Tre svenska konstverk med en särskild historia

Midvinterblot av Carl Larsson

Carl Larsson (1853-1919) är en av Sveriges mest älskade nationalromantiska konstnärer och betraktas som landets främsta akvarellist. Framför allt har han blivit känd som familjelivets skildrare, med idylliska motiv från det färgstarka hemmet i Dalarna. Den senare delen av Carl Larssons liv kom emellertid att domineras av en målning av ett helt annat slag: den drygt 87 kvadratmeter stora Midvinterblot. 

Midvinterblot är ett av den svenska konsthistoriens mest omdiskuterade verk. Den långdragna kontroversen runt målningen började när Nationalmuseums väggmålningsnämnd utlyste en tävling om att få dekorera museets trapphall. Resultatet kom dock att dröja; bidragen i den första utlysningen ratades och tävlingen gjordes om. Därefter följde flera års debatt och förvecklingar, där frågan kom att lyftas ända upp på regeringsnivå. Till slut stod det klart att Carl Larsson skulle få utföra uppdraget, men meningsstriderna rörande motivval upphörde inte. Till den övre trapphallen insisterade Carl Larsson nämligen på ett fornnordiskt motiv med en hednisk offerceremoni, där sveakungen Domalde, avklädd utanför Uppsala tempel, beredde sig på att offras åt gudarna efter år av missväxt.

Många ansåg bildinnehållet vara höjden av osmaklighet, samtidigt som det kritiserades för bristande historisk korrekthet. Carl Larsson var dock orubblig och när förslaget refuserades fullbordade han målningen hemma i sin konstnärsateljé i hopp om att Nationalmuseum skulle ändra uppfattning. Så skedde emellertid inte och avfärdandet tog Carl Larsson mycket hårt. I den självbiografi han färdigställde några dagar före sin död konstaterade han att Midvinterblots öde hade knäckt honom.

Efter Carl Larssons död förvarades tavlan i över 40 år på Arkivet för dekorativ konst i Lund. Den kom sedan via olika omvägar att inköpas av den japanske konstsamlaren Hiroshi Ishizuka. Men Midvinterblot glömdes inte bort och med tiden kom synen på verket att förändras. Målningen började allt mer betraktas som en del av det svenska kulturarvet och röster höjdes för att den borde återbördas till sitt rätta sammanhang. 

Med hjälp av donationer från stiftelser och välvilliga intressenter kunde Nationalmuseum 1997 köpa Midvinterblot från Ishizuka till priset av 14,6 miljoner kronor. Idag finns konstverket att beskåda i Nationalmuseums trapphall, på den plats Carl Larsson själv önskade.

Hjortbergstavlan av Jonas Dürchs

Släps kyrka i Halland är en i sig ganska oansenlig byggnad, men därinne hänger en tavla som har blivit känd långt utanför Sveriges gränser och är att betrakta som något av en kulturhistorisk klenod. Målningen, som kallas Hjortbergstavlan, utfördes av konstnären Jonas Dürchs i början av 1770-talet och avbildar kyrkoherden Gustaf Hjortbergs familj. Hjortberg själv är placerad till vänster i bild tillsammans med sönerna, medan hustrun och döttrarna är samlade till höger.

Hjortbergstavlan omnämns ibland som ”Sveriges intressantaste tavla”, vilket nog är ett epitet den förtjänar. Tavlan är mycket detaljrik och full av symboler som öppnar titthål i 1700-talets tankevärld och livsvillkor. Likaså innehåller den en mängd hänvisningar till Hjortbergs bildade och strapatsrika liv. 

Hjortberg var något av ett universalgeni, som vid sidan av sitt ämbete som präst odlade ett stort intresse för vetenskap. Han ägnade sig åt läkekonst genom att inrätta koppympningshus, tillverka mediciner och behandla olika krämpor med elektroterapi. Som skeppspredikant vid Ostindiska kompaniet deltog han vid tre handelsresor till Kina, under vilka han samlade in naturalier åt både den svenska vetenskapsakademin och Carl von Linné. På hemmaplan försökte Hjortberg förbättra de ineffektiva lantbruksmetoderna genom att konstruera ändamålsenliga plogar, författa skrifter om boskapsuppfödning och införa potatisen som gröda i sina hemtrakter. Han var även verksam som orgelbyggare och urmakare.

I tavelbilden går många av Hjortbergs engagemang att utläsa, samtidigt som upplysningstidens anda genomsyrar motivet. På bordet ligger vetenskapliga mätinstrument utspridda och i bakgrunden skymtar ett välfyllt bibliotek. Orgelpipor står lutade mot bordskanten och på väggen hänger uppstoppade djur från olika världsdelar. Den yngste sonen greppar tag om svansen på en lemur, ett djur som bara finns på Madagaskar och förmodligen har infångats där under någon av Ostindiska kompaniets utfärder. Vid Hjortbergs fötter har konstnären placerat en jordglob, som för att visa att Hjortberg med sina resor och studier har lagt världen under sig. Ändå kan vi förstå att religionen stod över allt annat; högst upp i bild, ovanför alla uttryck för framgång och lärdom, tronar ett krucifix ovanpå ett stadigt fundament.

Den som betraktar tavlan kan inte undgå att notera familjens storlek. Totalt fick Hjortberg och hustrun Anna Helena hela 15 barn. Några av dem blickar frimodigt ut från målningen, medan andra är delvis bortvända och tycks undangömda bakom sina syskon. Den yngsta flickan avporträtteras liggande i en kista. På detta sätt gav konstnären plats åt de barn som gått bort; de är inte helt närvarande, men finns ändå kvar hos familjen. När tavlan målades var åtta av syskonen i livet. Vi kan förstå att döden, inte minst barnadödligheten, var en del av tillvaron på ett helt annat sätt än idag. 

Hjortbergstavlan beställdes som ett epitafium, det vill säga en minnestavla där en död person skildras för eftervärlden. Hjortberg avled sedan vid 51 års ålder, några år efter att tavlan färdigställts. Dödsorsaken vet vi inte, men att urtavlan uppe till vänster visar kvart i tolv vittnar kanske om att Hjortberg vid tavlans tillkomst hade förstått att hans liv närmade sig sitt slut.

Med sitt rika innehåll har Hjortbergstavlan mycket att berätta om sin tid och fortsätter fascinera dagens betraktare. Den förekommer som illustration i flera historiska böcker och har tagits in i den svenska populärkulturen genom omnämnanden i boken Kvicksand av Henning Mankell och TV-serien De halvt dolda av Jonas Gardell. När den inte är utlånad till utställningar och museer finns den att beskåda på sin ursprungsplats i Släps kyrka, där Särö pastorat ordnar visningar.

Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström

Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström (1845-1933) är en av Sveriges mest kända målningar. Motivets centrala del utgörs av soldater som bär hem kung Karl XII:s döda kropp från Norge efter att han stupat vid Fredrikshald. Vid sidan har en jägare stannat till med sin son och böjer vördnadsfullt på nacken.

Gustaf Cederström var en stor beundrare av Karl XII och valde att måla motivet inför världsutställningen i Paris 1878. Det konstnärliga arbetet utfördes på plats i staden och förbereddes med yttersta noggrannhet. Cederström anlitade människor i sin närhet som modeller för att ge varje soldat individuella drag och en yrkesmodell placerades på bår för att bli förlaga till Karl XII. Kopior av karolinernas uniformer beställdes från Sverige och salt användes som konstsnö. Dessutom inlemmade Cederström sig själv i bilden genom att låna ut sina anletsdrag till karolinen som går främst i ledet. Totalt tog tavlan över ett år att färdigställa och den hann precis bli färdig i tid. På utställningen väckte den stor uppmärksamhet och Cederström belönades med medalj. Målningen kom dessutom att bli hans genombrott som historisk konstnär.

Om tavlans konstnärliga kvaliteter kan tveklöst sägas att de är mycket höga. Karolinernas svårmodiga tankar tycks gå att läsa i deras ansikten och vi kan ana tyngden i deras steg. Kläderna rör sig naturtroget i vinden och stövlarna lämnar spår i snön. Men trots den starka realismen är tavlan ingen historiskt korrekt framställning, vilket Cederström själv var noga med att tillstå. Karl XII bars inte på öppen bår, utan transporterades större delen av sträckan i en kista. Inte heller gick färden genom fjällvärlden. Cederström har nyttjat sin konstnärliga frihet till att skapa dramatik och hans skildring ska ses som ett sätt att ge större tyngd åt den ödesmättade historiska händelsen.

Efter utställningen i Paris inköptes tavlan av den ryske storfursten Konstantin Konstantinovitj och fördes till hans palats i Sankt Petersburg. Många upprördes av att en så historiskt betydelsefull målning hade hamnat i ärkefiendens händer och såg det som en skymf mot den svenska nationen. En insamling gjordes för att bekosta en kopia och Cederström fick därför anledning att utföra samma målning ännu en gång. Replikan påbörjades i Italien och färdigställdes i Sverige 1884. Denna gång var modellerna svenska, vilket gjorde att hårfärgerna blev lite ljusare. Tavlan signerades på Karl XII:s dödsdag och överlämnades sedan till Nationalmuseum. Där finns den att beskåda än idag.

I upplösningen efter den ryska revolutionen kunde den första målningen inköpas av en svensk konsthandlare och föras ut till Sverige 1923. Den såldes sedan vidare till affärsmannen Gustaf Werner, som valde att skänka den till Göteborgs konstmuseum. Så kom de båda versionerna av tavlan att slutligen hamna på svenska museer och bli tillgängliga för allmänheten.

Att Gustaf Cederströms framställning av Karl XII:s likfärd kommit att vinna sådan ryktbarhet har säkert flera orsaker. Målningarna kan uppskattas för det högklassiga utförandet och livfullheten i kompositionen, men även för laddningen i själva motivvalet. Betraktaren får följa monarkens sista resa, som samtidigt blir en skildring av den svenska stormaktstidens fall. Av många betraktas de båda tvillingtavlorna som något av ett nationalepos, som i symbolisk mening avbildar hur landets historia övergår från ett skede till ett annat.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente