Dackefejdens vagga

Dackefejdens vagga

Ur Social-Demokratens söndagsbilaga den 2 och 9 mars 1930.

Av allt som varit vanskött i vårt land har historieskrivningen varit det mest vanskötta. Beträffande Odhner kan väl sägas att det varit en ren nidskötsel, syftande till att uppfostra ett andligt snöpingsfolk. Först på de senare årtiondena ha vi fått en Hjärne, en Collijn, en S. A. Tunberg, en Gottfrid Carlsson, en Ahnlud, en Boëthius [Red: Troligtvis syftar Månsson på Axel Boëthius eller Bertil Boëthius. ] och några andra, som ägna sig mera allvarligt åt sin viktiga uppgift, icke att förglömma den störste av alla, arkivrådet Johan Axel Almquist, bland vilkens arbeten Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630 är en sådan forskarbragd, att dess upphovsman väl må räknas som en av de största män Sverige någonsin frambragt.

Det låter som en paradox, men det är tyvärr sanning, att huvudanledningen för en sådan systematisk och ibland planlagd vanskötsel är den, trots tider av ömkeligt regementssystem, dock i grunden är så storslagen, att det icke ansetts nyttigt för den härskande klicken av feodalherrar och hovfjäskare att denna historia oförfalskad komme i menige mans händer.

Allmogen är ju utan gensägelse det viktigaste elementet i nationen. Dess historia är ock den viktigaste delen av nationens historia. Men just denna del av historien är mest förfalskad, där den över huvud fått komma fram, och i övrigt undandold. Allmogens gamla stolta kollektivistiska samhällsklick, framvuxet av människornas behov av inbördes hjälp, har aldrig med ett ord omnämnts. Icke heller denna allmoges ideliga strävan att återvända till detta samhällsskick sedan det en gång smulats sönder och fallit ur folkets händer, efterträtt av ett förvildat individualistiskt feodal regemente och slutligen av envåldskungadömet. Böndernas försök att vrida det förstörda rätt igen är överallt i vår historia stämplade som utslag av förvildade sällars och skogstjuvars nidingssinne, laglöshet och ovilja mot all samhällsordning, medan motsatsen varit det riktiga. Allmogen har reagerat emot samhällsupplösningen, frälsetjuveriet och envåldsgalenskapen. Raka motsatsen till vad vår historieskrivning förmäler.

Icke minst har Dackefejden varit föremål för en upprörande behandling i vår historia. Det skräckregemente, som Gustav Vasa satte i scen efter sin seger över smålänningarna omöjliggjorde naturligtvis genom skrämsel varje opartisk skildring av konfliktens uppkomst och förlopp. Än mera våldsamt var det regemente som infördes i Småland av frälset och dess lakejer efter segern. Det synes verkat ända därhän, att t o m namnet på den en gång talrika Dackesläkten och dess hemort försvunnit ur de levandes minne vad det gäller historieförfattarna. Endast de som var med i fejden bar ännu namnet Dacke i sin livstid. Sedan synes namnet alldeles hava lagts av utav släkten.

Allmogen nere i Småland håller dock någorlunda traditionsvis reda på dem som är av Dackesläkt och som bär sina utpräglade släktdrag ännu in i våra dagar — den satta figuren, det mörka, något knollriga håret ovan tjurnacken och det impulsiva lynnet, som yttrar sig vare sig dess bärare slår över åt religiöst eller åt motsatt håll. Men inga av dessa Dackeättlingar bär namnet Dacke utan kallar sig Johansson, Persson och vid mångahanda andra namn. De fåtaliga personer som nu bär Dackenamnet lär icke tillhöra Dackesläkten, utan namnet lär vara antaget i senare tid, tilldelat en soldat av någon galghumoristisk kompanichef, om nu ryktet talar sanning.

Under mina resor på Dackeböndernas gårdar har jag på flera ställen blivit förbluffad över hur bergsäker den lokala traditionen är att bygga på. Den slår praktiskt taget aldrig fel.

Tag t ex Gudmund Fössing, Dackes bekante hövding, som avrättades och fick sitt bo skövlat efter fejden. Vetande att de gamla odalmanna- släktena utmärktes från andra genom sina släktnamn som Fössing och andra sådana, sökte jag på Fössingsmåla och andra sådana ställen förgäves efter denne bondeledares hemvist. Men så en dag sade en småländsk riksdagsman: Gudmund Fössing bodde inte på Fössingsmåla utan på Knapanäs i Linneryds socken. Därmed var ett uppslag givet, och vid efterforskning i saköreslängderna befanns det också vara riktigt. Gudmund Fössing bodde verkligen på Knapanäs under den tid han vid Dackes sida slogs mot Gustav Vasas trupper.

Ännu ett exempel, ett ännu märkligare. Det var innan hr Hafström gjorde sin i Dackeforskningen epokgörande upptäckt i kammararkivet. Jag visste att mordet på ridfogden Inge Arvidsson ägt rum på Norra Lindö i anledning av att ridfogden slagit under sig Norra Lindögården genom påstått eller verkligt förvärv från Tyge Krabbe, den danske riksmarsken. Därför for jag från Vissefjärda station till det en mil bort belägna Norra Lindö och synade gården närmare, utan att dock veta att Olof Dacke bott där. Där sade man mig: Det sägs att Nils Dacke bott i Södra Lindö. Men jag var så bergtagen av den gamla historiska uppgiften att Hensemåla eller som det även kallas Dackemåla, i Södra Sandsjö socken av Konga härad, varit Nils Dackes hem och att han där efter nederlaget hållits gömd i en källare, att jag icke fäste mig stort därvid. Nu är man, dumt nog, litet förhärdad mot uppgifter om Nils Dacke. Vart man kommer i Småland är där alltid en sägen om att Nils Dacke varit där, vilka sägner naturligtvis har en sanningskärna, ty en agitator, som i åratal ägnat sig åt att samla och resa bönderna och sedermera under halvannat år förde öppet krig mot kungen, måste naturligtvis hava varit litet varstädes inom ett så begränsat område som Småland. Dessutom ligger det mycket nära till hands att varhelst dacketrupper opererat under kriget kommer det i sägnen att heta att Nils Dacke varit där, även om han själv icke varit personligen tillstädes, utan företrädd av underhövdingar, av vilka han ju hade en myllrande och brokig skara.

Men när jag ändå var så nära for jag ner till Södra Lindö, en gång en utjord till Norra Lindö, men numera under den tilltagande folkträngseln utökad till en liten by. Jag gick in i den mellersta gården, som såg mest ålderdomlig ut och träffade där dels gårdens nuvarande innehavare hr Karl Andersson och hans hustru, dels en gammal, omkring 80-årig man och dennes likaledes åldriga maka. I den trevliga trädgården bjöds jag på kaffe. Under samtalet pekade den gamle mannen med tummen över vänstra axeln mot den östra av hr Karl Svensson bebodda gården och yttrade:

— Dom säger att Nils Dacke bodde där inne.

Karl Svenssons gård i Södra Lindön, numera ägd av Harald Svensson. På gårdens ägor låg Nils Dackes gårdsbyggnader. (Foto: E Gantelius)
Karl Svenssons gård i Södra Lindön, numera ägd av Harald Svensson. På gårdens ägor låg Nils Dackes gårdsbyggnader. (Foto: E Gantelius)

Yttrandet fälldes i nästan till ohörbarliet sänkt ton, icke utan en viss förlägenhet, tydligtvis nedärvd under århundraden av dackeförakt. Det var som om han i all tysthet skulle ha antytt att där inne fanns något som inte tålde dagens ljus och lagens öga. Men på samma gång som något av detta präglade tonen lade sig ett drag av självmedvetenhet över den gamle jättens härliga odalmannaansikte, något som tydde på en viss hemlighållen personlig tillfredsställelse över att det dock en gång här nere i obygden bott en bonde som betytt något och satt de styrande myror i huvudet.

Trots detta bestämda påstående var jag dock så intagen av den gamla sägnen om att Hensmåla var Dackes hemvist att jag hänförde även denna den gamle mannens uppgift till antalet av de otaliga Dackesägner jag hört i Småland på andra håll.

Jag vårdade mig icke ens om att gå in på den historiska gården och tala med folket där. Det vårsöndagen den 15 juli 1928.

Någon månad senare fann hr Hafström Dackesläkten i Torsås och Vissefjärda jordeböcker. Ett år senare måste jag därför göra om resan.

I århundraden har kronohemmanet en kvarts mantal Henstorp i Södra Sandsjö socken blivit av allmogen utpekat och av historieskrivare skildrat som Nils Dackes egendom. Det har blivit allmänt kallat Dackemåla, men behåller i jordeboken sitt namn, vilket synes visa att jordeboksbenämningen är äldre än Dackebenämningen. En murad källare utvisas som det ställe där han bodde gömd som flykting. Hensmåla är belägen mellan två sjöar, vilka bilda naturligt stängsel kring tre fjärdedelar av gårdens ägor och är ett det mest ideala hemman som tänkas kan för en medeltidsbonde, vilken bedrev svinavel och oxuppfödning, den tidens förnämsta näringsgrenar.

Nu är emellertid bevisat att Dacke icke de närmaste åren före fejden bodde på Hensemåla. Däremot kan han möjligen ha bott där tidigare, kanske hos svärföräldrar. Klart är att Dacke icke var så enfaldig att han, sedan han förlorat fejden, gömde sig i sin egen gård.

Tack vare Hafström vet vi numera bestämt var Dacke bodde, liksom också en del av hans släkt. Han fann nämligen i fjol i jordeboken över Torsås socken i Södra Möre och i Vissefjärda en stor del av släkten.

Då Nils Dacke själv 1539 första gången uppträder i jordeboken är det under namn av Nils Dacke i Lindö, Torsås socken. Han var då kronobonde och betalade i skatt ett halvt öre samt var fri från gästning. Men om skatten var liten så var gården också erbarmlig ur ren jordbrukssynpunkt och är ännu i dag åtminstone ur Östgöta- och skånsk synpunkt dålig gård. I dag har Karl Svenssons gård i Lindö tolv hektar odlad jord, men nu är ju Dackegården delad i tre gårdar, av vilka Klaes Augustson har den tredje.

De enorma stenrösena runt åkerlapparna och de otaliga jordfasta stenarna i dessa vittna ännu i dag om vilken ohygglig kamp som där under sekler förts för varje fotsbredd odlad jord. Många gånger mera sten än jordens kubikmängd har måst undanröjas för att göra marken möjlig att så någon spannmål eller foderväxter i. Men jordbruket var icke heller huvudsaken på Dackes tid. Det var boskapsskötseln, jakten och fisket, som skulle hålla människornas liv uppe i denna visserligen sköna men karga natur. Det är ovisst om Södra Lindö redan den gången bestod av en eller två gårdar.

Humlet, som växer över stenen, är enl sägnen planterat av Nils Dacke. (Foto: E Gantelius)
Humlet, som växer över stenen, är enl sägnen planterat av Nils Dacke. (Foto: E Gantelius)

Har endast Nils Dacke bott på gården, har han haft en ganska betydande areal till sitt förfogande. Det torde ha varit omkring 700 å 800 tunnland. Men endast få skäppland torde varit odlade den gången, och resten bestående av betes- och naturliga slåtterängar samt ek- och bokskog. Dessa skogar har den gången varit värdefulla, om de fullt kunnat utnyttjas, vilket dock fogdarna sökte förhindra. De mångtusen fiskarbåtarna och deras besättningar, allt ifrån Dlands norra udde runt Skåne till Bohusskären, var glupande köpare av bokstav eller s k klappholt, varav stora mängder gick åt till att binda tunnor av. Likaledes är det klart att eken, skuren till bordved och spant till båtar, var en ivrigt efterfrågad vara. Men sedan hedenhös hade det varit förbjudet att hugga ek och bok och s k bärande träd över huvud taget, vilkas ollon och nötter användes till svingödning under förvintrarna. Då det andliga och världsliga frälset tagit makten från bönderna, upprepades väl en och annan gång förbudet, men det betydde förbud endast för bönderna, medan frälsemän, biskopar och klosterabboter ansåg sig själva stå över detsamma och vara oförhindrade att hugga och sälja virke av bärande träd. Lundabiskoparnas härjningar i Skånes, Blekinges och Bornholms skogar var ju inte minst tvistefrön mellan dem och de danska kungarna.

Men icke endast frälsemän och biskopar, utan än mer dessas och kronans fogdar härjade i lövskogen. Då bönderna aldrig erkänt det feodalsamhälle, som trots deras motstånd växt upp över deras gamla samhällsordning och förstört den, är det klart att de icke heller fogade sig i det hatade frälsesamhällets påbud och förordningar. Så länge något av böndernas sammanhållning fanns kvar tog de sig trots alla förbud själva friheten att härja lika friskt i skogarna som frälset och säkert i ganska överlägsen tävlan med detta. Det torde ännu fram på Svante Stures tid nedåt gränstrakterna i söder icke varit många skattebondgårdar, där man inte på vintrarna sågade bordved och klappholt. Men efter hand som frälset växte till i styrka under det bondens makt försvagades, torde denna hantering blivit allt mer omöjlig för frälselandbönder och till sist även för kronobönder, fast intet tvivel torde finnas om att skattebönderna långt in under Gustav Vasas tid ansåg sig berättigade att driva sådan trafik, trots alla skärpta förbud.

Att dock nere i södra Småland och vid Smålands östra kust både frälsebönder och kronobönder ännu ägde tillräckligt stark sammanhållning och merendels bodde tillräckligt långt avsides från fogdarnas kontroll för att driva handel med bordved och klappholt, torde ligga utom allt tvivel. Man gissar säkert inte fel om man antar, att både Dacke och hans släkt drivit denna näring som en mycket god biförtjänst. Bergkvara hamn låg dock knappt tre mil avlägsen och var den tiden mycket livlig. Ville man vara än mer okontrollerad hade man tre mil i söder hamnarna Lyckå, Nättraby, Hjortahammar och flera andra avlastningsplatser vid den blekingska kusten. Att det där den gången var en livlig trähandel säger sig självt.

Att Lindögården hade ett svagt jordbruk betydde den gången alltså ingalunda detsamma som i dag. Innehavaren levde visserligen inte på svältgränsen. Det fanns vilt i skogarna, både rådjur, hjortar, älg och mångahanda andra slag, och pilbågen var i en övad hand ett fruktansvärt vapen. De djur, som var så skygga, att man ej kunde närma sig dem på de 200 stegs avstånd som den tiden ansågs som ett gott pilskotthåll, fångades skickligt i fållor, fallgropar och snaror. Dessutom fanns det fisk i Lyckebyån såväl som i sjöarna.

Den näst Nils Dacke mest kände ledaren i Dackefejden, hans farbroder Olof Dacke, bodde med sin son Åke Dacke en knapp fjärdingsväg längre i norr på Norra Lindögården, den gård som väl kan betecknas som Dackefejdens vagga, åtminstone vad beträffar Dackesläktens inblandning i fejden. I motsats till Södra Lindö, som var kronohemman, var Norra Lindö av frälse natur vid tiden för Dackefejdens utbrott. Den hade nyss blivit frälsegård och hade förut varit klosterjord, lydande under Skänninge kloster. Men då kyrkans och klostrens jord genom Västerås riksmötes recess 1527 drogs in till kronan, hamnade denna gård liksom tiotusenden andra i frälsets händer i kraft av tilläggsbestämmelsen i recessen som sade att den jord som frälset sålt, skänkt eller bytt bort till kyrkan sedan konung Karl Knutssons räfst och som frälset kunde bevisa tidigare varit i dess ägo, skulle kunna återvinnas. Ett i grunden ohyggligt beslut, som vände upp och ned på allt i tusentals bondehem.

Klart är att hela Lindögården, både norra och södra delen, en gång varit en enda gård med mellan 2000 och 3000 tunnlands areal. Den ligger en mil från Vissefjärda kyrkby och torde ursprungligen upptagits utanför det egentliga odalbondesamhällets råmärken, dvs på ingen mans jord eller folkförsamlingens reservjord, vilket man nu vill kalla den. Det vill säga den har upptagits av det slags bönder, som fordom gick under namn av trälar, vilket i stort sett ursprungligen betydde att de icke tillhörde odalmannasläktena eller kunde komma in i deras häradsorganisation. Sedan bondesamhället börjat förfalla och stor- mannasläkter utkristalliserats, kunde dock träl även betyda ett slags tjänare. Gårdens läge antyder detta. Det var den gången nog och övernog med jord till folket. Behovet av att tämja vildmarken och utrota vilddjuren hade varit starkt. Talesättet: man är mans gamman, präglades väl den tiden. Man ansåg sig icke behöva småsnält granska vad var och en lade under sig i ödemarken.

Då sedan bondeväldet föll samman för feodalismen och storstaterna bildats på de små konungadömenas ruiner, kom den dag när den nya konungamaktens fogdar sökte göra även dessa avlägsna gårdar skattskyldiga under sig. Att uppgiften inte var lätt förstås nogsamt när man lär känna de fasoner Smålands bönder var vana vid ännu under Sten Sture d ä:s dagar.

Alltnog, en del av Norra Lindö hade fallit i frälsehänder, medan den avlägsnare, sämre delen, blev kvar under kronan. Vilka tragedier som döljer sig under denna förändring vet vi icke. Att det inte gick för mindre än blod och tårar är tämligen klart. Men huvudgården, vilken väl för resten den gången var den enda som var bebyggd, hamnade som belöning för någon gjord tjänst i händerna på någon fogdetjänare, vilken förstod att ställa sig så väl med fogden, att han ströks från skattelistan över bönderna och därmed var fri, fri från skatt, vilket så småningom kommit att betyda detsamma som frälse, ehuru det ingalunda från början var meningen att frälserätt skulle ha denna betydelse. Ty frälse betydde ursprungligen endast rätten för en bonde att utbyta sin dåvarande skatteprestation i tjära, näver, bast, fläsk, smör, spannmål, mot en annan skatteprestation, nämligen den att han åtog sig att själv eller genom ställföreträdare möte upp beväpnad då kungen kallade på honom till sin tjänst.

Låt oss gissa att det inte blev lättare för fogdetjänaren att kräva ut skatten av Lindö än det varit för honom att kräva ut den åt kungen. Någon son eller sonson skänkte den därför åt kyrkan och fick salighet i betalning eller mellangift.

Så kom den i Skänninge klosters händer. Nu låg den under Gud och helgonen, och dem kunde man visserligen vägra skatten, alldeles som man vägrat kungen och frälsemannen den. Men de var gruvliga hämnare, som sände torka och regn på oläglig tid, lät svinen dö av sjuka, modersuggan ligga ihjäl grisarna och korna gå gåll eller kalva ihjäl sig, förutom det att helgonens officiella ställföreträdare på jorden kunde vägra den tredskande bonden att åhöra mässan, åtnjuta nattvarden och sista smörjelsen och låta honom efter döden plågas i skärselden till domedags otta. Deras skatteskruv var av säkrare verkan än kungen, men de handhade den i regel med mera förståelse för bondenaturen. Bönderna hade föga att beklaga sig över under deras ok. Tvärtom, att bli kyrkans landbonde var ett brödstycke som ingalunda föraktades av den av lagen till celibat dömde prästens och hans hushållerskas arvingar.

Men så kom den ödesdigra Västerås riksdag 1527 med det nämnda gruveliga tillägget om frälsets rätt att få igen sin jord. Danska riksmarsken Tyge Krabbe, danske kungens länsman i Hälsingborg, begärde hembörd på en mängd gårdar och fick Lindögården sig tilldömd. Krabbe var emellertid i den ekonomiska ställning, att han varken behövde, ville eller gitte hårdragas med en bonde inne i Smålands urskogar om en sida fläsk eller två i landgille, frånsett att det tvivelsutan var honom tämligen omöjligt att få det. Han upplät gården åt Inge Arvidsson, en av Södra Möres ridfogdar, för tillfället tillförordnad landbofogde över de från kyrkan tagna gårdarna i trakten, vilken i denna egenskap egentligen skulle bevaka kronans rätt men efter fogdars sed därför ingalunda försummade att för någon extra handtryckning försvaga kronans rätt och bevaka den främmande frälsemannens rätt till sina gårdar.

Medan detta skedde sedan Västerås riksdags beslut, torde omkring åtta år varit förgångna. Olof Dacke har säkert menat sig sitta så gott som ägare till en herrelös gård.

Ty liksom det varit en av huvudgrunderna för Kalmarunionen att det interskandinaviskt sammangifta liksom i övrigt sammansvetsade riksrådsfrälset i de tre nordiska länderna skulle utan krångel kunna behålla och njuta avkastningen av sina gårdar i alla tre rikena, så blev också resultatet det motsatta när unionen sprack. Och när sedan kung Hans kördes ut ur riket genom Sten Sture dä:s vadstenaresning 1501 blev det ock så att danska kronan förhöll för svenska frälsemän inkomsten av deras gårdar i Danmark. Den svenska regeringen förhöll sig på liknande sätt mot danska frälsemän, vilka förvägrades rätt till avkastning av sina gårdar i Sverige.

Så hade förhållandena varit i 26 ar, då Västerås riksmötes beslut kom, och i minst 33 år, då striden om Norra Lindö blossade upp. Klart är, som sagt, att Olof Dacke under sådana förhållanden betraktade Norra Lindögården som praktiskt taget sin egen. Ett aber var dock i vägen. Gustav Vasa hade från en släkting ärvt en stor mängd gårdar, belägna i Halland, alltså i det danska landet. Av dessa kunde han icke få några inkomster så länge det gamla systemet bestod att de skilda rikenas frälse förvägrades rätt till sina i det andra riket belägna gårdar. Gustav Vasa försökte visserligen sälja en del av dem, bland annat och huvudsakligen till herren till Torup i Skåne, Ulfstrand, danske kungens länsman på Varbergs hus. Men Gustav ansåg att gårdarna taxerats för lågt och att han blivit skändligen lurad.

För att få full valuta för sina gårdar där nere och även av andra skäl, hans svåger Kristian III var nu konung i Danmark och ett visst ehuru vacklande och misstrott bundsförvantskap med danska regeringen hade praktiserats av Gustav sedan rätt snart efter det han blivit kung, slog Gustav in på en ny taktik — förlikningens. Gustav Vasa var en man som kunde göra pengar av allting för sitt arv och eget, det vill säga sin privata förmögenhet, vilken han alltid skarpt skilde ut från kronans. Han fann nu, att om han gav det danska frälset tillåtelse att bekomma rätt till sina gårdar i Sverige så kunde han dels få fritt förfogande över sina danska egendomar, dels till sin privatförmögenhet lägga ett stort antal gårdar, som han tänkt taga i ersättning av danska frälset för dess åtkomst av sina svenska gårdar.

Så skedde. Krabbe i Hälsingborg betalade sin rätt att komma till sina svenska gårdar med att till kungen avstå icke mindre än fjorton gårdar i Kalmar län, vilka lades till kungens arv och eget. Den svenskfödda Gjörvel Fadersdotter Sparre från Hjulsta i Enköping-Näs socken vid Enköping, dotter till gamle riksföreståndaren Svante Stures styvdotter, fick betala sin rätt till sina svenska gårdar med att överlämna tjugotre av sina gårdar till kungen, ty hon var gift med den ovan omnämnde Trued Gregorsson Ulfstrand på Torup i Skåne. T o m de som icke mera hade sådana anspråk klämde han. Sålunda fick Anna Josefsdotter betala honom sex gårdar därför att hennes för länge sedan döde man, den danskfödde Baltzar Göranson, en gång under sin livstid haft gårdar i Sverige.

På detta sätt kom Krabbe på Hälsingborgs slott till sina svenska gårdar igen.

Krabbe var emellertid, som ovan sagts, en man som tydligen varken behövde eller ville braka med några hårdnackade bönder i Kalmar län. Han avstod därför sin rätt till ridfogden Inge Arvidsson. Denne kom både av denna anledning och av andra i strid med Dackesläkten och dess bekanta. Inge for 1535 upp för att taga Lindögården i besittning men blev därvid under det följande uppträdet först skjuten med pil av Nils Dacke och sedan ihjälslagen av den bekante bondeledaren Jon Andersson från Flakamåla eller Flaken i Torsås socken vid Lyckebyåns strand. Det var Jon Anderssons tredje fogdemord i ordningen men Nils Dackes första. Därmed drogs nu Dackesläkten också in i fejd med kungen. Jon Andersson hade förut varit ledare för oppositionen bland bönderna och av många skäl att döma en dugande sådan. Varför Dacke nu snart börjar övertrumfa honom och taga ledningen är en gåta, som historien inte kan fullt förklara.

Olof Dacke blev sedermera en av de mera betydande ledarna i Dackefejden och efter dess slut tillfångatagen, halshuggen och steglad i Stockholm. Hans son Åke Dacke, enligt uppgift en yngling i 20-årsåldern, blev under Dackes segerperiod Nils Dackes fogde i Sunnerbo och Västbo härader, sedermera fångad och halshuggen i Sunnerbo.

Utom dessa tre i fejden framträdande Dackemedlemmar känner man numera en del andra. Bland dem må nämnas Gisse Dacke i Djuramåla i Vissefjärda socken, som tillhörde de talrika bondsöner, vilka sedan efter fejden måste taga ed och tjänst hos kungen. De gifta av dessa fick bli hemma på sina gårdar, medan de ogifta togs upp till Stockholm för utbildning och vidare försändning uppåt landet eller åt Finland. Gisse Dacke blev tom rotemästare hos kungen längre fram i tiden, dvs befälhavare för en tiomannastyrka.

Lasse Dacke i Lönnbomåla i Torsås socken levde ännu 1550, då Elin på Hult övertog gården. Elin Dacke på Hult i Vissefjärda är förmodligen mor till Lasse och Gisse.

En annan kvinna är Mariet Dacke, troligen Olof Dackes hustru. Ty hon kan icke gärna vara den av Gustav Vasa så ivrigt eftersökta ”trollkonan”, det är Nils Dackes mor, vilkens namn vi icke känner. Vi vet endast att Gustav Vasa ivrigt eftersökte henne och hon torde möjligen ha spelat någon drivande roll.

Traditionen omförmäler vidare en Peter Dacke, som dock icke finns i jordeboken men som sägs ha varit Nils Dackes bror och någon tid innehaft Flakamåla vid Lyckebyån.

Av Dackes blekingsläkt, vilken kungen jämt ordar om och påstår att Dacke är en blekingsk bonde, “den där haver hela sin släkt i Blekinge”, känner man intet annat än en Jon Dacke, som 1548 fick böta två oxar ”för att han slagit ihjäl några i Vissefjärda”. Det var alltså en som fortsatte hämndtåget långt efter fejdens slut. Möjligen kan han vara en yngre son till Olof Dacke, men han kan även vara syskonbarn, ty efter den gamla bondeuppfattningen var ju även manliga syskonbarn förbundna av den gamla allmogemoralens bud att hämnas förorättade fränder.

Detsamma kan förhållandet vara med blekingen Erik Dacke, vilken synes ha fortsatt sin hämndgärning åtminstone till 1552, då han högg ner en mot honom från Kronobergs slott vid Växjö utsänd knekt, vilken naturligtvis enligt sed efter Dackefejden skickats ut för att lönnmörda honom.

Bekanta är ju Nils Dackes svågrar Holme och Sven Gertormsson, enligt kungens uppgifter om deras namn, enligt annan stavning heter de Gertronsson. De blev bada mördade av bröderna Karl och Pelle Humpe hösten 1542 och Karl Humpe erhöll därför av kungen Emmaboda gård i belöning, varjämte både han och brodern fick tre års skattefrihet. Pelle Humpe låg alltid ute på smygmördarstråt, både under och efter Dackefejden. Det var en vidlyftig man, som hade jordbitar i många socknar av Kalmar län.

Nära allierad med Dackesläkten var tydligen även den ovan nämnde Jon Andersson.

Bland de fredlösa intar Jon Andersson och Nils Dacke tydligen ett rum bland de förutnämnda flyktingarna, som fogdarna fann klokast att inte förfölja allt för hårt.

Jon Andersson syns för eftervärlden vara den mäktigaste gestalten av de två. Troligt är dock att i verkligheten var Nils Dacke det, fast vi nu av brist på tillräckligt material ej kan fullt förstå vari hans storhet bestod. Dacke har i fejden möjligtvis i mycket mot sin vilja måst stå för de obestridliga missgrepp som då begicks.

Det vill synas som om Jon Andersson varit Vissefjärdabonde frän början. ”För Vissefjärdakarlarna bevare oss milde herre Gud!” var ännu i min barndom ett ordspråk bland de vägfarande i Blekinge. Socknen ligger på gränsen till Blekinge och var då säkert en av de av överhetsväldet minst tämda socknarna i Småland.

Av kungens utsago vet man att Jon Andersson var från Södra Möre och även han hade stor släkt i Blekinge. 1 oktober 1537 i ett brev från Borgholm kallar Gustav Vasa honom ”en förtvivlad skalk, den där jämte flera för två år sedan bragt vår fogde Matts Mose (Månsson) om halsen och dessförut slagit ihjäl även dennes far.” I brevet, som är ställt till danske kungens förtroendemän i Blekinge, befallningsmannen Axel Ugerup på Sölvesborgs slott och häradshövdingen Mauritz Olsson Krognos i Blekinge. Kungen begär att slika skalkar skall bli tagna vid halsen och inte husade. Ty emellanåt går Jon Andersson över gränsen och förövar rov och falskhet.

En Peder skrivare, som var vän till Axel Ugerup, var kungens brevdragare med breven. För honom hade Axel Ugerup ursäktat sig med att Jon Andersson var landbonde under Laxmans-Åkarpsgårdens gamle ägares dotter fru Karin på Lagnö, och att hon skaffat honom lejd.

Gustav Vasa tog emellertid inte emot ursäkten från den danske fogden, vilken han inte trodde mer än jämnt, utan sedermera en gång beskyllde för att ha övat drickeri och slamseri med åtminstone en av de fredlösa. Han ber Ugerup hålla ord att slå efter Jon Andersson i Blekinge, ”ty där bor en skalkahop, som står emot både den svenske och den danske kungens välfärd”.

Den 14 maj 1520 slöts på Hjortsberga ting, en mil nordost om Ronneby, ett fredsförbund mellan Blekinge, Värend och Möre, där man förband sig att hjälpa varandra som hederliga dannemän av ära och tro, ifall i kriget mellan Sverige och Danmark något rike skulle överfalla och angripa dem, vilket förbund sedan uråldriga tider ingåtts av deras fäder. Även Finnveden hade en gång på Valdemar 111:s tid haft separatfred. Är 1525 hade Blekinge och Småland fördrag med varandra på samma sätt. Ännu mer än hundra år därefter, 1643, hade under kriget mellan Sverige och Danmark Vissefjärda socken i Småland och Frillestad i Blekinge förbund med varandra.

Sedan ungefär 1533 hade Inge Arvidsson tillhört ridtogdarna under Kalmar slott. Han synes ha varit tilldelad den skara, som följde Nils Andersson, Södra Möres kronofogde. Klart är att han var med bland de skattekrävare, vilka 1535 uppkrävde den krigsgärd, som kungen begärt av Småland till täckande av kostnaderna i grevefejden, vilken krigsgärd smålandsbönderna naturligtvis lika litet ville veta av som de ville veta av grevefejden i övrigt. Självklart är att de inte ville draga kostnaderna för de danska och svenska kungarnas ödeläggelse av bondeklassen i Danmark, Skåne och Halland.

Ungefär i denna veva blir en Jakob skrivare ihjälslagen, synbarligen av några Torsåsbönder, fast böterna för mordet ej betaltes förrän 1540. 1536 före Larsmässan fångade ridfogden Inge Arvidsson i Mortorps skogar tre ”skogstjuvar”, dvs fredlösa bönder, av vilka han pantade ut sex mark och två öre. Han synes sedan ha följt deras vägar nedåt Blekinge, ty det är utan tvivel på föranstaltande av honom och hans husbonde Nils Andersson på Värnanäs som danske kungens häradshövding och länsman i Blekinge, Mauritz Olsson Krognos på Lyckå slott kom över skogsströvarna och avrättade dem.

Det är sannolikt för att icke säga tvärsäkert, fastän det nu icke kan bevisas med skrivna handlingar, att de i Blekinge fångade fredlösa varit släktingar till Jon Andersson och att han sålunda dragits in i fejden på det vanligaste sätt detta skedde. Ty de flesta av de fredlösa hade ingalunda dragits in i de biltoges led på grund av egna direkta konflikter med fogdarna. Då hade deras skara säkerligen inte blivit så stor, trots alla övergrepp. Utan det var för att hämnas mot släktingar begångna oförrätter de blandade sig i leken. Därvid hade de intet val att handla eller icke handla. De var arvingar av ett tusenårigt, självrensande samhälle, i vilket varje jordinnehavare genom sitt jordinnehav i och med jordbesittningens övertagande och vid risk av den fortsatta besittningen av sin jord, inom vissa gränser åt sig fått en viss renhållningsskyldighet överdragen. Fullgjordes icke denna skyldighet, sörjde samhällsmoralen för att han icke mera räknades till bönderna. Från bondens synpunkt hade den nya överhetsstatens tillkomst inte ändrat någonting i detta förhållande. Denna överhetsstat representerade för bonden skalkaktigheten och orättfärdigheten, medan hans eget samvete för honom kategoriskt utpekade rättfärdighetens väg. Hämnades han icke en förorättad släkting, så fick han veta det på nästa gille eller vid gillestugan vid kyrkan på söndagen. Det blev utmaning på hur många tum kallt stål han tålde. Godtog han icke utmaningen satte utmanaren kniven i honom ändå och befriade släkten och samhället från hans närhet. När släktingen blev förorättad var det därför icke mera fråga om möjlighet eller icke möjlighet att icke hämnas, icke om liv eller död skulle bli följden. Hämnden var den heliga känslan, allt annat uppslukande, arvet från fäderna i det självrensande samhället.

Så var ställningen för Jon Andersson redan innan dråpet på Inge Arvidsson ägde rum på Norra Lindö i Vissefjärda, genom vilket hans tredje fogdedråp ju även Nils Dacke kom att öka de fredlösas antal och sålunda den stora fejden fick en ledare, som i sinom tid åtminstone gav den sitt namn och säkert även ett finurligt huvud.

Att märka är att dråpet på Inge Arvidsson skedde under en politiskt synnerligen upphetsad tid. Gustav Vasa och hans danske svåger, konung Kristian III, höll just då på att med en gemensam flotta och här i grevefejden krossa Skånes, Hallands och Danmarks bönder. Smålänningarna förde sina produkter till de skånska städerna, vilka var den gamle kung Kristians hjälpare och medhållare. I två år hade Småland då vägrat att betala såväl kronans gärder som landgille till frälset, slagit ihjäl konungens och adelns fogdar, lagt under sig frälse-gårdar och ropat att de ville slå ihjäl alla rödklädda, dvs frälsemän. Därtill förhöll sig smålänningarna fientligt mot Gustav Vasas krigsfolk, som for ner till Skåne.

Att Lubecks kringdrivande uppköpare hade ett finger med i agitationen är också troligt. Ty efter grevefejdens början hade Gustav Vasa upphävt Lubecks privilegier i Sverige, så att hanseaterna måste här erlägga tull, mot ordalydelsen i den handelstraktat Gustav förut utfärdat. Medan de förut lovats tullfrihet och andra fördelar för att de i Strängnäs 1523 hjälpte Gustav Vasa till konungadömet och dessförinnan lämnat honom kredit till befrielsekriget, måste de nu i början betala var åttonde, tionde eller tolfte penning, olika för olika varuslag. 1535 skärpte kungen tullen till femton penningar på marks värde, dvs åtta procents värdetull. Följden blev att Lubecks verktyg ordnade ett attentatsförsök mot kungen i Stockholm. Det misslyckades och upphovsmännen blev avrättade. Olaus Petri, som av kungen utan tvivel falskeligen misstänktes vara med i komplotten, dömdes till döden och föll i evig onåd; även om han benådades till livet så blev han dock lagd på pinbänken. Han hade nämligen under biktens insegel Iran en av de sammansvurna underrättats om attentatsplanen utan att röja den för konungen, vilket han som biktfader icke ansåg sig ha rätt att göra utan biktandes tillåtelse, vilken naturligtvis inte gavs.

Vid julen 1536 gjorde Gustav Vasa ett klokare giftemål än sitt första tyska. Med det första hade han tydligtvis åsyftat att bräcka det högmodiga svenska riksrådsfrälset, vilket dock föga lyckades. Med sitt andra giftermål slog han in på en alldeles motsatt taktik: att förena sig med de viktigare släkterna. Han tog Margareta Lejonhufvud på Ekeberg i Närke till sin maka. Bröllopet firades i Uppsala med en slags liten herredag, vid vilken det avtalades att knäcka smålänningarna. På nyåret hölls därför vapensyn i Linköping med det samlade svenska frälset, som nu jämte hopar av tyska knektar och andra under namn av kungaräfst drog ned i Småland, förhärjande och plundrande efter vid tingen uttalade domar och gisslans tagande.

Småland delades i två skiften och behandlades olika i räfsten, i vilken konungen representerades av sin ungdomsvän och högra hand, Lasse Siggesson Sparre på Örebro slott. Norra Småland, som låg längre bort ifrån blekingarnas inflytande, och mera under trycket av frälset i Östergötland, hade med undantag för Nydalauppträdet 1529 och Tvetaböndernas resning mot kungen samma tid ej vågat sätta sig upp emot frälset och konungen på samma sätt som de i Värend och Möre. Norra Småland kom därför ganska lindrigt undan. Varje bonde dömdes att böta en fjärdedels oxe och något silver över lag.

Annorlunda blev det i Värend, Möre och Konga härad, däri i vsakören togs av bönderna och de fick ställa högborgen för böterna och gisslan tills böterna var indrivna. Jon Andersson och hans hop drog in i Blekinge till sina släktingar och vänner medan stormen gick över. Senare på året var Gustav Vasa i Kalmar och bodde på Kungsladugården i Borgholm, och det är under denna tid han sände ovan nämnde brevdragare till danske fogden på Sölvesborgs slott för att förmå denne att fånga Jon Andersson och hans sällskap.

Att bönderna i Blekinge och Småland inte vilade sommaren efter Lasse Siggessons räfstetåg förstår man därav att så kraftiga organisationer redan bildats att Jon Andersson under fastan 1538 kunde sända ut en budkavel i Konga härad med bud till bönderna att möta på blekingegränsen. Ture Trolle på Bergkvara, ortens lagman, satte till motagitation och fick allmogen att stanna hemma, ty kungen hade mycket krigsfolk samlat i Kalmar och Möre samt på andra ställen i Småland. De bönder som gick kring med budkaveln mördade därvid Ture Trolles tjänare i Bergkvara.

Kungen började nu med en annan taktik beträffande morden mot sina tjänare. Han gick in för att man icke mer skulle ta böter av gärningsmännen utan i stället slå huvudet av dem. Han ville undvika att genom böter flera utarmade släkters medlemmar sällade sig till de talrika fredlösa i skogarna och hjälpte dem i deras hämndetrafik. Men även den halshuggne ropade ju på hämnd.

Medan kungen låg i Borgholm mottog han bud från kurfursten Johan Fredrik av Sachsen, lantgreve Filip av Hessen och flera andra tyska furstar om att han borde inträda i det schmalkaldiska förbundet. Men detta kunde betyda för honom att han skulle blanda sig i eventuellt krig mellan de evangeliska och katolska i Tyskland, sända trupper härifrån eller i varje fall pengar för att därmed värva trupper i Tyskland. Klart är att ett sådant anbud inte var Gustav Vasa välkommet, ty han hade tillräckligt med utgifter förut och fiender nog inom landet att feja med. Han begärde därför betänketid.

Trefaldighetssöndagen 1538 for Jon Andersson från Blekinge till Liibeck för att där träffa kungens tyska fiender, däribland konungens egen systerson greve Erik av Hoya, Berend von Mehlen, som ju också var ingift i Gustavs släkt, och Brockenhausen. De gav honom sju hornbågar, en klädning och sex halva cartauer (ett slags kanoner med 24 skålpunds [10,3 kilos] projektilvikt för att bruka mot befästningar).

Det evangeliska furstemötet ägde rum på våren 1538 i Braunsweig. Berend von Mehlen, som ju var ett högt höns i deras förbund och hade mäktig gynnare bland förbundets furstar, talade vid mötet och fick ett antal av furstarna att påverka Kristian III i Danmark att inte hjälpa sin svåger Gustav Vasa om Mehlen skulle göra något angrepp emot Sverige med hjälp av hertig Albrekt av Mecklenburg. Konung Kristian III lämnade därpå Braunsweig. På vägen upphanns han av en ryttare, vilken slöt sig till honom, följde konungens följe till Luneburg och sade att han ämnade sig till Liibeck. Ryttaren var Berend von Mehlen. Konung Kristian misstänkte att von Mehlen var på väg till Liibeck för att med de lybskes hjälp förbereda en resning i Sverige mot Gustav Vasa. Misstankarna var också riktiga. Berend von Mehlen var på väg till Liibeck för att möta Södra-Mörebonden Jon Andersson.

Då Jon Andersson återvände till Blekinge på en resa från både danske och svenske kungens fiender, vågade Axel Ugerup på Sölvesborgs slott inte blunda längre utan slog efter honom när han gick i land i Bodakull (nuvarande Karlshamn). Jon Andersson förlorade sina vapen men räddade sig själv in i Konga härad. Förmodligen var väl icke heller Ugerup så värst angelägen om att bemäktiga sig hans person, endast han kunde visa att han varit i rörelse på kungarnas vägnar.

Nu kommer en ouppklarad fråga: Var Nils Dacke med i Liibeck eller satt han under tiden bland gisslanmännen på Kalmar slott? Kungen säger att han varit intagen på Kalmar slott men åter släppts ut, sedan han lovat bättring. Å andra sidan är det svårt att förklara Dackes smak för och förmåga att röra sig med utländska förbindelser om icke han tillsammans med Jon Andersson så att säga undergått en kurs i denna konst i Liibeck. Ty någon förstahandsundervisning i denna konst har han bekommit, det syns av den enkle småbondens uppträdande i fejden.

I varje fall uppehöll Nils Dacke sig efter Jon Anderssons återkomst från Tyskland i dennes sällskap. Det säger sig självt att två sådana bondehövdingar som Jon Andersson och Nils Dacke, vilka hade förbund med Berend von Mehlen och Erik av Hoya, inte kunde behandlas som luft. De båda fredlösa, de hade nu varit fredlösa i tre år, skrev till kungen genom fogden Ernst Joensson på Kalmar slott och begärde förlikning. Men det skulle endast ske på det villkoret att tio i fogdemord intrasslade bönder på en gång fick förlikning. Kungen skulle förlikas med dem alla eller ock med ingen. Detta skedde i augusti 1538. Det var icke numera några obetydliga småländska bönder, dem förste bäste fogdetjänare kunde behandla hur som helst, utan de stod med tyska makter bakom sig. Och deras släktingar kunde ge signal till ett uppror om de icke fick fred.

Troligt är att Dacke vid detta tillfälle farit med till Kalmar som förlikningsman, något varför han nu föga behövde frukta efter Liibecksresan, och att han någon tid stannat kvar där med några andra som gisslan tills borgensförbindelser kommit från de fredlösas släktingar för att böterna skulle bli betalda. Så har han blivit frigiven. Denna uppfattning kan mycket väl stämma överens med kungens utsago om att han varit inne på Kalmar slott men släppts ut igen.

Emellertid finns det en uppgift om att kronofogden i Möre härad, Nils Andersson, skulle förhindrat förlikningen och att Dackes fiendskap mot honom, han blev sedermera i fejdens början dödad av Dacke, härleder sig härifrån. Det är knappast sannolikt. Soningsböterna till kungen skulle väl gå igenom slottsfogdens på Kalmar slott Ernst Joenssons händer i detta särskilda fall, och näppeligen genom kronofogden Nils Anderssons på Värnanäs, men det kan också hända att kronofogden skulle inkassera beloppet och spekulerat på att narra kungen på det efter tidens fogdars sed. Härom vill jag icke nu uttala någon mening. Emellertid heter det bestämt, att Ernst Joensson, kungens fogde i Kalmar, ”gav dem dag och lejd” å kungens vägnar samt vänskap emot att de betalte en ståtlig summa i silver, penningar och oxar. Silvret betaltes väl kontant, oxarna skulle alltid komma senare. Det är tydligen vid detta tillfälle som Dacke blivit frigiven.

Klart är att både Ernst Joensson och kungen var rädda för dessa tio tilltagsna bönder och deras släktingar. Av Rasmus Ludvigsens krönika framgick att de tio förpliktade sig att icke härefter befatta sig med något förräderi utan vara konungen hulda och rättrådiga så länge de levde. Böterna skulle de betala året därpå. Det var nämligen sed den gången att för allmogens fattigdoms skull togs böterna ut ett eller annat år senare. Oxarna märktes visserligen på kungens vägnar men mot lega fick bönderna behålla dem att arbeta med. Dacke skulle alltså avlämna oxarna året därpå eller hösten 1539. Dackes andel i bötessumman var tvåhundra mark danska, ungefär 3600 kronor i nuvarande köpkraft (år 1930), den gången beräknat till fyrtio oxars värde. Jon Andersson skildes från målet genom att en kronobonde, Hermod Elofsson på Stora Ebbehult i Madesjö socken, lade fram böterna för honom, tydligen resultatet av en insamling bland Madesjö bönder. Nils Dacke däremot betalade något mer än halva bötesbeloppet, enligt uppgift trettiotvå lod silver av ådömda sextio, enligt en annan uppgift tjugotre oxars värde av ådömda fyrtio. Han stod sålunda fortfarande i skuld till kungen och kunde därefter, om fogden så ville betraktas som fredlös.

Under denna tid bor Dacke först på Södra Lindö och sedan på Flakamålagården, i varje fall den utjord av kronojordsnatur, som kallas Södra Lindö och ursprungligen tillhört den forna totalgården Lindö i Vissefjärda socken, då räknad till Torsås socken.

Olof Dacke på Norra Lindö syns i fogdelängderna från 1535. Han var landbonde, liksom även Elin Dacke i Hult i Vissefjärda under den danske riksmarsken Tyge Krabbe i Hälsingborg, som dog 1541.

1539 flyttar Dacke från Lindö till den lilla kronogården Flaken eller Flakamåla i samma socken, för vilken skatt utgick i härads- hövdingegästning. Olof har alltså tidigare antingen innehaft den eller av fogden tvingats betala för den. Han har väl haft den som betesmark. I så fall har han utan tvivel handlat med gräsoxar, eljest behövdes den inte.

Gården Flaken, där Nils Dacke bodde i tre år. 1539—1541. (Foto: E Gantelius)
Gården Flaken, där Nils Dacke bodde i tre år. 1539—1541. (Foto: E Gantelius)

Efter landskapshandlingarna för Torsås socken 1539 — 1341 står (Småland 1539:4. Register över häradshövdingegästningen, sid. 14): ”Kronobönder som hålla ingen häst äro: Nils Dacke i Lindö, Olof Dacke i Flaka.” I jordeboken sid 7 och en halv står: ”Nils Dacke i Flaka, Olof Dacke i Lindö.” Vidare står det (i Smålands Handlingar 1540:1, jordeboken): ”Nils Dacke i Flaka fyra vitar. Olof Dacke i Lindö fyra fyrkar.” Skatteboken sid 47: ”Nils Dacke i Flaka ett halvt öre, ingen gästning. Olof Dacke i Lindö ett halvt öre, ingen gästning.”

Småland 1541:3 a. Skatteboken sid 17, möjligen felskrivning för Flaka, men han kan då redan ha lämnat Flaken: ”Penningar två fyrkar. Olof Dacke på Lindö, penningar två fyrkar.”

På Flaken bodde också Jon Andersson då böterna betalades för honom, vilket Hafström med rätta finner visa att nära förbindelser existerade mellan de båda. Jon Andersson flyttade emellertid i denna veva eller redan tidigare till kronogården Lilla Tordahult, eller i varje fall en Jon Andersson, som betalade två öre i skatt och i gästning betalade för en foderhäst åt kungen och två fogdehästar. Jag delar alldeles hr Hafströms mening att det måste vara upprorsmannen med samma namn. Att Jon Andersson fått Tordahult tyder på att fogden antingen sökt vinna Jon Andersson för sig eller ville ha honom väl under ögonen, förmodligen bådadera.

På Flaken bodde så Dacke omkring tre år, 1539—1541, och av vissa skäl att döma även på vårsidan 1542. Skatten var fyra vitten eller ett halvt öre i penningar. Gården var dålig, och någon gästningsskatt, vare sig kungsfodring eller fogdefodring, var ej pålagd den.

Flaken eller som det ibland kallas Flakamåla existerar ännu i dag som gård på samma ställe som den gången, fast boningshuset är byggt ett tjugotal steg längre uppåt backen och åt sydost än där det gamla huset låg. Dess grund utpekas ännu på en liten kulle. Den ligger på östra stranden av Lyckebyån, där vägen från Vissefjärda och Norra och Södra Lindö nu på en bro går över ån till byn Ledja på Lyckebyåns västra strand. Gården är, åtminstone det av den som syns framme vid husen, mager med mycket jordfast sten men har säkert en gång haft härliga ek- och bokskogar. Gårdens värdefullaste tillgång syntes utom skog och beten ha varit ålfisket i Lyckebyån. Där låg en s k ålaverma, som tvist uppkom om.

Blekingegränsen gick den gången litet darrigt. Den kunde ibland anses ligga en halv mil och mera längre i norr än annars, väl mest beroende på vilken energi den danske kungens tillfällige ridfogde utvecklade eller vilka privatekonomiska intressen, som berörde bönderna på ömse sidor om gränsen. I allmänhet ansågs gränsen mitt för Flakamåla gå från tvärudden i Flakasjön förbi gården mitt i ån ner i den utvidgning av densamma, som kallades för Ledjasjön.

I Ledjasjön hade de svenske haft fritt fiskeri sedan Arilds, dvs urgammal tid. Fiskevattnet hade sedan gammalt hört med hälften till Sverige och hälften till Danmark, och de bönder, som bott däromkring både på danska och svenska sidan, hade varit landbönder under fru Märtha på Värnanäs, vilken hr Hafström säger sig fåfängt ha efterspanat. Det kan ha varit en änka efter någon högre slottsfogde — hennes man måste ju ha varit riddare, eftersom hon titulerades fru — som haft landbönderna i denna gruveliga obygd i förläning. Denna fru Märtha eller hennes fogde i hennes namn och ställe hade tillpyntat en stor ekstock, som järnbeslagits och lagts i sjön som landmärke emellan rikena, så att ingen tvist skulle uppstå om fisket. Bönderna på danska sidan om Lyckebyån tog dock upp stocken och högg sönder den för att få fiska inne på svenska vatten — förmodligen även för att komma åt det den gången så dyrbara järnet. Därjämte hade de lyckats få den svenska delen av fiskevattnet pantsatt åt sig.

Lyckebyån vid Flaken, där ålavärman låg. (Foto: E Gantelius)
Lyckebyån vid Flaken, där ålavärman låg. (Foto: E Gantelius)

Hur denna förpantning tillgått skildrar Hafström i Personhistorisk Tidskrift i fjol efter ett vittnesmål, som hölls i Rödeby sockenstuga något tiotal år senare. Ett vittnesmål upptogs i Rödeby socken femton år senare eller år 1555, torsdagen efter fjärde söndagen i fastan i samband med dansksvenska gränsregleringen. Bland andra närvarande var då Sven Jonsson i Ledja, Ingevald Persson på Långemåla och Mattis Olsson på Täbbamåla, vilka edfäste ett sitt föregående uttalande rörande landamärket och därtill lade bl a följande:

De svenske hade haft fritt fiskeri sedan urminnes tid i Ledjasjön, ävenså i ”varman”, d v s en fiskegård i strömmen. Dock gav de fyra vitten därför till landgille i Lyckeby. De svenske hade fått det i pant av blekingbonden Nils Stolpasson, som bodde i Fur, vilken synes ha varit den förenämnda fru Marthas landbonde. Denne kom nu i skada för en karl i Blekinge och satte samma fiskevatten i pant för mansboten, och sedan dess brukade den dödes släktingar fiskevattnet. Den som hade slagit ihjäl blekingen kunde icke njuta fred med mindre att han lämnade fiskevatten till den dödes anförvanter i stället för mansboten och i så måtto kom det först bort ifrån Sverges krona, sade de.

Mårten Olsson i Fagerek, vilken senare fick en klädning av utvalde konung Erik i Sverige för sin härifrån avvikande berättelse, anförde också detta och sade för det andra att Nils Dacke av Germund Svensson Some i Kalmar, kungens ståthållare, statt ett torp benämnt Flakamåla, beläget vid nämnda fiskevatten. När han någon tid bott däruppå tog han fiskevattnet till sig och kom det under Sverge, som det tillförne varit hade. Men den tid han uppsatte sig som en förädare emot kunglig majestät, sålde han både Flakemåla och fiskevattnet till en bonde uti Blekinge, benämnd Sven i Ledja. Både hemmanet, fiskevattnet samt en ek- och bokskog, benämnd Seffjehult, kom för andra gången bort ifrån Sverge.

Den berättelse som har ursprung från danskt håll är emellertid åtskilligt annorlunda.

Enligt den kom Dackes granne på andra sidan Lyckebyån, Sven Jonsson i Ledja, till Dacke och beklagade sig över Dackes intrång på Flakamåla och framför allt på ålfisket. Han sade att både fiskevattnet och Flaken tillhörde honom och Flaken var hans föräldragård. Han for ner till häradshövding Mauritz Olsson på Lyckeby, danske kungens fogde på Lyckå slott, och beklagade sig över att Nils Dacke satt kvar på Flaken. Det blev en syn av fyra svenska och fyra danska åldringar, vilka gick omkring och granskade och förhörde sig om var gränsen av ålder ansetts ligga. Då det var granskat och rätt förfaret befanns Flaken ligga en halv mil in i Blekinge i Rödeby socken. Då for Sven i Ledja till Kalmar slott och sporde slottsherren om det var med hans råd och samtycke som hans fogde (Nils Andersson på Värnanäs) städ- jat Flaka till Nils Dacke. Slottsherren (Germund Svensson Some) svarade att han aldrig vetat härom och ”han bad Sven Jonsson i Ledja tillsäga Nils Dacke att han inte skulle besvära sig med förenämnda Flakamåla”.

Så skedde. Efter någon ordväxling med Dacke gav denne sig slutligen av från platsen. Sven i Ledja, som icke ville träta med Nils Dacke, löste bort honom från Flaka och fisket. Dacke lämnade platsen sägande: ”Haver fogden ljugit för mig så skall jag säga honom sanningen!” Han sköt sedan ihjäl den fogde, av vilken han städjat Flaka, samlade flera till sig och begav sig till skogs.

Av denna eller rättare dessa berättelser framgår att Dacke under den tid han hade förlikning med kungen i verkligt laglig ordning av Nils Andersson på Värnanäs mottagit anvisning på kronohemmanet Flaken och lovat slå sig ned där.

Varför Dacke trängdes undan från Södra Lindö är mera gåtfullt. Det kan ha varit någon av Olof Dackes söner, t ex Åke, som ansetts närmare i tur än Nils till denna gamla egentliga utjord under Norra Lindö. Men det kan också vara så att Flakamåla med sitt ålfiske ansetts mera inkomstbringande. Därtill kunde man där nog mera ogenerat avverka och sälja ek- och bokvirke till Blekingekusten, dit det knappast var mer än två mil.

Beträffande Jon Andersson är att säga att han i många år överlevde Dackefejden och hade säkerligen dött en högst naturlig död om han icke varit nog djärv och oförsiktig att blanda sig in i de på 1550-talet pågående gränsregleringarna mellan Sverge och Danmark. Förmodligen låg det så till att han skaffat sig något hemman i Rödeby eller Frillestads socknar inom det danska området så nära gränsen att han fruktade att under gränsregleringen få det inkorporerat i Sverge, där fogdarna sedan gammalt hade mycket otalt med honom.

År 1553 skriver kungen från Stockholm den 20 april, det vill säga den 2 maj efter vår nuvarande tideräkning, till fogden i Möre, Joen skrivare, angående gränsregleringarna och andra saker. Kungen skriver i brevet bl a:

”Ytterligare vilja vi icke dölja för dig, att vår fogde på Kronoberg, Nils Birgersson (Rosenqvist) haver låtit oss förstå, att den Jon Andersson som ihjälslog Inge Arvidsson, är den störste capitenare för blekings- borna till all skalkhet emot oss och vårt rike. Så vore icke onyttigt, att samme Jon Andersson av vägen komma måtte. Haver ock förenämnde Nils Birgersson oss tillskrivet ett betänkande, huru man fogligt samme Jon Andersson ombringa skulle, vilket betänkande vi här innelykt tillskicka och kunna väl gilla, att du samt med Germund (Svensson Some ståthållaren på Kalmar slott) ville förskaffa att med samme Jon likasom uti betänkandet förmäles förhandlat bliva måtte.”

Ställningen i Småland skildras av Nils Birgersson Rosenqvist i två varandra följande brev, det ena daterat Kronoberg den 28 mars 1553, och innehåller en mängd saker. Av brevet framgår att de till Blekinge flydda smålänningarna i allmänhet ivrigt biträdde danske ståthållaren Verner Parsbergs fogde Rasmus Finnbo och arbetade för att blekings- gränsen skulle trängas än en fjärdingsväg, än en halv mil längre upp i norr, tydligen enligt vissa uttryck i brevet för att få några ollonskogar med inom sina ägor. Det framgår också att de slagit ihjäl en i Möre för en ålavärmc och en bokeskog, som en svensk bonde ville hävda åt sig (utan tvivel är det Flakamåla som är i farten igen och att strid ånyo utbrutit om ålaverman där utanför). Dessutom hade några ble- kingsfarare skjutit en man vid namn Håkan i Spjutatången med en stålbåge, när han gick och flådde bast innanför det svenska landa- märket. Det var tre bröder, Nils, Sven och Olof Ulff, boende i en gård rätt i landamärket, som var gärningsmännen. Nils Birgersson vill vidare i brevet byta till sig tio eller femton finnar för de smålänningar han har och som går under skydd av släktingars vingar där i Smaland. Därtill vill han ha ett halvt dussin faikoner och tre tunnor krut till dem, ty ”man vet inte vad uppå kommer”, och han ”behövde något att försvara sig med”.

Brevet med sina skildringar av slagsmål och mord visar att lugnet tio år efter Dackefejdens slut inte var så stort som man i allmänhet antar. Det andra brevet, som synnerligen berör Jon Andersson, där daterat den 8 april 1553, dvs den 20 april. Här skriver han bl a:

”Allernådigste herre, den förrädare Jon Andersson, som slog Inge Arvidsson ihjäl och sedan alltid haver legat eders nåde och riket här under ögonen, han är en utav deras ypperste, som lägger sig mest eders nådes högmäktighet emot om landamärket och löper här utmed landamärket med en hop blekingsfarare, bersar och trugar och säger: dit upp går landamärket, och kommer därmed på mera obestånd än de nägon tid tillförene varit hava. Hur eders kungliga majestät täckes att man skulle bäst handla med honom, att han kom utav vägen. Det är en snäll förädare. Och om man med några hemliga stämplingar både hos Germund och Joen skrivare hade med några, de som trogna vore, sköte honom ihjäl? Han haver nu nyligen med två sina söner varit uti Visse- fjärda socken i Möre och lemlästat och illa huggit en eders nådcs tjänare. Att han (d v s den misshandlade fogdetjänaren) med några sina släktingar beställde sig därefter att skjuta honom ihjäl och genom Germunds råd och Joens skrivares, att de det beställa kunde, måtte sedan genom deras föreskrifter förskickade bliva till eders kungliga majestät i Uppland, eller vart eders nåde täcktes, så länge att det kunde förkolnat och bortglömt bliva. (D v s gärningsmännen skulle skickas till Uppland för att undgå hämnd där nere.) Allernådige herre, kommer här något på färde, då bliver den tjuven med fyra sina söner, som han haver, deras capitenare här nere, han vet vägar och stigar ut över menige Småland här. Desslikes, aller nådige herre, är mig till visso givit till känna, att herr Rolff, den Dackeförrädaren, har där alla sina rikedomar hem till hans, och därutom är han så doll och rik, att han låds näppeligen någon vara sin like.”

I en brev från Stockholm den 22 april, dvs numera den 4 maj, skriver kungen till Nils Birgersson, vilken synes ännu en gång i ett brev ha påmint kungen om vikten av att skilja Jon Andersson från denna världen:

”Vad som ditt betänkande belangar om Jon Andersson skall och bliva tilltänkt och hava vi alla redan låtit Germund och Joen skrivare därom förstå vår vilja och mening.”

Senare, den 20 maj, torde fogden på Kalmar slott och fogden i Möre haft i sin hand befallningen om Jon Anderssons avlivande. Och däremellan och någon dag i början av juni torde den som skriver Jon Anderssons biografi kunna tryggt datera hans dödsdag, förmodligen tillika med hans fyra söners. Gärningsmännens namn torde icke vara svåra att utleta för dem som har tid att fiska i kammararkivet. De fick säkerligen en gård var någonstädes och så sent utdelades sådana sparsamt.

Prenumerera på YouTube:


Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur, stöd oss gärna med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente

Populära gamla texter

Ska vi höras på Söndag?

Få nyhetsbrevet varje söndagmorgon med veckans artiklar om svensk historia och nordisk kultur. Gratis!

Perfekt! Kolla inkorgen och bekräfta din anmälan så är det klart sen!