – icke kunnat färdigskrivas förrän efter flera års allvarligt tankearbete. Ett litet mått med sanningskorn sammanfattar här resultatet av årslång odlaremöda i Skånes tjänst. Och dock innehålla dessa korta kapitel icke många nyheter. De fakta som här finnas inlänkade ha berättats tusen sinom tusen gånger förut. Det är endast i sina idéers logiska sammanställning, som dessa kapitel ha någon styrka. Kanske finnes i nu levande skånska generation ingen, som vill förstå och behjärta denna framställning. Också om så skulle vara, vill dock författaren ej anse sitt arbete fåfängt. Han är nöjd och glad, om han som enkel problemställare fått vara med om de oskenbara förarbetena på Skånes framtida uppresning ur självförglömmelsens förnedringstillstånd. Vad samtiden icke uppfattat, skall framtiden mottaga. De sanningar, som ligga till grund för Det Skånska Problemets argumentering, äro nämligen trots sin enkelhet alltför vägande och allmängiltiga för att kunna bliva beroende av växlande modeströmningar i idéernas värld. Om de förtigas eller förhånas i dag, skola de triumfera i morgon. De fakta, som här anföras, äro nämligen oemotsäglig historisk sanning, och de reflektioner, som de framkalla, så vitt möjligt logiskt tuktade.

För att utan dröjsmål bliva invigda i bokens hemlighet vilja vi nu genast fråga: Här har redan mycket talats om det skånska problemet. Men vari består då detta besvärliga skånska problem? Vad är det för en nykonstruerad svårighet? Det skånska problemet är icke någon ny uppfinning. Redan länge har det förefunnits. Vi behöva endast höra problemställningens formulering för att övertygas om detta. Det skånska problemet består nämligen närmast i svårigheten att teoretiskt och praktiskt bestämma den ställning, som Skåne till följd av sin historia och sin kultur är kallat att intaga. Sedan urminnes tider har ju Skåne utgjort en del av Danmark, och ännu har det kvar betydande rester av dansk karaktär och dansk kultur. Men samtidigt är Skåne numera sedan en längre tid också ett svenskt landskap, lika innerligt förenat med Sverige som förut med Danmark. Skåne förr helt och hållet danskt. – Skåne nu helt och hållet svenskt. I dessa rader bjudes denna skrifts hela innehåll i koncentrerad form. Här finna vi en i Skånes historia grundad, djupt rotad inre motsättning – det skånska problemet. Och frågan är nu, hur detta problem skall kunna lösas, ifall någon lösning över huvud är möjlig.

Som bekant finns det också andra svenska provinser med en liknande historia som Skåne. Framför allt gäller ju detta Skånes närmaste broderland Halland. Det skulle emellertid föra oss för vitt att också behandla deras ställning. Vid all problembehandling är den strängaste koncentration i främsta rummet erforderlig. Vi hålla oss därför här uteslutande till den stora Skånefrågan och beröra andra länders nationella problem endast då vi därigenom kunna få klarare ljus över Skånes.

Allstå beslutsamt till verket! Först vilja vi i några kapitel mera detaljerat belysa den inre motsättning, som utgör grunden till det skånska problemet. Sedan få vi då se, om det finnes någon tillfredsställande lösning av densamma, en lösning, som verkligen förtjänar sitt namn, som löser den hårda tankeknuten och icke endast knyter den fast på ett annat sätt än förut. Allvarlig tankeansträngning ger alltid värdefulla resultat, en lön som är sin möda värd.

Den danska tiden

Det finnes väl knappast någon, som på allvar har vågat förneka, att Skåne en gång har utgjort en integrerande del av Danmark. På varje blad avgiver ju vår äldre historia de kraftigaste vittnesbörd om detta sammanhang. Numera gör man sig dock svårligen en riktig föreställning om huru innerlig och levande denna urgamla förening har varit. Möjligen kan man tvista om till vilken större helhet Blekinge ursprungligen hörde. Oomtvistat är, att Skåne sedan urminnes tider varit en av Danmarks huvuddelar. Redan då man först började kunna tala om ett danskt rike, var Skåne en del av detsamma. Snart blir det jämt 1000 år sedan som skåningarna (enligt den gamla traditionens framställning) fingo mottaga hedersuppdraget att uppbygga västra delen av Dannevirke. Skånske män deltogo i de danska vikingatågen till England. Knut den Store, ”Nordens mäktigaste furste”, skänkte oss vår förste biskop i samförstånd med den romerska stolen. En annan av det medeltida Danmarks stora gestalter, Svend Estridsøn, ordnade ytterligare de kyrkliga förhållandena i landet, då Egino, Skånes apostel, fick mottaga överherdeämbetet för hela provinsen. Den man som grundade Lunds domkyrka är Knut den helige, Danmarks skyddshelgon, och i skuggan av denna byggnad knoppas och blomstrar snart Skånes kulturella storhetstid som medelpunkternas medelpunkt i nordiskt kyrkoliv. På den skånska ärkebiskopsstolen se vi också de mest monumentala gestalter i obruten följd: Asser – Eskil – Absalon – Anders Sunes n. Så utbryta de på spännande handling rika striderna mellan krumstav och krona, vi bliva vittnen till Jakob Erlands ns tillfångatagande, Jens Grands nattliga ritt till Helsingborg. Skåne, den danske ärkebiskopens land, fick naturligen den största andliga och kulturella betydelse. Vi höra Danmarks store förnyare Valdemar Atterdag på sin dödsbädd utropa: ”Hjælp mig Esrom, hjælp mig Soer og du store Klokke i Lund”. Sist i den lysande raden av lundensiska ärkebiskopar skymtar Birger Gunnarsen, kyrkofursten och kulturfrämjaren. Efter hans bortgång följa snart de upprivande striderna mellan gammal och ny kristentro i Danmark; också i dessa spelar Skåne en framträdande roll. Men det skånska landets största och stoltaste tid var oåterkalleligen förbi, då ärkebiskopen av Lund fick vika för en tarvlig superintendent och de minnesrika kyrkorna och klostren i Nordens Rom av pietetslöshetens händer nedbrötos, för att man på ett bekvämt sätt skulle få sten till slottsbygget i Malmö och Köpenhamn. Ett första kapitel i det skånska traditionsföraktets historia, vilket snart skulle efterföljas av andra! Grevefejdens häftiga kamp berörde ockå Skåne på ett kännbart sätt. Men ända framme vid det sjuttonde seklets början följer en ny blomstringstid för den livskraftiga skånska kulturen. Då levde vår världsberömde Tyge Brahe, då byggdes våra konsthistoriskt mest betydande slott.

Ännu ha vi de ovärderligaste skatter i behåll från denna vår danska tid. Necrologium Lundense och Sakses krönika, Den skaanske Lov (från 1200-talets början) och Anders Sunesøns Hexaemeron, Lunds domkyrka, Sankt Petri i Malmö, Vårfrukyrkan i Helsingborg, den gamla urskånska Ystadsarkitekturen, de märkligaste av de gamla trappgavelskyrkorna på vår landsbygd, vilka ännu äro vår stolthet och vår glädje. Det var denna period, som vi ha att tacka för Glimmingehus och Kärnan, Bollerup och Borreby, Torup och Vidtsköfle, Svenstorp och Rosendal. Från denna tid ha vi ärvt de originella skånska dopfuntarna, Ignabergamästarens konstverk, altarskåpen i Lund och Ystad. Från denna tid ha våra gamla folkvisor sitt ursprung, dessa oöverträffade uttryck för gammalskånsk mentalitet, som äro så gott som okända i våra dagars Skåne. Under denna tid grundades Katedralskolan i Lund, medelpunkten för Skånes andliga odling. Under denna tid lades grunden till vårt åkerbruk och vår handel. I Malmö fick vår materiella kultur sitt naturliga centrum. Väl har också den följande perioden frambragt stora kulturvärden i Skåne, men knappast många, som kunna ställas vid sidan av det imposanta kulturarvet från vår äldre tid.

Härtill kommer, att Skåne under dessa århundraden gång efter annan knöts starkare och starkare fast vid moderlandet genom de heligaste av alla band – blodets och offrets. Hur många härjningståg fick Skåne icke uthärda, hur många av våra städer och byar blevo icke nedbrända, hur ofta färgades ej den svarta myllan röd av våra skånska fäders blod! Skåne led och stred för Danmark, gång på gång måste det med sitt blod värna sin moders hus och gjorde det varje gång med sonlig kärlek. Man behöver endast taga del av något skånskt dokument från denna tid för att få en levande föreställning om hur danskt Skåne en gång har varit. Konkreta detaljer övertyga ofta starkare än de mest oemotsägliga abstrakta sanningar. Ack, vi behöva blott flyktigt bläddra exempelvis i Lunds Stifts Urkundsbok, en samling medeltida aktstycken i Domkyrkans ägo. Överallt finna vi danska namn — på orter, på gator och på människor. Eller vi kasta en blick på någon Skånekarta ännu från början av 1600-talet och återfinna med underliga känslor alla de gamla välkända byanamnen i deras ursprungliga form.

Kanske det kunde bidraga till en klarare förståelse av det skånska problemets räckvidd att påvisa hur olika några centralfigurer i Nordens historia måste bedömas från svensk och från skånsk synpunkt. Om vi till exempel välja Erik av Pommern. I svensk historia står denne furste med en viss rätt som den främmande folkförtryckaren. Skåne betraktade honom med helt andra ögon. I Lund hade han firat sitt ståtliga bröllop med Filippa av England. Han var den man som anlade Landskrona och som omgav Malmö med en försvarsmur. Vare det långt ifrån oss att vilja försvara Kristian II, boven i Sveriges historia. Det är dock ett faktum, att han bland skåningarna hade flera av sina trofastaste vänner. Eller man tänker på Gustaf Vasa, i Sverige firad som folkets befriare och med rätta prisad som den moderna svenska statens egentlige grundläggare. Skåne lärde blott känna samme framträdande monark som angriparen, vars trupper utan anledning inföllo och härjade det skånska landet, något senare som den flyktige gästen, som efter sin Skåneresa harmset bedyrade, att han aldrig mera ville fara bort till främmande orter. Som angripare gjorde sig också en annan av Sveriges största regenter, Gustaf II Adolf, huvudsakligen känd i Skåne, som vår farlige fiende, fruktad av hela vårt folk. Vilka känslor som de samtida skåningarna hyste mot Karl X Gustaf kunna vi blott alltför lätt sluta oss till. De skilde sig helt säkert betydligt från den tidens svenska värdering av denna viljestarke konung, Skånes omättlige erövrare. Återstår från Sveriges stormaktstid Karl XII. Det skulle vara intressant att veta, vad den skånska befolkningen i sitt hjärtas innersta tänkte om honom. Under hans regering voro ju många av dem som deltagit i 1670-talets skånska frihetskrig ännu kvar i livet, och säkert beklagade man i Skåne djupare än i någon annan del av landet de svåra och tunga år, som Karl XII:s ändlösa krig medförde för hans blödande folk. Detta är i varje fall en underordnad fråga. Huvudsaken är ställd utom all diskussion. Ända fram till början av det adertonde århundradet var skåningarnas nationella ställningstagande ett helt annat än svenskarnas.

Den korta tid på 1300-talet, då Skåne var förenat med Sverige, gör knappast någon märkbar skåra i denna oavbrutna kontinuitet, som Skånes danska historia bildar. Ty ifrågavarande förening var endast en löslig union och efterlämnade inga djupare spår i den skånska kulturutvecklingen. Den ingick under en tid, då Danmark suckade under främmande herravälde och en nästan till rikets upplösning förande splittring sönderslet landet. När det danska väldet åter reste sig ur detta sitt svaghetstillstånd, var Skåne snart åter insatt i sitt förra sammanhang. Det är visserligen sant, att en markerad landskapspartikularism under den tidigare medeltiden härskade i Skåne. Man erinrade sig exempelvis våra bönders uppror mot ärkebiskop Absalon. Men denna partikularism hindrade ingalunda en samtidig samhörighetskänsla med hela det danska riket. Med detta hade man ju dock allt det väsentliga gemensamt, minnen, språk, kultur. Säkerligen har landskapssammanhållningen i det medeltida Danmark med dess kortare avstånd och lättare samfärdsmöjligheter varit vida starkare än i det medeltida Sverige, där den hela riket omfattande nationalkänslan först på 1400-talet riktigt väcktes till liv. Men vem faller det in att förneka, att exempelvis Östergötland är ett urgammalt svenskt landskap med den motiveringen, att dess invånare en längre tid mera kände sig som östgötar än som svenskar?

Just vid Östergötland skulle vi en stund vilja dröja för att också därifrån erhålla en reflexbelysning över det skånska problemet. Det ärevördiga Östergötland är ju liksom Skåne rikt på de dyrbaraste minnen från medeltiden. Från Östergötland stammade Folkungaätten, i Östergötland levde den heliga Birgitta och den salige Nicolaus Hermanni, där reste sig Vadstena och Alvastra kloster, där levde och verkade biskop Brask. I det samtida Skåne finna vi lätt motsvarigheter till de flesta av dessa oförgängliga medeltidsminnen. Men den historiskt vakne måste då betänka, att medan alla Östergötlands gamla rika traditioner genom sitt historiska sammanhang äro förbundna med Sverige, så äro alla de motsvarande minnesskatter från samma tid, som vi värdera och älska i Skåne, den danska historiens och den danska kulturutvecklingens lika oomtvistliga tillhörighet.

Kanske kunde ett enkelt tankeexperiment med ett annat svenskt landskap vara till hjälp för dem, som ännu icke lyckats upptäcka en tillfredsställande motivering för det skånska problemets existensberättigande. Vi föreställa oss, att 1600-talets nordiska inbördeskrig tagit en annan vändning, så att exempelvis Dalarna hade förenats med Norge. Skulle man väl då i Sverige finna det omotiverat och oförklarligt, om vår tids dalkarlar, ehuru fullt förnorskade, dock ännu berördes av sina gamla minnen från tiden före 1650, sin härstamning och sina traditioner och betraktade sin nationella ställning som ett hela Dalarnes stora problem, vars allvarliga övertänkande och tillfredsställande lösning måste betraktas som en livsfråga och en hjärtesak för alla goda dalkarlar? Parallellen med det av Sverige erövrade Skåne är likväl fullständig, kanske dock med den skillnaden, att Skåne är ännu rikare på betydelsefulla minnen och sköna traditioner från äldre tid än Dalarna, och sedan urminnes tider ända fram till det sjuttonde århundradets mitt ännu fastare sammanväxt med sitt moderland än Dalarna under motsvarande tid var förbundet med Sverige.

Vore det då icke mer än omotiverat just ur skånsk synpunkt, ifall vi skåningar villigt kastade ifrån oss dessa ovärderliga och oersättliga skånska minnesskatter och fullständigt ignorerade hela den grundläggande tid då vi voro förenade med Danmark, Skånes utan all jämförelse ärorikaste och händelserikaste skede? Hur kan någon komma och säga, att han är stolt över sitt skånska blod och håller på Skåne, och samtidigt visa sig andligen lösryckt från hela den betydelsefulla tid, då det skånska kulturlivet både slog rot, grönskade och blomstrade under soliga sekler och bar de härligaste frukter, av vilka vi ännu dagligen njuta?

Sålunda talar vår gamla skånska historia till var och en av oss, än med manande allvar, än med hjärtevarm förtrolighet liksom en mor till sin son, som icke riktigt vet var han har hemma. Här ha vi endast kunnat framdraga några av de rika minnesskatterna från vår flydda skånska storhetstid. Lätt kunde vi alla finna oräkneliga andra i den skånska traditionens rymliga visthus. Vem kan förneka dessa våra traditioner, vem kan fråntaga oss dessa skatter, om vi icke själv kasta bort dem? De som söka bagatellisera bort hela det skånska problemet med några flyktiga ord eller med ett malplacerat skämt, vilja dock tydligen icke förneka hela vårt skånska minneskapitals existens.

Men i stället synas de ha fått för sig, att vår forntid icke har något levande samband med vår nutid, att den för oss är som en död och stelnad minnesvärld, en kuriositetssamling av förstenade fakta och data, vilka numera icke kunna komma någon skånings ögon att glänsa eller hans hjärta att klappa fortare. Det är som om en oöverstiglig gränsmur utestängde skåningar av detta slag från deras egen forntids härlighetsrike. Det Skåne som nu är tycks enligt deras förmenande vara en tämligen ny skapelse, i varje fall ett helt annat land än det Skåne, som höjde sig mellan Sundet och Östersjön ända fram till det sjuttonde seklets slut.

Om detta betraktelsesätt vore riktigt, är det naturligtvis icke mycket mening med att anstränga hjärnan med något skånskt problem. Men kan man i längden så självsvåldigt handskas med historiens heligaste verkligheter? Är icke ett sådant förfarande ett förnekande av oförnekliga livsmakter, som stå utom och över den enskildes godtycke? Man kan ju knappast under någon längre tid vistas på en ort utan att höra talas om ortens minnen. De äro liksom ett med själva platsen, de leva ännu – icke som en samling rent teoretiska sanningar utan ännu mera som en i bebyggarnas hela tanke- och känsloliv djupt ingripande verklighet. En stad, ett land, ett folk är ej blott ifrågavarande geografiska område eller ifrågavarande summa individer just nu, utan ett stycke levande verklighet, som först i sammanhang med hela sin historia kan förstås och förklaras. Också hela platsens, landets, folkets förflutna livstid med dess minnen och dess traditioner måste betraktas i sitt inre samband med nuvarande tid, innan innehållet i dessa vittfamnande begrepp kan anses uttömt. För en historiskt vaken skåning kan Skåne omöjligen vara lika med hembygden som den nu ter sig med höga, rykande fabriksskorstenar och snabba järnvägståg, som skänka något av nutidens pulserande liv åt den stillsamma slätten med fullastade ångfartyg i hamnarna och flitiga skördemaskiner av modernaste typ, belysta av en alltid lika efterlängtad augustisol, pilevallarnas och sockerbetornas förlovade land. Det vore en lika meningslös som farlig självstympning att genom ett dylikt grundfalskt betraktelsesätt avhugga de ädlaste delarna av sitt eget levande fädernesland. Nej, för oss måste Skåne vara det urgamla landet, vars odling mödosamt har uppbyggts under århundraden och årtusenden, landet där den fruktbara marken ännu gömmer på en skörd av kulturföremål från stenåldern och bronsåldern, landet där ättehögarnas gräsbevuxna gravmonument ännu påminna ett senfött släkte om länge sedan hädangångna fäders strid och strävan. Vår kärlek omfattar också det Skåneland, där biskop Egino en gång förkunnade Kristi evangelium för ett vilt och obändigt hedningafolk, det Skåne som reste Lundadomen och smyckade den silkesgröna slätten med de vita kyrkornas pärlespännen, där kyrkofurstar och borgherrar redo kring med sina färgglada följen, medan folkvisediktarna härmade de skånska lärkornas och de skånska näktergalarnas toner och saga och sägen spunno hemlighetsfullt strålande nät över vångar och byar, det Skåne, där Tyge Brahe i den skånska stjärnenatten satt fördjupad i himlavalvets mysterier, där de hetsade snapphaneskarorna samlades till rådslag i Skånes otillgängligaste skogar. Vi känna ingenting så smärtsamt som denna tanklösa villighet att ur skånskt medvetande bortskära de ärofullaste och mest fruktbärande perioderna i vår historia. Först då någon med verkligt bindande och övertygande skäl kan bevisa för oss, att detta levande förflutna – det Skåne som en gång varit – icke kan vara vår utan endast de nutida danskarnas egendom, vilja vi släppa det från oss och vemodigt erkänna, att vi som inkräktare och främlingar bygga och bo i vårt eget och våra fäders oersättliga land.

Men – frågar man sig kanske nu – om verkligen denna äldre period är av sådan grundläggande betydelse för hela Skånes kultur, hur skall man då kunna förklara, att den spelar så förvånande liten roll i vår tids skånska folkmedvetande? Förklaringsgrunden är blott allför lätt funnen. Skåningarna ha i regel knappast något tillfälle att i sammanhang studera sitt eget lands öden under denna långa tid. I Skånes skolor – högre såväl som lägre – lämnas ju icke ens den nödtorftigaste undervisning i Skånes historia. Ja, det existerar väl knappast ens någon lärobok i detta ämne! Också i högt bildade skånska kretsar kan man påträffa den djupaste okunnighet om det egna landets forntida öden. Många skåningar känna nog Kinas och Australiens historia bättre än sitt eget lands. På sin höjd har den historiskt intresserade eliten reda på de viktigaste namnen, de mest betydelsefulla händelserna ur Skånes förflutna, andra känna några gamla lokaltraditioner just från den ort där de äro bosatta. Endast en torftig liten samling historiskt styckegods utan det inre sammanhang, som framförallt är nödvändigt för att göra det förflutna levande och värdefullt för nutiden.

Var och en som vill döma rättvist och objektivt måste erkänna, att detta är ett abnormt förhållande. Det är nästan otroligt, att ett helt folk på över 700,000 människor kan gå i död okunnighet om sitt eget lands historia. Och detta kan ske ännu i vår tid, då intresset för forntid och fornminnen överallt är så starkt och det historiska medvetandet i alla länder visar sig så vaket. Huru skola Skånes barn lära sig älska sin historia – den må vara aldrig så värdefull och händelserik – då de icke ens få veta någonting om den? Det man icke känner, kan man ju omöjligt älska. Men – alldeles bortsett från denna speciella skolfrågas diskuterande – kan man väl knappast finna någon tillräcklig grund för förnekandet av det skånska problemets allmäntintresserande betydelse på den grund, att det ännu icke blivit allmänt uppmärksammat av ett folk, som aldrig har fått tillfälle att mottaga en sammanhängande framställning av sin egen historia och därför omöjligen kunnat komma att reflektera över det allvarliga och djuptliggande huvudproblem, som ligger fördolt i densamma. De som anse sig kunna helt negligera det skånska problemet, finna för närvarande sin enda egentliga ursäkt i det ännu slumrande skånska folkmedvetandet, som så föga synes oroat av detsamma. Men låt blott Skånes folk få litet mera levande kunskap om sin historia, litet fylligare kännedom om sina rika forntidsminnen! Och låt oss sedan se om hela det skånska problemet endast varit en överdriven Skånepatriots inbillningsfoster, ett tomt hjärnspöke, som utan anledning plötsligen visar sig för ett ovilligt sällskap i den ogärna reflekterande nutiden, som helst ville lämnas i fred så mycket som möjligt och slippa besväret att övertänka och begrunda mer än de allra oundvikligaste vardagsproblemen!

Det danska arvet

Man kan finna belägg på, att kärleken till fäderneslandet får en sådan intensitet, att den blir starkare än kärleken till fäderna. Så har exempelvis skett i Finland, sedan landets forntidskultur genom utgivandet av Kalevalasångerna med en förut okänd glans kom att stråla för Finlands barn. Då hände det icke sällan, att söner av de svenska familjerna, ättlingar av landets forna erövrare, själva erövrades för den finska saken, förfinskade sina namn och blevo de ivrigaste bland de ivriga i kampen för finskt språk och finsk odling. I andra fall har motsatsen inträffat. Känslan för sammanhanget med fäderna har bibehållit sig så stark, att den håller hembygdskänslan nere. Sålunda synas ättlingarna av de engelska invandrarna i Ulster ännu med större kärlek omfatta England, varifrån deras fäder kommo, än det minnesrika Irland, som de själva bebo. En sålunda åstadkommen omnationalisering av ett land har sin förklaring, ehuru också den måste betraktas som en olycka för själva landet, vars förflutna den liksom måste göra till ett ingenmansland.

Men är det på liknande sätt som Skåne har blivit en del av Sverige? Också den okunnigaste vet, att detta alls icke är fallet. Vi det tjugonde århundrades skåningar äro ju ingalunda ättlingar av något invandrat erövrarefolk. Vi äro barn av samma stam, som sedan årtusenden tillbaka varit bofast i vårt urgamla land. Vi ha sålunda ej någon anledning att känna oss främmande för de män och kvinnor, vilka sedan urminnes tid ha strävat och verkat i Skåne och för Skåne. Det skulle väl vara en oerhörd pietetslöshet, ifall vi helst ville förgäta eller förneka själva vårt ursprung, vår härstamning från det skånska folk, som under tusende mödor har plöjt upp vår skånska mark och byggt våra vägar, röjt våra skogar och givit våra byar deras namn, som har anlagt våra hamnar och under åratal arbetat på våra kyrkor och borgar, som släpat och slitit, stridit och offrat för det skånska land, som det liksom vi så högt älskade. Hur skulle vi kunna förgäta dessa våra fäder, vilkas ben vila i vår skånska jord, vilkas gravstenar och minnestavlor återfinnas i våra gamla kyrkor? Nej, de släkt- och familjeband, som knyta oss fast vid den gamla danska tiden, kunna aldrig sönderslitas. Hur ofta utgöra icke själva de namn vi bära dagliga påminnelser om detta vårt levande samband med det Skåne som en gång varit! Särskilt på landsbygden har på de flesta orter hela folkstocken kunnat bevaras nästan fullständigt oblandad. Arvet från fäderna, den gamla folktypen, den gamla landskapskaraktären har också förvånande väl lyckats bibehålla sig ända fram till vår tid. Trots alla politiska förändringar har den skånska kulturen genom tiderna kunnat bevara sin nära frändskap med den danska.

Man upptäcker lätt det danska arvet redan i den typiskt skånska landskapsbilden. I södra och västra Skåne är ju naturen nästan fullkomligt lik den själländska. Mot norr och öster påträffar man väl också andra landskapstyper, ty Skåne är ett land som är rikt också på skiftande naturscenerier, ett nordeuropeiskt mikrokosmos. Men över hela vår provins finner man en med alla mindre växlingar väsentligen likartad skånsk bygdekultur. Det är här som överallt allmogen, som med största pietet har vårdat och bevarat arvet från fäderna. Den som en längre tid har vistats på den skånska landsbygden kan knappast undgå att allt tydligare och tydligare märka, hur starkt det gamla kulturarvet ännu i vår tid genomsyrar och präglar hela Skåne. Det är icke blott den vida horisonten, de rika sädesfälten och den svala bokskogen, som vi ha gemensamma med Danmark. Det är icke blott korsvirkeshuset och trappgaveln, längorna och halmtaken och de kringbyggda gårdarna, som föra tankarna till det väna landet i väster. Det är icke blott de gamla stugorna, de gamla sedvänjorna, de gamla talesätten och de gamla orden, vilka vältaligt vittna om sitt ursprung under den tid som för alltid lade grunden till den skånska odlingen. Nej djupare, mycket djupare har detta inflytande nått. I själva den typiskt skånska mentaliteten, i folksjälens innersta har den efterlämnat outplånliga spår. Skånskt gemyt, skånsk butter rättframhet, skånsk trofasthet, skånsk humor! Vem kan väl pejla botten i dessa hemlighetsfulla ord, som bära ljuvliga budskap från hembygden. Man får ju vara nöjd, om man påträffar någon, som själv är skåning och väl förtrogen med skånsk egenart, och av hans uttryckssätt märker, att han uppfattat något av innehållet i dessa hemlighetsfulla uttryck, vilka omöjligen kunna nöjaktigt definieras och dock måste vara förstådda, innan man kan uppfatta skånskhetens väsen. Har man levat någon tid uppåt Sverige, blir man frapperad av hur starkt den skånska folktypen skiljer sig från den som bygger och bor norr om Skånes gränser. Detta är en rent objektiv iakttagelse och ger ingalunda skåningen anledning till idel skryt och förhävelse. Folket däruppe har många värdefulla egenskaper och karaktärsdrag, som vi ej i motsvarande grad besitta. Deras land har både många slag av skönhetsvärden och andra företräden som Skåne saknar. Men det är ju endast naturligt och berättigat, att vi mest känna oss fästade vid våra egna och vårt eget. Och betrakta vi skånsk egenart närmre, kunde det förefalla som såge vi det ursprungliga folkvirket lysa igenom den tunna oskånska fernissa, varmed det av en senare tid blivit betäckt.

En ingalunda oväsentlig del av det skånska arvet utgör vår gamla skånska dialekt. Det är förvånande och beklämmande, att denna också av goda skåningar närmast betraktas som ett vulgärt och löjligt kulturrelikt, vilket vi helst böra bortarbeta ju förr desto hellre för att inte utsätta oss för utomståendes överlägsna hån och begabberi. Här har man ett sällsynt klargörande bevis på, till vilken grad en snedvridande nationell fostran har kunnat fördunkla den historiska blicken hos Skånes folk. Det inhemska kulturarvet kan omöjligen betraktas med tillbörlig pietet av ett folk som aldrig lärt sig se detsamma i dess vördnadsbjudande historiska sammanhang. Allt äktskånskt blir därför numera lätt endast föremål för halvt generat åtlöje också från skåningarnas egen sida! Vår gamla dialekt är väl just ett av de vältaligaste vittnesbörden om det obrutna kultursammanhanget med vår forntid, gamla uttrycksfulla kärnord, som talats av släktled efter släktled och på ett levande sätt bevarat tidssammanhanget i skånsk bygdekultur, medan så många andra gamla värdefulla band ha brustit.

Här vore ett tacksamt arbetsfält för Skånes kulturkonservativa. Den allt nivellerande moderna tiden hotar nu också den skånska bygdekulturen, vilken den söker ersätta med den tarvligaste okultur, uppbyggd av främmande, hopplockat kram. Det gamla Skåne har redan under flera årtionden varit ett försvarslöst rov för det mest hänsynslösa vandaliseringsarbete, som redan har åstadkommit större förödelse än månget av forna tiders härjningståg i landet. Gamla vita kyrkor ha jämnats med marken, röda och gula tegelbyggnader av internationell gottköpstyp ha rests i deras ställe, gamla vackra gårdar ha rivits ned, andra – lika stillösa som främmande för skånsk tradition – ha fått bliva deras ovärdiga efterföljare. Gamla slott och borgar ha på liknande sätt förstörts. De gamla typerna tyckas dö ut. Gammal sed övergives alltmer. Folket som en gång berövats sin forntid börjar nu också berövas de kvarvarande resterna av den förgångna härlighet som det knappast känner. Man söker trösta sig med tanken, att all denna nytillkomna mindervärdiga kultur är av främmande art, uppenbarligen oskånsk till hela sin gestaltning, tillkommen utan all hänsyn för gammal skånsk tradition. Allt detta är naturligtvis sant. Men man får heller icke förgäta, att själva vår skånska kultur kan taga rotskada av, att man sålunda ostraffat får vanvårda och bortslösa dess ingalunda outtömliga förråder. Vore det icke en stor nutidsuppgift för Skånes konservativa att vårda och skydda det oersättliga arvet från fäderna? Tyvärr påträffar man ofta just bland dem som kalla sig konservativa skåningar den allra största och mest upprörande likgiltigheten för konserverandet av gammal skånsk tradition och gamla skånska kulturvärden – i stället för den konservatism som de med munnen bekänna visa de en hjärtats radikalism, som knappast kunde var mera fulländad.

Och man kan svårligen hoppas på ett verkligt säkerställande av den skånska kulturens framtid, så länge Skånes folk framhärdar i sin frivilliga okunnighet om sin egen odlings historiska uppkomst och utveckling. Man kunde med skäl fråga, varför det skånska problemet hittills icke mera har debatterats trots de dagliga påminnelser om dess tillvaro som vi skåningar ha i det oss omgivande rika arvet från en förgången tid – frånsett att vi föga eller intet veta om denna tids historia. Vi få icke förbise den avledande roll, som våra skolors historieundervisning också i detta sammanhang spelar. I skolan bildas genom flerårigt studium – fördjupat genom läsning, samtal och sång – under medveten påverkan från lärarens sida ett folks kärlek till sin historia. Vad som i barndomen har inlärts, bibehålles i regel sedan för hela livet. Skolundervisningen verkar opinionsbildande. Detta är ju allt i sin ordning. Folkets alla barn skola sålunda lära känna och älska sitt lands historia och sina fäders bedrifter. Och de skola lära sig att se sin forntid spegla sig också i den omgivande nutiden. Men i de skånska skolorna är det just detta som icke sker. Skånes barn få aldrig tillfälle att lära känna Skånes historia och de skånska fädernas öden och äventyr. Därför lära de heller aldrig att skönja kultursammanhanget, som förbinder landets forntid med dess nutid. Sålunda förkväves lika eftertryckligt som oavsiktligt såväl skånsk hembygdskänsla som pietet för de skånska fäderna genom – den skånska skolans onaturliga, systematiska förtigande av det historiska sammanhanget. Är det då underligt, att denna överallt i Skåne genomförda fostran verkar allsmäktigt opinionsbildande och att den ständigt tillbakasatta eller undanskjutna skånska odlingen allmänt förgätes och föraktas? Är det då besynnerligt, att det skånska historiska medvetandet har svårt att allmänt vakna? Och den skånska pressen, den andra opinionsbildande huvudfaktorn, är själv uteslutande påverkad av den av skolans påverkan resulterande folkopinionen och påverkar i sin ordning denna i samma riktning. När man studerat detta i system satta självförintande av den skånska forntiden, kunde man snarare förvåna sig över, att icke den sista gnistan av historiskt medvetande efter så många glömskans år för länge sedan slocknat i skåningens hjärta, att den sunda människonaturen med sina djupt rotade instinkter – kärlek till hembygden, pietet mot fäderna – dock till sist reagerar mot all denna inrotade onatur och med allvar kräver en lösning av det skånska problemet. Kunde man inte sammanfatta och tillspetsa reflektionerna i dessa båda kapitel sålunda:

Om man i ett enskilt fall anser ett folk fullständigt berättigat till att såväl låta sig avskäras från sina forntidsminnen som att lika radikalt lösgöra sig från pietetsplikten mot fäderna, förnekar man icke därigenom själva patriotismen som en verkligt bjudande makt, som står över och utom den enskildes godtycke? Ett folk som visar sig helt och hållet vilja förgäta sina fäders minne och lever i självvald okunnighet också om deras mest hedrande bedrifter och mest ingripande öden, som ingen hänsyn visar för den nationella ställning som de en gång intogo, ett sådant folk förtjänar ej ett bättre öde än att än en gång bliva erövrares byte, att av sina barn och efterkommande lika fullständigt förgätas och förnekas, att av sina egna arvingar betraktas och behandlas som en främmande stam, vars historia ingen vill vidkännas som sin. Men kan någonting sådant ske i Skåne, när vårt folk väl har fått klart för sig vad det innerst inne är som frågan gäller? Skåningen har dock ännu kvar både en stark kärlek till fädernejorden och en trofast vördnad för fädernas minne. Den Skånepatriot, som väl en gång blivit övertygad om, att Skånes historiska problem är en allvarsfylld verklighet, han låter ej tankarna lägga sig till ro, förrän han funnit en verklig och grundlig lösning av detsamma.

Den svenska tiden

Nu följer det av de fakta i vårt skånska problems sammansättning, som för närvarande är starkast inpräntat i det skånska folkmedvetandet. Sedan mer än 200 år är Skåne intimt förbundet med Sverige. Väl åstadkoms denna förening icke på rättslig väg eller till följd av folkets vilja, vilket länge trofast höll fast vid sina gamla traditioner och först när det insåg lönlösheten i ett fortsatt motstånd underkastade sig övermakten. Väl verkställdes den radikala förändringen i alla enskildheter med förändrade ort- och familjenamn icke av våra fäder själva utan genom påverkan utifrån. Väl stäcktes den skånska kulturens kraftiga växt för en lång tid framåt, och det en gång så blomstrande Skåne förvandlades till en liksom bortdomnad landsända utan levande minnen, utan livskraftig tradition.

Men trots allt detta har Skåne blivit starkt och innerligt fastknutet vid Sverige. Ja, lika intim som föreningen med Danmark en gång var, lika intim är nu föreningen med Sverige, om man bortser från det minus, som bristen på gemensamma minnen och gemensam tradition under äldre tid utgör. Framför allt är språket ett levande band, som förenar oss med Sverige. Många gemensamma minnen ha vi också från senare tid, ehuru denna icke varit så rik på stora personligheter och betydelsefulla händelser som den föregående perioden. Ett starkt nät av släkt- och familjeband förenar oss även med den uppsvenska befolkningen. Och i flera släktled ha våra fäder nästan uteslutande haft sin uppmärksamhet riktad på den nya förbindelsen norrut. Att uppräkna ens de viktigaste gemensamhetsband, som nu förena oss med Sverige skulle både vara för vidlyftigt och fullkomligt onödigt, då de alla äro allmänt och väl kända.

Också den som utan något annat intresse än det objektiva sanningssökandet har vågat se det skånska problemet i ögat har fortfarande kvar en fast och varm samhörighetskänsla med Sverige. Han förnimmer denna samhörighet så mycket starkare, sedan han erfarit, att den tål att granskas med all den kritik, som hänsynen till Skånes historiska särställning ovillkorligen framtvingar. Och denna känsla av djup samhörighet är icke endast grundad på det faktum, att både våra skånska fäder och deras svenska samtida tillhörde den skandinaviska stammen och sålunda voro närbesläktade frändefolk. Den grundar sig ej mindre på de stora värden, som vi under den sista perioden i vår historia haft gemensamma med Sverige. Ingen som riktigt djupt och allvarligt sökt sätta sig in i Skånes svårlösta historiska problem, kunde därav anse sig föranledd till att känna den ringaste avoghet mot Sverige, allraminst mot Sverige i våra dagar.

Det finns moderna skåningar, vilka i sitt bedömande av svensk kultur visa en typisk osäkerhet – blandning av dryghet och ryggradslöshet – som endast är den naturliga följden av deras oskånska historiska fostran och åskådning. De tro sig vara riktigt skånska skåningar, då de skryta och skrävla med Skånes materiella rikedomar och föraktligt se ned på de nordliga nejderna, som de endast ytterst ofullständigt känna. Men samtidigt visa de icke den ringaste uppskattning av Skånes värdefullaste kapital och ärofullaste tillgångar: våra minnen i saga, sten och skrift, och anfäktas sålunda ej av den flyktigaste aning om det djupgående problem, inför vars lösning var och en ställes, som verkligen börjat förstå vad han äger i sitt gamla, stolta Skåneland. De framhålla sålunda aldrig det väsentliga i skånskheten utan endast bisaker av underordnad betydelse. Har man satt sig grundligare in i hithörande frågor och samlat de nödtorftigaste kunskaper som erfordras för det skånska problemets sakliga behandling, ser man trots sina skånska åsikter med oförändrad vördnad och kärlek upp till den av sina egna blott alltför litet uppskattade svenska odlingen, från vilken också Skåne mottagit de värdefullaste impulser både i forntid och nutid.

Behöver man tillägga, att samme ytlige, till namnet skånske resonnör och skrodör ännu mindre visar sig ha någon känsla för de oupplösliga, heliga band, som förena oss med Danmark. Och han tror sig visa prov på kraftfull patriotism genom att göra utfall mot det danska riket, sina fäders land! Dock, med någon eftertanke förstår och löser man också detta Skåneproblem. Av Skånes gamla historia under den danska tiden känner ju denne ytlige bedömare icke ett blad, av Danmark endast Köpenhamn och av Köpenhamn icke stort mer än Tivoli och liknande kulturcentra. Om han en gång ville fara ut till någon dansk småstad eller ut på den danska landsbygden och stanna där en tid, så skulle han snart göra en förvånande upptäckt: en bygd, mera skånsk än Skåne självt, ett land, där man finner allt det säregna, som vi så mycket älska och värdera i Skåne, ofta i ännu starkare utpräglad form och ännu skönare och renare fulländning än i hemlandet och allt detta i förening med en i Skåne sällsynt pietet för den gamla kulturtraditionen, med levande vördnad och kärlek för den förgångna tiden. Här vore det frestande att inskjuta en liten personlig anmärkning. Hur kan någon som fått sin uppmärksamhet fästad på det skånska problemet kalla sig god och äkta skåning och samtidigt trivas i självvald okunnighet om Skånes hela äldre historia, stå fullkomligt kall och oberörd inför sitt lands gamla minnen, intaga en likgiltig eller till och med ovänlig hållning gentemot Danmark och icke bry sig om, ifall hans barn få veta något om sina fäders öden och bedrifter? Blir detta icke ett nytt problem, som förefaller betydligt mera svårlöst än själva det skånska? Ett problem, som snarare verkar olösligt än svårlösligt. Och dock skall man säkert finna åtskilliga, som oberörda gå omkring med denna söndersprängande inre motsägelse. För att fullständigt få fred för alla oroande tankar borde de utbyta det gamla familjenamnet Skåning mot ett annat, som icke mera påminner dem om ett komprometterande förflutet.

Men – kunde någon säga – vore det icke enklast och bekvämast att undkomma det skånska problemet på det sättet, att man liksom utväljer den svenska tiden och det svenska sambandet som det enda, som får komma i betraktande för oss moderna skåningar, och låtsar som om den danska tiden och det danska arvet helt enkelt icke existerade. Detta vore ju ett radikalt sätt att lösa svårigheten på. Man kunde emellertid fråga sig om ett sådant förfaringssätt vore möjligt ens för den som är villig att sålunda av rena bekvämlighetsskäl avyttra hela sitt kostbara fädernearv. Gammal historia, härstamning och kulturtradition äro dock för varje folk objektiva, vördnadsbjudande realiteter, som ingen kan handskas med efter sitt subjektiva godtycke, utan att detta förr eller senare hämnar sig. Ingen uppreser sig ostraffad mot naturens ordning. Ingen bryter ostraffat budet: ”Du skall hedra din fader och din moder, på det att du må länge leva på jorden.”

Vad kan man slutligen säga om den specifikt skånska kulturens utveckling under denna period? Det dröjde länge, innan denna repade sig efter 1600-talets svåra påfrestningar. Ända långt in på 1800-talet var hela Skåne en betydelselös provins i stil med sitt fordom så stolta centrum Lund, som av Tegnér under denna tid fick den säkert sorgligt välfunna benämningen: ”En akademisk bondby”. Men längre fram under samma århundrade började dock ett långsamt tillfrisknande. Brunius studerade med hänförelse de skånska medeltidsminnena, Nicolovius skrev sina klassiska folklivsskildringar, vilka längre fram kompletterades av Henrik Wranérs utomordentligt på kornet tagna Skånehistorier. Med A.U. Bååth, Ola Hansson och Vilhelm Ekelund fick Skåne även några skalder av första rang. Också hos dem kan man emellertid iakttaga den moderna skånska traditionslöshetens verkningar, deras diktning har liksom icke riktigt kunnat slå rot i hemmets jord. Bååth söker sig till det gamla Island, Vilhelm Ekelund till det gamla Hellas, Ola Hansson rör sig inom en baltisk intressesfär. I Skåne är ingen av dem riktigt hemma trots märkbara försök att vinna fotfäste på hemlandets mark. Kulturradikalismens tidsålder var icke den rätta stunden för en kulturkonservativ väckelse. Dock förefaller det som om det skånska landet just under denna tid åter började upptäckas av sina egna bebyggare. Skånemålare söka allt flitigare tolka den skånska naturen. I Hans Larsson ha vi fått en kulturfilosof av typiskt skånskt kynne. Våra gamla konstskatter studeras åter med kärleksfull iver. Och de vida slätterna, de fruktbara fälten föraktas ej längre av sina egna. Skåne börjar åter komma till heders, tillsvidare dock endast som geografiskt begrepp. Men aldrig kan denna nyvaknande kärlek till den skånska jorden vinna segrande styrka, förrän också den nationalförmögenhet som våra skånska minnen och traditioner från skilda tider representera åter mer och mer blir gemensam egendom för alla Skånes söner och Skånes döttrar. Ty Skåne är ju ingalunda blott ett geografiskt begrepp. Det Skåne som vi nu se och älska måste för att fullt bliva förstått och älskat betraktas i sitt levande historiska sammanhang med den tid som gått, ”det levande fäderneslandet”. Men så snart detta skett har man redan allmänt erkänt det skånska problemets bjudande verklighet och tagit de första stegen hän mot dettas beslutsamma lösning.

Alltså ha vi kommit till insikt om det skånska problemets ofrånkomliga existens och samtidigt förstått, att dess lösning är en av de viktigaste uppgifter, som våra dagars traditionsälskande skåningar fått sig förelagda. Det är ju här ingalunda tal om en tankesvårighet, som härrör från en inre motsättning av underordnad betydelse eller av snart övergående art. Det skånska problemet berör fastmera områden, som ligga närmast själva hjärtpunkten i ett helt folks intresseliv, dess nationella egenart; näst det religiösa problemet är väl det nationella det som starkast måste fängsla det allmänna intresset och framför alla andra kräver en tillfredsställande lösning. Här är också den strängaste tankekoncentration och det mest ansträngande tankearbete icke onyttigt bortkastade. Här måste ett allvarligt dryftande av det viktiga problemet från olika synpunkter skänka detsamma den allsidiga belysning, som är ett av huvudvillkoren för varje genomgripande problemlösning.

En tänkvärd lösning

Det finns problem, som aldrig kunna finna någon fullt tillfredsställande lösning. Människotankens förmåga att lösa motsättningar och vinna klarhet är ju endast begränsad. Men detta får icke hindra oss från att med de kunskaper och den tankekraft som stå till vårt förfogande treva oss fram i problemvärldens halvdunkel. Det med ny klarhet och nya områden erövrande tänkandet är ju ett av människosläktets förnämsta adelsmärken. Ett i välkända historiska fakta bottnande problem som det skånska kan också icke räknas till de mest svårlösta världsgåtorna. Dock kräves naturligtvis både mycken allvarlig eftertanke och ett klargörande meningsutbyte, innan man hunnit önskad utjämning av de motsättningar som här föreligga. Denna lilla skrift har intet annat ändamål än det att påvisa det skånska problemets ofrånkomliga verklighet, att väcka eftertanke och mana till diskussion. Dock kunna vi i detta sammanhang icke undgå att för fullständighetens skull framställa några alternativ till lösning av det föreliggande problemet. Möjligen äro flera och bättre lösningar tänkbara. För varje övertänkt och behjärtat förslag till klargörande av frågan måste var och en som uppfattat denna svårighets allvarliga innebörd vara i hög grad tacksam.

Först kunde man då tänka sig alternativet: endast Danmark. Detta vore emellertid icke en verklig lösning av motsättningen utan endast ett försök att borteliminera den ena av de båda i skånsk historia och skånsk odling verksamma kulturmakterna. Den svenska perioden i Skånes historia, det intima sammanväxandet med Sverige äro dock lika ofrånkomliga och lika bjudande realiteter som den danska tiden och förbindelsen med Danmark. Man kan omöjligen utstryka hela sekler i ett folks historia och låtsa som om de aldrig funnits till. Om också ett Skånes fullständiga återvändande till Danmark numera kunde ske på det mest lugna och fredliga sätt, så skulle dock det svenska sambandet och det svenska inflytandet under mer än 200 år dock aldrig i framtiden kunna bortresoneras. Det skånska problemet skulle genom denna lösning förbliva olöst liksom förr, olöst blott på ett annat sätt än nu.

Som andra alternativ kunde sättas det för tillfället bekvämaste: endast Sverige. Men det är ju klart för varje historiskt tänkande och kännande skåning, att denna utväg ännu mindre är en verklig lösning av hans lands stora och svåra kulturproblem. I det föregående ha vi haft tillfälle att gång på gång påpeka detta. Denna paroll skulle ju innebära ett definitivt förnekande av vårt skånska ursprung, ett utslätande av den längsta och ärorikaste perioden i vår historia, ett andligt bortkastande av tusende och åter tusende värdefulla minnen av olika slag. Det rika Skåne bleve då det fattiga landet, som gjort sig av med sin egen forntid och därigenom pietetslöst prisgivit sina ojämförligen dyrbaraste kulturskatter.

Ett tredje alternativ till problemets lösning vore: varken Danmark eller Sverige, med andra ord: skånsk självständighet. Detta förslag till motsättningens utjämnande är kanske det allra ytligast genomtänkta, ty det negligerar med det mest suveräna förakt på den historiska verkligheten båda de motsatta faktorer, som oavbrutet varit härskande i skånsk kulturutveckling. Här ha vi en lösning på vår gordiska knut, som icke finner det minsta berättigande i Skånes historia, ty Skåne har aldrig under historisk tid varit något självständigt rike utan alltid endast en del av en större helhet. Ej heller är den skånska kulturen så säregen, att den kunde kräva också en motsvarande politisk särställning. Den är om man vill giva den enkla sanningen rätt endast ett barn av Danmark och Sverige i förening och fastknyter sålunda Skåne med lika oupplösliga band vid <>båda dessa länder.

Denna slutsats innehåller redan ett fjärde lösningsalternativ: både Danmark och Sverige. Skåne är enligt detta kallat att vara bandet, som förenar de båda länderna för all framtid. För många Skånepatrioter har helt säkert det skånska problemet redan varit medvetet aktuellt. Men de ha slagit bort de grubblande tankarna, då de icke kunde se någon utsikt till en praktiskt tillfredsställande lösning av dessa historiska svårigheter. Ett återupptagande av debatten om det skånska problemet skulle enligt deras mening endast leda till meningslösa tvister och ofruktbart gräl. Hade de oförskräckt tänkt och forskat vidare, skulle de måhända dock ha funnit ett praktiskt lösningsalternativ, som på ett verkligt tillfredsställande sätt borttog det djupa motsatsförhållandet i vår skånska tradition och samtidigt verkade förenande och försonande, i stället för söndrande och splittrande. Detta sista alternativ löser Skånes nationella problem med respektfullaste och finkänsligaste hänsynstagande till hela Skånes historia och kulturutveckling. Det förenklar icke svårigheten genom att söka bortresonera eller överskyla det minsta stycke av den historiska sanningen. Det erkänner våra danska förbindelser likaväl som de svenska, och söker utjämna denna odisputabla motsättning i skånsk kulturhistoria genom från Skåne utgående skandinaviska föreningssträvanden.

Det är ju allmänt känt, att behjärtade fosterlandsvänner både i Danmark och Sverige för icke länge sedan mycket ha ivrat för skandinaviskt sammanväxande. På mångahanda sätt ha de sökt förverkliga denna sköna framtidsdröm, men hittills utan några verkligt solida och genomgripande resultat. Det stöd för sina strävanden, som dessa äldre skandinaver ansågo sig ha funnit i de nordiska folkens tidigaste historia har av en senare tids forskning ganska mycket försvagats. Den nya skandinavism, som på de sista åren börjat vakna, är mera praktisk och nykter, men den saknar de starka historiska incitament till nordiska enhetsträvanden, som den gamla trodde sig äga.

Man frågar sig nu, om icke ett beslutsamt lösande av det skånska problemet skulle bli det allra starkast tänkbara hjälpmedel i den nutida skandinavismens tjänst. Här finna vi de orubbligaste historiska fakta, som vittna om en betydande skandinavisk landsdels oupplösliga samband med tvenne av de riken, som skandinavismen vill närma och förena. Här behöva vi ej leta i en avlägsen forntids skumma morgongryning utan kunna blott visa på den livslevande, solklara verklighet, som omgiver oss skåningar dagligen och stundligen. Några större förändringar i yttre avseende vore varken nödvändiga eller önskvärda i och för ett sådant lösande av det skånska problemet. Det behövdes blott, att Skånes barn allmänt lärde känna åtminstone huvuddragen av sitt lands historia, för att den allmänna meningen i Skåne alltmer skulle genomsyras av djupgående skandinavism. Den skånska skandinavismen skulle också bliva fullkomligt oberoende av känsloströmningar, av växlande moder på idéernas område, av politiska konjunkturer. Och Sverige likaväl som Danmark skulle mer och mer lyssna till de skånska önskemålen från det folk, som självt en frukt av dansk-svensk förening oavlåtligen och outtröttligen strävar efter att förena Danmark och Sverige. Skåne skulle sålunda åter få ett osökt tillfälle att utföra en stor och ärorik historisk uppgift.

Om någon frågade, vad Skåne såsom sådant i vår tid betyder, så är denna fråga utomordentligt lätt att besvara. I närvarande stund betyder Skåne ingenting alls. Vad enskilda skånska politici och kulturmän i senare tid kunna ha uträttat, betyder i detta sammanhang lika litet, då de i allmänhet utfört sitt livsverk utan att det minsta tänka på Skåne och på de stora specifikt skånska traditionerna och uppgifterna. Helt annorlunda kunde de betydande andliga och materiella resurser, som finnas i Skåne, utnyttjas, om de sparades för en uppgift, som vore värdig vårt gamla minnesrika land.

Vad äro vi då, vi barn av den skånska myllan, vad äro vi och vart höra vi då hemma? Vilket svar finna vi väl på dessa frågor, då vi allvarligt och grundligt i ljuset av vår historia ha genomtänkt vårt nationella problem? Jo, först och främst äro vi skåningar. Skåningar äro vi, och skåningar hava vi alltid varit. Den skånska jorden tillhör oss, och vi tillhöra den skånska jorden. Också Skånes historia är helt och hållet vår. Den kan ingen makt i världen taga ifrån oss. Men därtill äro vi också helt och hållet skandinaver, ett folk av oblandat nordiskt blod. De fornnordiska, allmänt nordiska kulturskatterna äro också helt och odelat vår egendom. Slutligen äro vi genom gemensamma öden för all framtid fastbundna i en innerlig förening såväl med Danmark som med Sverige. De äldre danska och senare svenska traditioner, som tillhöra de perioder, då Skåne successivt varit förbundet med de båda länderna, äro direkt vår egendom, de senare danska och äldre svenska minnena indirekt. Skåne är alltså det skandinaviska landet framför alla andra, och den historiska mission som Försynen anvisat åt oss skåningar genom vårt eget förflutna är ett målmedvetet arbete på en förening av de båda nordiska folk, med vilka vi varit, äro och skola förbliva oupplösligen förbundna.

Sålunda ser det ut som om det alternativ till lösning av det skånska problemet, som tager vördnadsfullaste hänsyn till Skånes forntid också är det som synes lova mest för en fruktbärande och betydelsefull skånsk framtid. Skånes land, så länge förgätet, förlöjligat, föraktat, kan än en gång resa sig med målmedveten kraft i återglansen av sina outsläckliga minnen. Och liksom det en gång var centrum för Kyrkans enhetsarbete i Norden, kan det åter en gång lysa som betydelsefullt kraftcentrum för framtidens nordiska enhetssträvanden.

Vi ville avsluta dessa sidor skånsk prosa med en Skånesång. Var och en som vill kan återfinna hela det problem som här dryftats i Skånes vapen. Komme snart den dag, då landets alla barn ha lärt sig förstå den manande betydelsen i våra alltför litet kända och beaktade färger!

Skånes färger

Broder, du engång ett uttryck hörde,
som ditt hjärtas strängar sällsamt rörde.
Skånes färger? Gåtfullt orden lyda.
Själv du ej förstått, vad de betyda,
och när du bett andra dem förklara,
kunde de din fråga ej besvara.
Nu du tröttnat att förgäves leta,
Skånes färgers mening vill du veta.

Ack, vårt land bär ej blott gyllne skördar.
Det är också rikt på gyllne minnen.
Sök bland dem! Fast ingen nu dem vördar,
kanske de ge svar åt spörjarsinnen.
Alltså välj den enklaste metoden,
Sök vid källan, som ger liv åt floden.
Ty – må alla andra stumma vara –
Skånes Grip skall säkert kunna svara.

Se han lyser, varm av sunda krafter,
fågeln som har närts av Skånes safter.
Hälsan färg i fjäderbrynjan gjutit.
Högt bland solars dans och stjärnors vimmel.
Röd han stiger mot en gyllne himmel,
över vilken morgonglans har flutit.
Så han svarar var och en som frågar:
Rött och guld från Skånes vapen lågar.

Rött är återglans av Dannebrogen,
röd som vallmoprakt i gyllne rågen.
Röd är korstågsflagg i stridens vimmel,
rosen i vår folksångs örtagårdar,
helig altareld som Eskil vårdar,
ryktets sol från Tyge Brahes himmel.
Rött är dystert sken från brända städer,
blod som Skånejord i purpur kläder.

Guld är korsets stam på Sveriges fana,
gyllne hoppet på vår framtidsbana.
Guld stör marssol ifrån himmelsbranten
över hästhovsört vid dikeskanten.
Gul står pil vid vägen. Gullregn faller
rikt från mörkgrönt löv bak trädgårdsgaller.
Och när höst vår sommars guld har bärgat,
ren på Skåneslätt vår skog sig färgat.

Lys då fram ur mörka nordgränsbergen,
Skåneland i rätta framtidsfärgen.
Tusen gäldjebloss bland sommarns fröjder
spride Skåneguld från Kullens höjder.
Över Lundaslätt och Ringsjövatten
vile stjärneljus i juninatten
och från Hallandsås till Ystadstrakter
ljude Skånesång i trygga takter.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente