Vättarna i norrländsk folktro

Vittra vättar

Etnologen Johan Nordlander (1853-1934) återberättar norrländska sägner om vättar, vitra, i tredje delen i serien Mytiska sägner från Norrland.

Jättarne tillhöra numera blott sägnen, och ingen tror på de storverk, som förtäljas örn dem. På tomten åter, särskildt såsom bäre, tro åtskilliga; men om vättarnes tillvaro äro många förvissade. Hvad först sjelfva namnet vidkommer, har det i Ångermanland i obest. sing. formen viter, i best. vitra, hvilken senare ock begagnas i kollektiv betydelse. Derjemte kallas de ock de underjorska. I det inre Jemtland nämnas de jordbyggare, ehuru äfven det andra namnet synes der förekomma. Hos Burman finner jag nämligen en så lydande anteckning: »Vitrar tros blifvit så kallade, efter deras qvinnor sägas hafva hvita kläden om hufvudet; hållas eljest för ett med jordbyggarne». Om vättarnes tillkomst har allmogen åtskilligt att förtälja. Vår Frälsare var en gång ute och vandrade. Han kom då till en stuga, der många barn flinnos. Af dessa stannade de fleste framme på golfvet, men af rädsla skyndade några att gömma sig på murkåpan. Detta blef vår frälsare varse och sade, att de synliga skulle förblifva synliga, men de osynliga åter osynliga. Från dessa senare härstamma vättarne. Till denna legend, som vi upptecknat i Ångermanland, finner man ett motstycke hos Thiele, Danmarks Folkesagn, 11: 175. Under det en qvinna tvådde sina barn vid en källa, kom Vår Herre dit. Qvinnan skylde då för honom några barn, som ännu ej voro tvättade. På Vår Herres fråga, Om alla voro tillstädes, svarade qvinnan osannfärdigt ja, hvarpå han sade, att de som voro dolda skulle blifva dolda för menniskor. Då försvunno de orena barnen och gömde sig i bergen; och från dem härstamma de Underjordiske.

Från Vilhelmina i Vesterbottens län är jag i tillfälle att meddela följande förklaring, hvilken är af intresse såsom variant till den i Tyskland gängse uppfattningen af girigheten såsom orsak till motsvarande väsens uppkomst. Ursprungligen voro vättarne änglar och derför också allvetande. De sågo och visste, hvad som var fördoldt för menniskan. Det myckna guld, som finnes i bergens innandöme, kände de ock till, och af kunskapen derom uppstod begär att tillegna sig skatterna. Men för detta syndiga begär förkastade Gud dem och slungade dem ur himmelen. Länge voro de stadda i fällande, men på den trettionde dagen nådde de jorden. Somliga folio då i haf och sjöar, andra trängde af det höga fället långt ned i jorden och i bergen. De förra blefvo sjörån, de senare vättar. En variation häraf finnes hos Thiele, 11: 175, med uppgift att denna saga ock är allmän i Irland och Skotland.

Till växten äro vättarne enligt Burman små, »men hafva boskap af ovanlig storlek». Deras klädsel är olika på olika ställen och vid skilda tillfällen. För Jemtland nämner Burman, att de hafva »långa, mörkgrå jackor eller släpkoftor»; och för Ångermanland har jag antecknat, att deras kläder likna menniskornas och äro af hemmaväfdt, ofta randigt och rosigt tyg. Vättarnes bostäder ligga under jorden och i bergen. Synnerligen långt under jorden ligga de dock icke. En vättqvinua, som låg i barnsäng, led af att en midt öfver henne boende qvinna v. n. Maria satt och spann. Till henne ropades då: »til sajng, Ma, til sajng!» (Kristensen). En motsvarighet härtill hafva vi i följande sägen. En gubbe i det öfre Ångermanland var en gång sysselsatt med att gräfta, med hacka uppodla mark till åker. En vätt man kom då till honom och bad honom i bevekande ordalag att upphöra med arbetet, emedan vättens hustru låg i barnsäng och led af de jordstötar, som uppstodo genom mannens arbete. Odlaren gjorde vätten till viljes, och när han efter någon tid kom åter för att fortsätta arbetet, fann han på platsen en präktig silfverkedja, hvilken han tog som belöning för sitt välförhållande.

För Tyskland nämner Wolf s. 311, att die Zwerge, som motsvara våra vättar, ofta hafva sin uppehållsort under stall och derför lida af orenlighet derifrån. Detta gäller ock Norrland. Från Herjeådalen meddelar jag derom följande sägen. En bonde hade ständigt otur med sina hästar i stallet. En julqväll kom till hans gård en främling, som bjöd bonden följa sig på gästabud. Denne gjorde så och fördes till ett af guld och silfver skimrande rum, der ett bord stod dukadt med de kräsligaste rätter. Men bäst det var, började urin att droppa ned genom taket på bordet. Nu ser du, sade värden, hvad dina hästar göra; men vill du flytta, skall det vara din lycka och min nytta. Bonden var då ej sen att flytta stallet, och sedan hade han tur med sina hästar.

Vättarne äro i regel osynliga; men när de så vilja, kunna de uppenbara sig för menniskorna. Det är, säger man, lika fullt med vättar på jorden som menniska, ehuru vi icke äro skarpsynta nog att se dem. Derför skada vi ock dem på allehanda sätt. An slå vi ut hett vatten öfver dem, än trampa vi rent af på dem. Af denna orsak kalla de oss blindmän och måste jemt och samt vara på sin vakt för att ej blifva förfördelade af oss. I vårt tal röja vi ock, att vi ej se dem, fast de äro närvarande samt både se och höra oss. Härom meddela vi efter Marks följande sägen.

Det var en gång, såsom det ofta händer, en ung man, som skulle gifta sig och nu for och bjöd till bröllops. Han var ifrån byn Bodacke i Medelpad. På den tiden hade de inga prentade bref, som de skickade omkring, utan han och svärfadern skulle blifva föro omkring och bjödo riktigt, som det har brukats förr.

De hade varit till många, men då de kommo till en karl, frågade han, on brudgummen skulle blifva bjöd nå’ många till sin hedersdag. — »Jo, svarade denne, jag bjuder alla,

som knifven kan röra
och skeden kan föra»;

och nog måtte han då få tillräckligt med gäster!

Högtidsdagen var emellertid inne, och gästabudsfolket hade kommit mangrant, så att ingen fattades. Då fingo de se en båt på Indalselfven i närheten af Sillre by. Han var stor som en skötbåt och full med folk. Och granna voro de af syndastraffet, och fägin och glada voro de ock. De svängde med mössorna och hurrade ropande: till Bodack till bröllops, till Bodack till bröllops, alla

som knifven kan röra
och skeden kan föra.

Bröllopsfolket vardt nog ej litet förundradt öfver det här; och de kunde omöjligen förstå, hvad det skulle vara för ena, då alla, som voro bjudna och ej skickat återbud, redan hade kommit. Till slut försvann både båten och folket, och de trodde nästan, att menniskorna hade drunknat. Det tolde dock ej så länge, innan de fingo se, hvad det var för folk. En stund efter satte de sig till bords; men då var det, som om de aldrig ville blifva mätta: maten ville inte alls tyda. Både det, som de lagat till i bröllopsgården, gick åt och äfven alla bröllopsmatsäckar; men ändock voro de knapt mätta. Och på den tiden var det vanligt, att de skulle äta bastant på kalasen. Men då var det nog somliga som förstodo, att de osynliga varit der. Brudgummen kom också ihåg, huru han sagt; och då var det klart som dagen, att äfven de underjordiska hade infunnit sig, för äfven de kunna knifven röra och skeden föra.

Äfven andra liknande sägner finnas; vi anföra blott en, äfven denna efter Marks. Det var på ett gästabud. Två grånade odalmän suto der i lifligt samspråk och under flitigt pokulerande. Den ene tog då upp sin snusdosa och bjöd den andre en pris. Härvid yttrade en tredje gubbe, som stod i närheten, »ska’ jag ej få något, jag?» — »Jo», svarade den första, »inte’ allenast du, utan alla som näsa ha’», — och på ögonblicket tog snuset slut utan att man kunde se, hvem som tog de dryga prisarna. Men tydligt var, att äfven vättarne begagnat sig af hans bjudning.

I den omständigheten, att vättarne hos oss i regel äro osynliga och endast undantagsvis uppenbara sig, synes en olikhet råda med uppfattningen hos tyskarne. Hos dem äro de synliga, så framt de ej sätta på sig en hatt eller svepa in sig i en mantel, Nebelkappe (Grimm s. 431). Äfven i Tyskland »komma de objudna till festliga lag, höljda i sin Nebelkappe sätta de sig till bords, och maten försvinner, utan att man vet huru. Gäster och brudpar gå ofta från bordet med hungrig mage» (Wolf s. 317). Här hafva vi ett stående uttryck för att dölja sig; i Norrland hafva vi en teknisk term för motsatsen, att kunna se vättarne. De som ega den förmågan kallas syyn, d. v. s. seende.

Det var en gång en spelman, som öfverträffade alla andra och var känd både vidt och bredt. Kanske hade han lärt af sjelfva necken, men derom upplyser ej sagan. I alla fall skulle han spela på bröllop både när och fjärran. En söndag satt han på stugubron och spelade för sig sjelf. Då kom en okänd man och bad honom att spela på ett gästabud. Han hade ej något emot det, hvarför den främmande karlen utsatte tiden, då han på ett visst ställe skulle komma och hemta spelmannen. På bestämd tid infann sig spelmannen på utsatt ställe, och medan han väntade, spelade han några låtar på sin fiol. Bäst han emellertid satt, befann han sig i en stor stuga, der allt glänste som guld och silfver och en talrik skara med fröjd och gamman trådde dansen, utan att han kunde se dem. En vägg skilde honom från de dansande. Det var emellertid ett gladt gille och det var tacksamt att spela, när de dansade så flitigt. Efter en stund kom den karl, som tingat spelmannen, in till denne och tvättade sig, hvarpå han åter gick ut. Spelmannen hade varit mycket ute i verlden och var en snälltänkt karl. Raskt smög han sig till tvättfatet och strök något litet af det qvarlemnade vattnet omkring sitt venstra öga. Nu såg han, bland hvad folk han kommit; men han var rådig och låtsade ej om något. Han spelade och de dansade, och det af hjertans lust. Till slut tröttnade han och började önska sig hem. Bäst det var befann han sig hemma på stugubron. Detta var nog bra, men hvad som än mer fröjdade honom, det var en bredvid honom liggande påse, som innehöll idel silfverpenningar.

På den marknad, som följde härpå, mötte vår spelman den frikostige vätten. Såsom en belefvad man anstod, tackade han nu för senast och för den rika belöningen. Men härvid vardt vätten undersam och frågade: huru ser du mig? — Spelmannen förstod nu, att han gjort oklokt, och ville ej svara. Vatten var dock envis och hotade att taga lifvet af honom, om han ej sade sanningen. När då ej annat halp, måste spelmannen omtala, hur det var, att han smort sig af vattnet, och slapp då undan, men med förlust af sitt venstra öga, som vätten ref ur honom. — Sedan var han aldrig syyn.

Seende blifva ock barn derigenom, att prosten vid dopet far om eller oriktigt läser något ord. Äfven sägas söndagsbarn och de som äro födda på helgdag få se de underjordiska. En gosse i Ragunda (Jemtland) kunde med sitt venstra öga se de osynliga, men han var oförsigtig nog att omtala detta för några jemnåringar. Då kom en vätt och tog på gossens öga med sitt finger, hvilket hade den följden, att gossen vardt blind. Dock var det ej värre, än att en vis-karl kunde bota honom.

Jordbyggarne beskrefvos såsom förande ett herdalefnadssätt, heter det hos Burman, och ej ofta märkas, medan bygdfolket är i bodarna; förmentes skrapa något jern af boskapens skällor och göra skada, on man ej genom flyttning från fäbodarna å vanlig tid lemnade dem lediga rum. Mellan befolkningens sätt att sköta sina kor och vättarnes råder af lätt begripliga skäl en viss öfverensstämmelse. Liksom allmogen under sommaren flyttar till skogarne med sina kor och på vissa ställen under försommaren äro på en fäbodplats, men på sensommaren på en annan, så ombyta ock vättarne emellanåt vistelseort. Att flytta till bodarna heter på allmogens språk att bodföra och sjelfva handlingen bodförning, och dessa uttryck finnas ock öfverförda på vättarnes flyttningar. Liksom menniskan har namn på sina kor, så hafva ock vättarne namn på sina. Delvis äro ock namnen de samma, men ofta äro vättarnes »vackrare». Liksom menniskorna locka sina kor genom att »koka», jodla, så »koka» ock vättarne, fast vackrare än menniskorna, så att fäbodpigan gerna vill lära sig deras locklåtar. Personer finnas ock ännu, som på det bestämdaste försäkra, att de hört vättarne »koka». En nu mera afliden torparhustru i byn Klofsta, Multrå socken, kunde ock härma deras lät.

Vid sina bodförningar och andra vandringar kunna vättarne endast färdas rakt fram, så att om något hinder ligger i deras väg, det är dem omöjligt att komma vidare. Att vika af från vägen och göra en krok är dem alldeles omöjligt. Om de nu möta något hinder, så måste detta med godo eller — om det ej går — med ondo aflägsnas. Ofta bär det handt, att jägare eller arbetare, som tillbragt natten ute i skogen vid eldar, råkat tända denna just i vättarnes väg. Vänligen hafva de då blifvit ombedda att flytta lägerplatsen, och om de så gjort, hafva de ofta därför erhållit någon belöning. Några jägare blefvo under sådana omständigheter af en vättqvinna uppmanade att byta om liggplats med löfte, att de nog skulle hafva rätt för det omaket. De gjorde efter hennes önskan, och följande dag fingo de skjuta så mycken fågel, att de endast med möda kunde bära fångsten hem med sig.

Såsom nämndt taga vättarne fäbodarna i besittning, så fort folket på den vanliga tiden flyttat derifrån. En bonde, som ej ville tro detta, skulle förvissa sig derom och dolde sig till den ändan i stugan på fäbodvallen under en upp- och nedvänd kittel. Snart kom vätthopen in och redde sig att äta. En vättqvinna frågade då, om alla hade skedar; »ja», svarade en annan, »alla utom han som ligger under kitteln». Mannen fann sig då öfvertygad och aflägsnade sig det fortaste han kunde (Herjeådalen).

Det var i fäbodarna, som höra till Nordanåkers by i Årsunda socken i Gestrikland. Man hade flyttat ur bodarna med boskapen, men en flicka stannade qvar för att väfva slut på en väf, som hon satt upp. Hon hade ingen annan hos sig än hunden. Efter några dagar kom han sättande hem, gnistrade och visade sin oro på allehanda sätt. I början fäste man sig ej vid det, men till slut började husbonden att ana oråd. De hemmavarande beslöto då att gå till fäbodarna för att se, om något ondt handt flickan. När de kommo fram, tittade de genom gluggen och fingö se, huru pigan satt till bords i full brudskrud och en talrik bröllopsskara jemte henne. De skyndade sig nu att kasta knifven öfver flickan, hvarvid alla försvunno med stor hast, och blott pigan satt qvar i sin skrud. Väfstolen syntes ej till, när de kommo, men nu stod han inne, och allt var i ordning. Bruden fick behålla sin dyrbara skrud.1 — Denna sägen är allmän. Enligt en variant från Jemtland skref flickan på en näfver, som hon band om halsen på hunden, och bad sin fäder komma henne till hjelp.

Äfven under folkets vistelse i fäbodarna uppenbara sig vättar. I Berga fäbodar i nämnda socken i Gestrikland kom en gång en trollqvinna in och frågade pigan, som hette Märta: »Märgyta, Märgyta, ha du sett till pippone (pipan) mina?» I dessa hodar hafva »många underliga händelser» skeft*). Från detta landskap anföra vi slutligen följande variant till den i T. V. Y. s. 141 intagna sägnen om en vättkarl, som friade till en fähodflicka. En sådan flicka var utsatt för en tjur, tillhörande trollen, som envist ville hållas vid flickans boskap. När intet annat hjelpte, bad hon trollgubben om råd, huru hon skulle blifva fri honom. Gubben bad henne gifva kon »velamsrot» och binda »tifvelbast» om hennes hals. Då skulle tjuren fly. Flickan gjorde såsom hon blifvit lärd och med åsyftad verkan. Sedan började gubben uppträda som friare till flickan, och han var envis som ingen annan. Då brukade hon samma medel mot honom som mot tjuren, och då han dagen derpå infann sig, hånade hon honom dermed. Då ropade trollgubben:

Tifvelbast och velamsrot!

Tvi vale mäg, som lär däg bot! 2

Vättarnes kor skildras såsom stora, vackra och välfödda. Också gifva de mjölk i rikt mått. Icke förty trakta vättqvin- norna efter kor af det slag, som menniskan har. En bondhustru hade otur med en af sina kor på det sätt, att kalfva!- efter henne ständigt dogo. En dag kom en vättqvinna till henne i ladugården och erbjöd sig att i utbyte mot en kalf af denna ko gifva gumman en kalf efter en vätt-ko. Bondgumman skulle föra sin kalf baklänges genom gödselgluggen och nedgräfva honom i gödselhögen. Vätt-kalfven skulle på samma sätt komma in i ladugården genom samma glugg. Vättqvinnan förbehöll dock för sig den första kalf af den ko, som bondqvinnan på detta sätt bytt till sig. Allt skedde efter öfverenskommelse; och gumman hade aldrig haft bättre ko, än den hon på detta sätt bytte till sig.

Nära öfverensstämmande med hvarandra äro de båda i Skandinavien och Tyskland gängse sägnerna om qvinnor, som anmodas att förlossa vätthustrur. Af sådana sägner anföra vi blott följande, som berättats oss af en gammal gumma i Multrå (Ångermanland).

Det var slåttesand, och en barnmorska, som hade någon jord, var ock sysselsatt med slåttern. En dag stannade hon inne, när hennes folk gick ut, för att stöka med hvarjehanda. Då kom till henne en karl, som såg ut att vara mycket bedröfvad. Han kunde ej få fram ett ord utan blott vred sig och jämrade sig. Jordgumman frågade då, hvad han ville, och fick till svar, att hans hustru vore i barnsnöd, hvarför han nu ville bedja gumman om hjelp. Hon var icke hugad dertill, men mannen var enträgen. »Mitt hem ligger här strax vestom», sade han; och utan att qvinnan visste ordet af, fann hon sig vara i vättens bostad. Vätten sade då henne, att hon skulle undvika att äta något af det som kunde bjudas henne. Det såg mycket fint ut i bostaden, och en ljuf doft spred sig der emot gästen. Utan att säga något tänkte dock gumman för sig sjelf: det är väl ej så fint, som det synes, — »Nej, nej», svarade en röst från det inre, »det kan ingen tro, huru uselt det är.» När vättqvinnan var förlöst, bad vätten barnmorskan gå ut i förstugan och gaf henne för besväret en hop hyfvelspånor. På blinken var hon åter hemma och visade då för sitt arbetsfolk, hvilken usel betalning hon hade fått för sitt besvär. Hon kastade spånorna från sig på golfvet och lät dem ligga. Innan hon om qvällen gick till sängs, sopade hon golfvet och kastade soporna på elden. Men påföljande morgon fann hon en massa runnet silfver i härden.

Min sagesman var fullt förvissad om sanningen af sägnen och tilläde, att en dotterdotter till denna barnmorska skulle hafva varit gift med adjunkten Hedin i Sollefteå, sedan pastor i Resele. Af det på detta sätt erhållna silfret hade gjorts en kanna, och nämnde prestman hade sjelf bjudit gumman, som då var flicka, att dricka ur kannan och dervid omtalat hela historien i prostens och alla läsbarnens (nattvardsbarnens) närvaro.

Hos Wolf s. 315 nämnes, hurusom en hustru i lön för sådan hjelp fick hyfvelspån, som påföljande morgon befanns vara rent guld. Vid dylika förrättningar plägar den sjuka qvinnan varna jordegumman för mat, som vättmannen bjuder benne, eller underrätta henne, huru hon bör välja bland de ting, som mannen vill gifva henne o. s. v. Kristensen har anfört många exempel derpå, och vi skulle kunna betydligt öka deras antal. Samma drag återfinnes i följande från Burgens hemtade sägen:

»En pigha war inkomen i ett bergh och war ther några daghar, ther inne war inthz folk än utgamle och spädhuge. Ther war en kärling, som sadhe warit der i 20 år och än längre, hon satt och waggadhe en hop meed barn i en vagga, som war af järn, och qvad thelina wisan:

lulla —3 lulla labbe leerfoot.

Hon badh pigan ingalunda äta af therns mat, och för alting förbödh hon henne äta timrås korf, then the ock ofta ville trugha henne til att äta. Brödet timrås sadhe hon intz vara så farlighit som kornen.»

Enligt folkföreställningen ega vättarne förmåga att påtaga sig en menniskas hamn, så att en förvillande likhet kan uppstå. En gift man låg på fiske långt borta i skogen. Som fångsten var riklig, kom han att dröja längre, än han ursprungligen hade ernat. Hans hemmavarande hustru förstod, att hans medhafda kost också skulle börja taga slut, och ämnade sig derför till honom med mera mat. Af någon anledning satte hon emellertid ej denna tanke i verket. En qväll hade fiskaren stekt sig litet fisk till qvällsvard och skulle just börja sin måltid, då en qvinna, lik hans hustru, kom in till honom i fäbodstugan och yttrade: »gosse, du är så länge borta, att jag måste gå hit med mat åt dig.» Hon satte matknytet på bordet och gick till spisel^ der en duktig brasa flammade; men sorgfälligt undvek hon att vända honom ryggen. Ändock varsnade han, att en svans stack fram under hennes kläder. Då förstod han, med hvad för slags qvinna han hade att göra. Med en eldbrand tände han eld på hennes kläder, och med en häftig fart for qvinnan upp genom skorstenen, tagande halfva taket med sig; och allt hon för, ropade hon:

uppbränd fru, uppbränd fru!

I Bölet, en by i Ragunda, fanns för långt tillbaka en bonde vid namn Johannes. Han var en stor fångstman och uppehöll sig i skogarne från Michaeli till sena hösten. En afton kom han som vanligt hem till sin fäbodstuga ifrån jagten och beredde sig att gå till sängs. Han hade redan ätit och tändt på sin pipa samt gått upp på lafven, då en gammal man trädde in i »störöse» (kojan). När den främmande såg, att Johannes var på lafrén, ämnade han sig dit och hade redan stigit på första »steget» (en kloss i väggen hvarpå man stiger för att komma upp), men Johannes var ej den som blef rädd. Med kraft sparkade han med ena foten till mannen, så att denne föll baklänges ned i den midt på golfvet brinnande elden och slog sig mot stenarna. Nu hördes ett fasligt skriande och jämrande at mannens anhöriga, hvilka förde honom upp genom skorstenen, i det de klagade: farsfar’ n ä dö, farsfarn ä dö! Vid sparken bet vätten Johannes i stortån, men denne stod genast upp och stack tån i askan och förebygde derigenom alla farliga följder af bettet.

Ur Burdus’ ofvannämnda samlingar meddela vi följande sägen: »En Bärghkäring kom til en bonde i Nätra (en socken i norra Ångermanland) uti sundeth [,] ther han holt på koka och lyfte op klädhen och bredhstes, och badh honom koma (och fråghadhe hvadh han hette, han kallade sig siälf), tå slogh lian all sin kokning under klädhen, och lop hon så sin kos och skrijadhef:] siälf brände mägh, tå hördes hennes mans röst [,] som sade[:] siälf brende-,: siälf haf:;:[!]» Här föreligger en märkelig erinring af sagan om Odysseus hos Polyphem, hvilken förtäljes i nionde sången af Odysseen. När O. kom till denne, och flera af hans följeslagare blifvit uppätna, borrar O. ut ögat på den väldige jätten. Denne rasar då af smärta, och de närboende kykloperna komma tillstädes, spörjande hvad som handt honom. O. hade emellertid bedragit honom, i det han sade sig heta Ingen (nang sgoiy ovoga), hvarför P. svarar: Ingen, o vänner, mig mördar med list, men icke med välfärd. Bedragna af detta svar, lemna kykloperna O. i fred, så att han oskadd fick aflägsna sig. — Om denna sagas stora utbredning lemnar Kr. Nyrop, Sagnet om Odysseus og Polyphem4, en fullständig redogörelse och upptager från Lappland, Norge och Sverige samt äfven andra land närliggande varianter. När i Norge en underjordisk qvinna under något liknande förhållanden fått en gryta sjudande tjära öfver sig, ropade hon: »Faer, faer, Sjol har brandt mig!» — »A, har du sjol gjort det, så får du sjol ha det», svarade det borta i berget. — I Herjeådalen har jag upptecknat samma saga, men då qvinnan der ropade: »själf slog jä, själf brände jä», beror väl detta på missförstånd och bör vara: »Själf slog mä, Själf brände mä».

Sin föda tros vättarne, åtminstone delvis, hemta från men- niskorna. Örn qvinnor vid baket stryka mjöl af en kaka på förklädet, tröjans framsida eller i allmänhet mot magen, sägas vättarne få det brödet. Vättbarn hördes en gång klaga och gråta liksom af hunger, men strax nedtystades de af en röst, som sade: »tyst, barn, mamma kommer snart hem, och då få ni bukstruken-bröd!» I Ångermanland har det varit allmän regel att aldrig gifva barn mat »inom stolpen», d. v. s. att, om matmodern befinner sig på ena sidan om spiseln och barn på den andra, räcka dem maten mellan sjelfva härden och stolpen, som uppbär rökfånget. Såsom skäl anföres, att barnen blifva tjufaktiga, örn de få mat på detta sätt. Enligt Marks hade det varit sed att aldrig räcka någon något, hvad det än vara månde, inom stolpen, ty då gifver man åt de osynliga. Likaså få vättarne den mjölk e. dyl., som man öser med skopa och slår åt frånsidan i stället för att vända skopan åt sig (Ångermanland).

Från Möre nämner Jonsson, att trollen kunna taga sjelfva makten af maten, om de ock lemna det yttre föremålet qvar. Antagligen ligger en sådan föreställning till grund för åtskilliga vidskepliga åtgärder, som i Norrland vidtagas med afseende på lifsförnödenlieterna. Så t. ex. nämner Hulphers, att »julbullar förvaras i sädeslåren, till såningen är förbi»; och jag har hört, att en sådan bulle förvaras der, till dess man mäter till sädeskornet. En ’qvinna sade sig haft bullar i lårarne från jul till påsk, för att kornet skulle hålla sig friskare, en afsigt som dock icke torde vara den ursprungliga. I Gestrikland sades det vara godt att lägga tor-kilen i matboden, emedan maten då blefve dryg. — På hvitlök äro vättarne begifne, och skogmän (jägare) berättas hafva af vättar tillbytt sig björnar emot sådan (Jemtland, Ångermanland). Härmed stämmer dock icke, hvad Wolf yttrar s. 320. Om lök kastas i den åt vättarne bestämda mjölken, fly de nämligen af fasa för löken. Att tron på en sådan afskräckande egenskap hos löken ock förefunnits i Norrland, framgår af följande uppgift hos J. O. Hagström, Jemtlands ekonomiska beskrifning, s. 153, der det heter: Nyfödda barn öfverstrykas med hvitlök, på det ej något trångt, det är trollskap, må göra dem skada, innan de döpas.

För grodor har man i allmänhet stor fasa. Ingen vill slå ihjäl en groda, yttrade en gumma. Att våga taga i en sådan och hålla henne i handen, visar stort mod. Den som går barfota och råkar trampa på en sådan, ger sin fasa tillkänna genom skri. På slåttern har jag sett qvinnor, som skadat grodor med lian, kasta bort denna och låta någon karl föra undan grodan och slå något stycke. Allt detta beror derpå, att vättar här såsom i Tyskland, Wolf s. 315, tros dölja sig i grodans gestalt. En »klok» karl mötte en gång i sin väg en groda, som var ovanligt tjock och stor. Klok som han var, gjorde han en läng omväg för henne. Någon tid sedan kom en vättkarl till honom och omtalade, att grodan var hans hustru, som då befann sig i hafvandeskap, men mannens artighet skulle ej bli olönt (Marks).

Sämre gick det en som skadade en groda. Byns barn voro en dag i bodarna. Under det de voro ute och lekte, blefvo de varse en stor groda. En pojke skulle då visa sitt mod. Han spetsade en stör och stack honom genom grodan ned i marken, så att hon blef sittande. Om en fjorton dagar fick gossen åter komma till fäbodarna, och han fick då att se till, om grodan vore vid lif. Hon befanns lefvande, men hon såg på honom med en hisklig uppsyn, och inom kort dog gossen. — En tillförlitlig, åldrig person meddelade mig, att han hade sett, huru en man i sin västficka bar benen af en groda inlindade i ett papper, till hvilket ändamål visste han ej. — En bland pojkar förekommande odygd är att gifta grodor. En lefvande groda lägges på ena änden af ett bräde, hvars midt hvilar på ett underlag, och med yxhammaren e. dyl. slår man ett kraftigt slag på den andra, så att grodan flyger högt i luften. Samma lek omtalas från Fryksdalen i Vermland5 och kallas der gifta tåssor (grodor).

En åldrig piga var på vandring genom en öde skog, och då qvällen kom, tog hon sin tillflykt till några fäbodar. Hon var trött och lade sig i en med hö fyld säng. Knapt hade hon emellertid somnat, förr än hon vaknade af ett förskräckligt stoj.

En stor hop vättar hade kommit in, och dessa dansade samt drucko vin ur silfver- och guldpokaler. På sådana var det ingen brist: hela bordet fyldes deraf. Med fröjd och gamman trådde de dansen, men emellanåt kommo de till pigan och hviskade i hennes öra: »Sof godt, min söta docka, i morgon skall du gifta dig med den rödskäggige gubben.» Emellertid gick solen upp, och då flydde de hals öfver hufvud. Pigan tog då sin knif och kastade honom öfver en stor silfverbägare. Denna kunde vättarne ej taga med sig, sedan stål nu gått öfver honom. Bägaren användes sedan länge såsom nattvardskalk i en närbelägen kyrka (Vilhelmina)6.

Liksom vättarne trakta efter hustrur af menniskoslägt, så äro de ock lystne efter menniskobarn. Späda barn, som ännu ej undfått dopet, hafva varit — och äro delvis ännu — föremål för mycken vidskepelse i afsigt att hindra vättarne att taga det i vaggan liggande barnet och oförmärkt lägga ett eget i stället. Slocknar elden i spiseln, eller somnar man ifrån barnet, tros sådant byte kunna ega rum. Säker är man för sådan olycka, om man i vaggan lägger en psalmbok eller i allmänhet en »gudsordsbok», ett bruk, hvartill ännu lefvande personer varit vittne. Samma verkan bär en skräddar- eller ullsax eller annat stål. Försigtighetsmått synes i synnerhet vara af nöden vid resan till kyrkan för att döpa barn. Fabrikören Lundal i Fors har härom meddelat mig följande: Då min hustru skulle fara till kyrkan med ett barn, som skulle döpas, fördröjdes affärden genom barnets farmoders me (vidskepelse, vidskepliga handlingar), som nödvändigt måste verkställas, för att barnet allt framgent skulle bevaras för det ondt är och bland annat ej blifva bortbytt. Först stoppades barnet i ett ouppristadt harskinn, som nådde till armarne, hvarpå lades en silfverslant under hvardera foten och en på bröstet. Vid utgåendet ur stugan bars ett eldbloss i venstra handen (alla »tempon» i detta och dylika fall måste nödvändigt verkställas med venstra handen), hvilket bloss bortkastades ett stycke från byggningen. Ett annat barns affärd till kyrkan tillgick sålunda: en silfverslant insyddes i lindan, sedan lades deri ett blad ur en gudsordsbok, en björkqvist och en bit stål ur en yxegg. — Trots all försigtighet händer det dock, att de underjordiska verkställa byte. Det barn, som de tros hafva lagt i det tagnas ställe, kallas bortbyting eller byting. En sådan igenkännes på sitt stora hufvud, men sin för öfrigt dvärglika växt; äfven ögonen äro stora, och rösten är underlig.

I Lits socken i Jemtland hade ett folk ett snällt och vackert barn. Men snart vardt det kinkigt och grinigt; och de önskade blott, att de skulle få rusta af med det7. Bara hufvudet vax, benen njöt det alls intet. De sökte visfolk när och fjärran, de drogo det och smorde det med ris-smörja och försökte allt möjligt; men intet halp. Då började de tänka på, att det ej stod rätt till med barnet, och undra, om de ej fått en byting. Men huru de skulle få igen sitt barn, det kunde de sjelfva ej fundera ut: de måste fara till en vis-man, och sådana var det godt om på den tiden. Då de kommo fram till honom, talte de om, huru det var, att barnet länge varit så obegripligt snällt: det sof dagen i ända, och de hade knapt hört målet af det; men sedan vardt det grinigt och kinkigt, så att de hvarken dag eller natt fingo någon ro. På all ställning såg nu vis-karlen, att det verkligen var en byting, och han sade ock, huru de skulle göra för att få igen sitt barn. De skulle ställa till ett stort kalas och bjuda mycket främmande; men när gästabudsfolket välkommet, skulle kockmodern tömma sju hönsägg, derpå fylla dem med vatten och så sätta dem i glöden på spiseln, just som om hon skulle koka mat i dem. Föräldrarne gjorde som viskarlen sagt, bjödo mycket främmande och kokte i sju äggskal. Men barnet, som hade det stora hufvudet, såg detta, började skratta och sade: Jag har levfat så länge, att jag sett Lits-skogen brinna tre gånger, men aldrig har jag sett någon bjuda så mycket främmande och koka i så små kärl. — Nu hördes det, hvad för en varelse det var, som låg i vaggan. Såsom vismannen sagt, dängde man bytingen duktigt och kastade honom hufvudstupa i snödrifvan. De underjordiska togo honom åter, och med det samma låg det rätta barnet i vaggan.

I Tyskland motsvaras våra bytingar af Wechselhinder. Äfven i tyska sagor framstå de såsom åldriga individer af de underjordiska (die Unterirdiscben). Också der röja de sitt ursprung vid åsynen af något egendomligt tillvägagående. Wolf berättar, s. 304, att en byting åt upp all mat för husmodern, så fort hon aflägsnade sig från spiseln, hvarpå han lade sig i vaggan. Hon märkte detta och kokade en dag gamla skosulor (Schuhsolen), dem hon stälde på bordet, hvarefter hon gömde sig bakom dörren för att iakttaga barnet. Genast sprang detta upp ur vaggan, men vid åsynen af den märkvärdiga anrättningen lossades dess tungas band och bytingen yttrade:

biin dock so old as Böhma Gold
un hew noch ken Schosalen äten.

Då sprang modern fram och slog gossen. Denne tog till flykten, men knapt var han utom dörren, förrän hustruns lilla son låg i vaggan.

Ännu mera närliggande sägner finnas. Grimm berättar, att när i Hessen en byting såg vatten koka i äggskal på elden, utropade han: »nun bin so alt wie der Westerwald lind habe dock nicht in Eierschalen kochen selien.» Liknande svar finnas i danska, wiska, skotska och bretagneska sagor. Också yttrar Grimm: en af de mest betydande öfverensstämmelser, som jag känner, eger rum med afseende på det sätt, hvarpå man gör sig fri från bytingen.

Källor

  1. Berättelse till Kungl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien öfver en af mig sommaren 1882 företagen resa i Gestrikland.
  2. Ur nämnda berättelse.
  3. Ett otydligt ord; sonen?
  4. Uti Nordisk Tidsskrift for Filologi. Ny raekke, band. 5, h. 3.
  5. J. Magnusson, Tillägg till A. Noreens ordbok öfver Frykdnlsmålet, Sv. landsm. II: 2 s. 32.
  6. Sagan är mig meddelad af seminaristen O. P. Pettersson. Jfr den i T. V. V. omtalade vatten Tittile-Ture. Till vattens sång finnes i 11. Dybecks manuskriptsamling i Kungl. Vitterhetsakademien följande variant från Södermanland:

    I dag skall jag mitt malt mala,
    i morgon skall mitt bröllop vara.
    Inte vet jungfru i bure,
    att jag heter villereture

  7. D. v. s. att det skulle få dö.

Testa Allmogens nyhetsbrev!

Jag vet, jag vet. "Pop-ups" är inte okej. Men just det är poängen: internet är en rörig plats men Allmogen manar till eftertanke. Så varför inte ge det lite tid för reflektion? Varje söndagmorgon kl 06.00 får du ett mail med alla veckans intressanta artiklar från mig, Daniel Sjöberg, direkt till din inbox. Vad säger du?

Du har anmält dig!