Varför fira Sveriges nationaldag?

Nationaldagen firas officiellt dels till minne av dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523, och dels 1809 års regeringsform.

Mindre känt, och något som knappast funnits i mångas tankar idag, är Gustav Vasas massmord på oskyldiga män, kvinnor och barn i det ockuperade Småland under och efter Dackefejden 1543.

Värend och Möre härader i Småland, upprorets startpunkt, blev enligt författaren Fabian Månsson (1872-1938) ”så förödda, förhärjade, skövlade och utpinade, att det krävdes tvåhundra år innan de åter uppnådde tillståndet före fejden”, som Vilhelm Moberg skriver i Min svenska historia. Gustav Vasas tusentals tyska legoknektar drog fram genom Småland med brand, rov, plundring, våldtäkt och tortyr som vapen.

Senare historiker, som Lars-Olof Larsson i boken Dackeland, har påpekat att Moberg sannolikt tog i lite väl mycket när han beskrev Gustav Vasas skoningslösa framfart i Småland men vi kan i alla fall vara säkra på att småländsk allmoge fick genomlida en hel del.

Men tur nog så kan man fira nationaldagen och äta jordgubbstårta än fast man ogillar den centralstyrda nationalstatens förmynderi och det förtryck den stått för genom tiderna mot svensk allmoge. Nationalstaten, förtryckarstaten, är inte densamma som nationen.

En nationalstat är en stat som är uppbygd kring en nation. Det vill säga nationen existerade innan staten. Som Klaus Bernpaintner skrev nyligen på svenska Mises-institutet:

Nation är en fråga om kultur. Det finns några förklaringar av ordet nation i SAOB. Här är två:

”(1) folk i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur o. d., dels.
(2) samling av invånarna i ett landskap eller en provins”

Kultur är alltså en fråga om nation. Men även om lokal geografisk härstamning. Ett förklarande exempel på det senare från 1793 lyder

”Gälbgjutare-Lärlingen Harald Rosenberg (är) til Nationen Dalkarl.”

Det har existerat en mångfald av nationer inom Sveriges nuvarande gränser som tillsammans utgör Sveriges alla urfolk. Göterna, skåningarna, smålänningarna, dalkarlarna, jämtlänningarna, samerna, med flera, har alla fått se sina nationer bli införlivade i nationalstaten Sverige, ofta efter långa och blodiga strider. Sverige är resultatet av en ”lång och smärtsam födelse”, som Vilhelm Moberg beskrev det.

Idag i de erövrade områdena identifierar sig många efterlevande fortfarande med sina regionala och ursprungliga nationer, särskilt samerna som var de sista att införlivas i den centralplanerade svenskheten. Men många ser sig också som en del av den större svenska nationen genom den gemensamma kultur vi delar.

Historiskt sett så är nationen en naturlig förlängning av familjen och ätten. Ur familjen växte ätten fram genom ingiften i andra familjer. Som Vilhelm Moberg sen skriver i Min svenska historia så slog sig ätterna samman och bildade stammar och stamförbund, ”ur vilka utvecklades ännu större enheter, folklanden eller landskapen, som blev politiskt självständiga makter. […] När historiens ljus börjar falla över landet och folket under 7- eller 800-talet e. Kr. hade svearnas landskapsförbund besegrat götarnas och införlivat deras land med sitt eget. […] Ur Sveas och Götas förening uppstod så ett kungarike, Svea rike. Men åtskilliga århundraden förgick innan riket blev en nationalstat i modern mening.”

Vad, eller rättare sagt vilka, kan man då fira en dag som denna om man inte vill fira gamla döda tyranner som Gustav Vasa?

Själv har jag idag ägnat några extra tankar åt mina far- och morföräldrar som var med och byggde det här landet. De slet inte ut sina kroppar i förtid ute i skogen för att de ville bidra till något nationalstatsbygge. Där hade de inte något val. De gjorde det för att de ville skapa en bättre framtid för sina barn och barnbarn. För det är jag dem evigt tacksam.

I inledningen till Min svenska historia skriver Moberg om den förundran som väcktes redan efter en kort historievandring i det svenska folkets historia, en förundran ”som sedan alltmer tilltagit i styrka”. Han skriver:

”Hur har detta folk, som jag söker följa genom tiderna, kunnat överleva allt det onda som har drabbat det, alla krig som det har genomlevat, alla katastrofer som inträffat, de pest- och hungertider som nästan regelbundet har återkommit, all nöd, allt betryck, alla umbäranden – hur har det förmått överleva allt detta?”

Våra förfäder har inte bara erövrat den svenska urskogen åt odlingen utan också under seg och bitter kamp försvarat sin frihet och rätt mot kunglig envåldsmakt, tryckande herremakt, och statligt envälde. De som byggde det här landet fick ingenting gratis.

Driften att råda sig själv, kärleken till friheten, har alltid varit stark hos allmogen i Sverige enligt Moberg, som spenderade år på att forska i vår historia. Den här driften att råda sig själv är också central i nationstanken, som till skillnad från Gustav Vasas nationalstat bygger på regionalt och lokalt självbestämmande.

Jag kan tycka att den vanliga människans dagliga strävan efter ett bättre liv är värd att uppmärksammas åtminstone en dag varje år, om det så betyder att tyrannen Gustav Vasa får ta ett steg tillbaka. Visst kan man tala om nationer, men när det kommer till kritan så möts vi alla som individer i vår delade verklighet, och det är som individer vi strävar efter ett bättre liv. Nationen, gemenskapen som grundar sig i en delad kultur, ett delat språk och en delad historia, ligger där någonstans i bakgrunden och märks inte så mycket förutom när människor hotas utifrån. När faran hotar kan däremot existensen av en stark nationell gemenskap vara helt livsavgörande. Ensam mäktar man intet.

Vad är då det ”svenska” som är värt att försvara och eftersträva? Enligt Moberg är det den svenska naturen, hans ursprung, hans växtplats och barndomens jord som format honom. ”Men det är också något annat och mer” säger han i ett tal på Svenska flaggans dag i Gävle den 6 juni 1944:

”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen födes fria av fria föräldrar. Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter att få pröva dem så långt de nu kan räcka till. Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga. Det är detta jag nu tänker på i dag – på vår flaggas dag.”

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente