Upptäck fler intressanta besöksmål på Historiekartan

Jätten Finn och Lunds domkyrka

Jätten Finn och Lunds domkyrka
Ur Herman Hofbergs Svenska folksägner från 1882

Enligt sägnen ska Lunds domkyrka, som byggdes på 1100-talet, ha rests av en jätte som gjort en vadslagning med en präst.

I länge sedan hänsvunna tider lefde i Helgonabacken vid Lund en jätteslägt, som med grämelse och oro erfor att en helig man kommit från Saxland för att på Lundagård bygga en kyrka åt hvite Krist.

Då Laurentius — så var den heliges namn — utstakat planen till templet, stod vid hans sida en dag ingen mer eller mindre än jätten i ILelgonabacken, och sade:

»Helt visst
Är hvite krist
En gud, som sitt tempel är värdig.
Jag bygger det jag, om du säger mig blott
Hvad namn jag fått,
Se’n kyrkan är murad och färdig.

Men kan du ej säga mitt namn, välan,
Du vise man!
Gif akt på hvad vite jag sätter:
Då måste du ge mig åt mina små
De facklor två,
Som vandra på himmelens slätter.»1

Nu är det så bestäldt i jätteverlden att jättens namn är det vigtigaste i jättepolitikens hemligheter, och om det uppdagas, måste jätten dö och man är qvitt sina förbindelser till honom. Himlens facklor, sol och måne, kunde Laurentius rimligtvis icke lofva i bygnadslön, men som han gerna ville hafva kyrkan uppbygd, erbjöd han i stället jätten sina ögon, allt i förhoppning om, att det skulle lyckas honom att få reda på jättens namn, innan kyrkan var färdig. Jätten gick in på förslaget och med förunderlig hastighet reste sig kyrkan i höjden. Snart återstod ej mer af bygnaden än en sten i det ena af tornen. Dagen innan denna skulle sättas in stod S:t Laurentius på Helgonabacken, djupt bedröfvad vid tanken på, att det var sista gången han såg himmelens ljus och att med nästa dag allt omkring honom skulle vara idel mörker. Under dessa dystra betraktelser fick han höra ett barn gråta inne i kullen och jätteqvinnan som sökte tysta det med sin sång, i hvilken han tydligen urskilde orden:

Tyst, tyst, lill’ sonen min!
I morgon kommer far din, Finn,
Med måne och sol eller Laurentius’ ögon.

Utom sig af glädje, skyndade S:t Laurentius till kyrkan… »Kom ner, Finn!» ropade han. »Den sten, som återstår, lägga vi sjelfve dit… Kom ner, Finn!… Nu behöfva vi ej din hjelp längre…»

Skummande af raseri, rusade jätten från tornet ned i Kraftkyrkan och fattade med väldiga armar om en af pelarne för att kullstörta bygnaden. I detsamma kom jätteqvinnan med barnet för att hjelpa sin man vid förstörelseverket. Men just som templet vacklade till fall, förvandlades båda till sten och stå der än i dag, famnande hvar sin pelare.


[1] Tegnér: Prologen till Gerda.

Källa: Hofberg, Herman, Svenska folksägner, 1882

Läs mer

Wikipedia, Jätten Finn

Testa Allmogens nyhetsbrev!

Jag vet, jag vet. "Pop-ups" är inte okej. Men just det är poängen: internet är en rörig plats men Allmogen manar till eftertanke. Så varför inte ge det lite tid för reflektion? Varje söndagmorgon kl 06.00 får du ett mail med alla veckans intressanta artiklar från mig, Daniel Sjöberg, direkt till din inbox. Vad säger du?

Du har anmält dig!