Blott Sverige svenska jular har

Först och främst, god jul från Allmogens till er alla! Nå, varför firar man då jul? Varför gjorde tidigare generationer denna kraftansträngning mitt i mörka vintern för att fira julen?

Folkloristen och filologen Hilding Celander skriver på första sidan i sin bok Nordisk jul att ”hela denna hemmets, barnaglädjens, givmildhetens och överflödets ljusstrålande festtid ter sig för oss nordbor dubbelt kär och oumbärlig mot bakgrund av det långa höstmörkret. Hur mycket gråare och kallare vore inte vårt liv här uppe i det hyperboreiska vintermörkret utan denna flammande värmehärd!”

Visst finns det de som förminskar våra jultraditioner, och de som anser att det ursvenska bara är barbari, men vi är desto fler som tycker våra traditioner är värdefulla och en källa till glädje. Det gäller både de urgamla traditioner som hör hemma i den forna jul som firades här i Norden innan julfestligheterna kläddes i kristen skrud, de yngre inslag som följde med kristendomen, och alla de mer moderna jultraditioner som hämtats från utlandet.

”Den brokiga mångfald av sedvänjor och föreställningar, som i gamla tider fyllde bondens jul och gav den en innehållets rikedom som vi sena tiders barn knappast kan fatta, är det förmodligen mer än en som häpnar över den blandning av kristendom och hedendom som överallt framträder.”

Nils Gabriel Djurklous

De citerade orden är Nils Gabriel Djurklous ur boken ”Unnarsboarnes seder och liv” från år 1874.

Varför firades då julen i Norden?

Idag är den vanligaste anledningen till att vi firar julen till åminnelse av Jesu födelse. Men julen har alltid varit mycket mer än så. Nu ska inte jag berätta för dig vad julen är, för den här idag olika innebörd för alla. Men jag kan dela med mig av Hilding Celanders uppfattning av vad julen varit, vilket torde stämma överens också med hur de nordiska folken sett julen under en väldigt lång tid.

”Medan våra andra nordiska årsfester varit nära knutna till naturens liv, till dess uppvaknande eller till höjdpunkterna för dess kraftutveckling (som vårfest, midsommarfest och skördefest) och nästan helt får sin prägel härav, är julen i stället en kultur-fest.

Den infaller på en tid av året, då människan här uppe i Norden är som allra mest övergiven av alla livgivande och milda naturens makter, och synes skoningslöst utlämnad åt vintermörker och vinterköld.

Men just då är det som nordbon med en väldig kraftansträngning har samlat alla sina tillgångar. Allt som det gångna årets mödor och naturens gåvor i gemenskap har åstadkommit, lägger han fram i julbrasans sken, och förnyar så sitt förbund med alla livsfrämjande och närande makter, till trots och värn mot alla tärande och livsförödande, som hotar i mörkret och kölden utanför gårdens knutar.

Det är den mänskliga odlingens jubel- och segerfest. Och därför avspeglar den också nordisk kultur i dess olika sidor och i dess olika utvecklingsfaser rikare än alla de andra folkliga årsfesterna tillsammantagna – På samma gång har julen varit och är alltjämt en hemmets och släktens fest mer än någon annan. Den knyter banden fastare mellan medlemmarna av den lilla krets, som tillsammans utkämpar livets kamp, och delar dess onda och goda skickelser. Den är en fest inte bara til árs, för årsväxt och bärgning, utan också til fridar, för befästande av det fridstillstånd, som förenar fränder.

I äldre tid återknöt den också för några innehållsrika dygn de oslitliga band, som förenade släktens levande med dess bortgångna döda, de fränder som hade höglagts, som det heter hos Snorre. – Och slutligen har den gamla julen, som den årets stora knutpunkt den var, också riktat blickarna framåt. Man har sökt utspana, genom varsel och tydor, vad som låg dolt bakom framtidens slöja, och trygga – så långt det stod i mänsklig makt – denna framtids öden, med religionens och magiens hjälp.” (Hilding Celander, Nordisk Jul, 1928)

I dagens svenska julfirande finns innehåll från alla tider, eller som Hilding Celander uttryckte det 1928: ”Så löper i julen trådarna tillsammans från de mest skilda håll”

Några av de här otaliga trådarna har sitt ursprung i andra länder. Kristendomens trådar löper genom den svenska kulturväven sedan ettusen år tillbaka. Den forna hedendomens trådar som än idag kan hittas i väven sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden. Julgranen som har sitt ursprung i Tyskland vävdes in under 1800-talet, och Kalle Anka är en relativt ny tråd.

Vägen från vikingarnas vintersolstånds-firande till julafton skedde i takt med att samhället förändrades och att munkar och handelsmän bidrog med influenser utifrån. Sveriges midvinterblot vävdes in med internationella traditioner från bland annat solkulten i Romarriket, Jesu födelse i Israel och de populära mysterispelen i Tyskland.

Men i slutändan har alla dessa trådar som julväven består av trots allt vävts in av de åtskilliga miljoner döda människor som levt i Sverige före oss, våra förfäder. Som Vilhelm Moberg skrev i sin text Svensk strävan 1941, medan andra världskriget rasade på kontinenten, ”Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan.”

I den här väven kan man hitta trådar invävda av götar, svear, virdar, smålänningar, skåningar, hallänningar, norrlänningar, men också sverigefinnar, samer, judar, och andra folk som levt och lever i Norden. Den svenska väven är en del av en större nordisk väv som i sin tur på sina håll sitter ihop med den europeiska väven av jultraditioner.

Det är helt naturligt att nya trådar vävs in av nya generationer, oavsett om de har rötter i norden eller rötter som sträcker sig till fjärran länder. Det kommer aldrig förändras.

Jag tror inte på allvar att särskilt många är oroliga för att någon ska ta deras julgran, Kalle Anka eller deras ris à la Malta ifrån dem, som gymnasieläraren antydde i Aftonbladet. Däremot är det förståeligt att människor känner irritation när någon försöker förminska och rispa upp den kulturväv deras föräldrar, farföräldrar och förfäder vävt genom att peka på och dra i enstaka trådar i den enorma väven som har sitt ursprung i andra länder.

Än mer anledning till irritation är det när svenska staten, som de gjort i århundraden och gör än idag, tar sig rätten att centralplanera vävandet av vår kultur. Staten har kapat kulturen, för de vill själva hålla i trådarna. Hittar de dessutom några gamla trådar de inte gillar så river de helt enkelt upp väven och syr in nya trådar för att spegla deras nutida världsbild och värderingar, passande vilken totalitär statsmakt som helst.

Nu ska jag inte (i den här artikeln åtminstone) gå in mer på hur staten försökt banka den samiska kulturen ur samerna, älvdalskan ur älvdalingarna, eller hedniska seder och regional kultur ur den svenska allmogen, så jag kan lämna det här med att säga att de enda som har rätten att väva in trådar i denna väv är de människor som lever i Sverige. Staten har ingenting att göra i kulturen..

På samma sätt som Hilding Celander avslutar sin bok Nordisk jul avslutar jag denna julhälsning med en text av Nils Gabriel Djurklous från hans bok Unnarsboarnes seder och liv (1874).

”Invid en tvärt avbruten tråd av den vitaste och skäraste kristna färg fortlöper i samma rand en annan av mörkaste hedendom, och så fortgår det alltigenom. Ljus och mörker övergå ej i varandra genom samma förmedlande skuggor som i våra dagar; de brytas mot varandra med skarpa kanter och åstadkomma den mest förunderliga färgblandning, utan att därför störa harmonien i det hela.

Vi se därpå med undran, och kunna knappast fatta möjligheten av en sådan förening av andaktsfulla sånger och böner med stormande och vilda lekar, av allvarlig kristendom efter den tidens uppfattning och den grövsta vidskepelse, men ändock kunna vi ej neka, att den helgjutna bilden, så fantastisk den än är äger ett obeskrivligt något, som mäktigt tilltalar oss.

Och vadan kommer detta, om icke därav, att samma svenske ande, som livar våra sinnen, uppenbarar sig även här, ehuru mera omtöcknad av mörker och bunden i fornåldriga mystiska föreställningar, vilkas ursprung vi på den punkt forskningen nu befinner sig endast kunna ana, men vars rätta betydelse framtiden en gång skall fullt utreda.

Må vi därför med all flit, och medan det ännu är tid, söka att sammanföra dessa splittrade kvarlevor av forntida tro och forntida seder, men taga oss väl tillvara för frestelsen att mäta dem efter nutidens måttstock. Ty så visst som vi själva en gång hoppas på eftervärldens milda bedömande, måste vi vara varsamma i domen över förgångna tider. De komma i många avseenden hava större rätt att fordra överseende av oss, än vi av våra efterkommande.”

Nils Gabriel Djurklous, Unnarsboarnes seder och liv (1874)

Med det sagt, god jul!

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente