Luciadag og lussenatta i svensk folklore

Velkommen er det budskab, som Lucia bringer om, at julen endelig "kommer til live" efter den lange "mørke tid" i det sene efterår. Og hun selv er smuk at se som julens legemliggjorte geni.

Sådan skriver Hilding Celander i bogen Nordisk jul fra 1928 om Lucias ankomst den aften. Denne aften var kendt som modernatten i Östergötland, og må have haft stor betydning for de almindelige mennesker i det mørke og kolde nord, da natten til Skt. Efter denne nat begyndte solen at "stå op" igen på himlen.

Nu er det op til grib i mørke tider! Med tjæreflammen går Lucia ud i sorg og lidelse - Fra Digte Lucia (1898) af Erik Axel Karlfeldt

Der er meget folklore forbundet med denne nat og dag, og de samme træk findes i begge dele af Norge og Sverige. Hilding Celander skriver i sin bog: "I det sydlige Sverige (Småland, Halland og de tilstødende dele af Västergötland) foregår der al slags magi på den tid, især med rindende vand."

Der skete mange mærkelige ting i løbet af denne nat. Møllerne stod stille, vandet blev til vin ved midnat, gæringen af øl stoppede osv. Folk fik heller ikke lov til at arbejde, for så ho Lussi tage hævn og råbe ned i skorstenen:

Ikke brygning, ikke bagning, ikke have store brande!

Nogle gange talte folk om en trold, Lusse eller Lusseper, som lægger hindringer i vejen for folk. I Halland blev Lucia omtalt som "en troldkvinde eller et væsen, der var forbundet med onde ånder" eller som "en trold, der gjorde alt muligt ondt". I Väster-Dalarna (Malung) blev Lucia opfattet som et farligt væsen i form af en rovfugl. Også i min region i det centrale Norrland blev børn skræmt af Lucia. Her blev Lucia omtalt som stammemoderen til de "usynlige" eller "hvide".

Samtidig Lussefärssläkta, en familie af ånder, rundt om i landet i løbet af denne lange nat. I den hallandske bebyggelse Veddige, fortæller Hilding Celander, var det skik at gemme den sidste kylling af hver mark og giver det som foder til Lussefärs-familiens heste. Hilding beskriver denne "familie af ånder" som "et helt følge af mænd og kvinder på deres heste, som det ikke er godt at falde fra, hverken for mennesker eller dyr".

Som i Norge skriver Hilding, at der er en klar folkemymologisk identifikation af Lucifer (og hans familie) med landsbyen Lusse-Fär (= färd). "Men selve begrebet er meget ældre," bemærker Hilding, "som det fremgår af dets korrespondance med det vestnorske lussi-faeren, lussi-reidi eller jole-reidi, en mærkelig gammel legende"

Det var i løbet af denne nat, især i de vestlige svenske amter, at julesvinet (eller lussigrisen, som den hedder i Närke) blev slagtet. I bogen Nordisk jul Det menes, at det ikke var tilfældigt, at slagtningen fandt sted netop denne aften.

Det er heller ikke tilfældigt, at dette skete på den nat, der er fastsat til vintersolhverv, men noget, der engang havde et formål, og det var dette. - Slagtningen af julesvinet har også skabt de materielle forudsætninger for Lusseottan-festen. Det var i princippet et slagtemåltid.

Nu til det store spørgsmål, som gentages år efter år.

Er Lucia en svensk tradition eller ej?

Selvfølgelig er det det. Det er en dumme spørgsmål. Men det forhindrer selvfølgelig ikke en eller anden statslig institution eller en progressiv læser i at minde dig om, at Lucia faktisk var en italiensk helgen, og at traditionen derfor er så usvensk, som den kan blive. Hvem ved, måske har Saint Lucia også identificeret sig som en mand? Det ville være søm i kisten for det typiske billede af Lucia som kvinde.

Glædelig Lucia 🌟! pic.twitter.com/WCn5NguUec - Nordisk Museum (@nordiskamuseet) December 13, 2017

Eller som Nordiska museet proklamerade på Twitter att den ljusbärande Luciabruden i vitt ”blev vanlig först på 1950-talet”, vilket faktiskt inte stämmer. Traditionen var redan i början av 1800-talet välkänd i södra Sverige, som Hilding konstaterade 1928. Men han konstaterar samtidigt att Luciabruden mest sannolikt inte är någon ursprunglig folklig tradition i Sverige:

Det är emellertid en öppen fråga, om Lussebruden är någon ursprungligen folklig sed. Utanför de västsvenska landskapen kan man med ganska stor bestämdhet påstå, att så inte är. Sedens vidsträckta spridning talar inte emot denna uppfattning, ty denna har bevisligen skett inemot eller i vår egen tid. Och det är ju inte alltid de ursprungliga sederna, som blir de mest populära. Därom lämnar julens historia mångfaldiga bevis; man behöver bara nämna julklappar och julgran. Det är istället de festligaste bruken, som har största utsikten att slå an och slå igenom. Och till dem hör onekligen denna Lucia.

Lucia, lussenatten, modernatten, trollnatten, det här är trådar som löper bakåt i vår svenska historia och vår folktro så långt det skrivna ordet minns. Vissa aspekter av traditionen är relativt unga, medan andra har sitt ursprung i forntidens glömska dimmor. Hur länge traditionerna och sederna funnits innan det skrivna ordet kan vi inte veta. Men frågar du mig spelar en traditions ålder inte heller någon roll.

Vi som lever idag kan bara bestämma vilken mening vi själva vill ingjuta i traditionerna. Det är nu våra traditioner, och vad vi känner för dem är faktiskt helt upp till oss. Det är när man hittar sin egen mening och ingjuter sin egen livskraft i en tradition som man gör den till sin egen och håller den vid liv, och det har svensk allmoge otvivelaktigt gjort. Vi har genom århundraden gjort Luciafirandet till vår egen tradition. Det kan ingen ta ifrån oss, inte ens postmoderna kulturradikaler i statens tjänst.

Många årtionden och sekel från idag, när postmodernism, genusteori, intersektionalitet och allt vad dessa revolutionära och ofrihetliga strömningar heter sedan länge förpassat sig själva till historiens skräphög – när många av oss som lever idag sedan länge är döda, begravda och bortglömda – kommer den ljusbärande, kronprydda kvinnan i vit skrud fortfarande bringa ljus, hopp och eftertanke i den nordiska vinternatten.

Vår moderna och samtidigt mycket gamla Luciahögtid är snart förbi, men än är inte faran över, för senare generationer har som sagt kastat om traditionen lite så den inte längre infaller på dess naturliga tidpunkt. Med vår tids kalender inträffar vintersolståndet och modernatten i år den 21 december, på Tomasdagen eller Tomasmäss. Så än har du chansen att skrämma barnen med berättelsen om Lusse-fär.

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente