Vilhelm Moberg och politiken

Nu när Sveriges politiska och mediala överhet än en gång är samlad i Almedalen och presenterar sina visioner för hur dom vill hjälpa oss alla att kollektivt nå det förlovade landet, tänkte jag det kan vara intressant att höra vad Vilhelm Moberg tyckte om politiken.

Vilhelm Moberg var inte trogen någon särskild ideologi, och han tillhörde inte heller något politiskt parti under senare delen av sitt liv. Han menade att man som författare och samhällskritiker skulle vara opartisk och vara trogen bara sig själv och sina principer.

Men han tyckte ändå att politik var för viktigt för att överlåtas till politikerna. Som vi ska se i citaten nedan menade han att medborgarna själva måste engagera sig mer och lägga sig i sina egna angelägenheter. Det här är grunden till hans enormt omfattande kampanj för individuell frihet, en kampanj som jag genom Allmogen ämnar fortsätta och föra över till kommande generationer.

”Men utvecklingen i världen är skrämmande: Individen håller på att utplånas” sa Moberg i en intervju 1965. Johan Norberg beskriver i sin bok ”Motståndsmannen Vilhelm Moberg” att det enda Moberg konsekvent försvarade ”var friheten och den enskilde individen. Och han gjorde det i eget intresse – för att han ville höja sin röst till försvar för det han trodde på. Han citerade gärna ur Strindbergs Mäster Olof:”

För Moberg var friheten ”själva villkoret för människans trivsel på jorden”. Och det räckte inte enligt honom att gå och rösta vart fjärde år. Annars skulle klyftan mellan ”de styrande” och ”de styrda” bli alldeles för stor. Som han sa i en radiointervju i Dagens Eko den 12 oktober 1947:

”Om medborgarens politiska insats begränsas till själva valhandlingen vartannat eller vart fjärde år, och all offentlig debatt förbehållas yrkespolitikerna, så dödas det politiska intresset hos folket. Det är en olycklig utveckling inom en demokrati, om politiken skall bli liksom en vetenskap, utövad av specialister, medan allmänheten ställes utanför. På så sätt beredes marken för den totalitära staten. Ett politiskt likgiltigt folk faller lättast offer för diktaturen.”

Vilhelm Moberg var en av Sveriges mest högljudda motståndare mot de totalitära krafterna under andra världskriget, nazismen och kommunismen. Som Johan Norberg berättar gick kampen efter krigets slut vidare, ”mot kommunismen som levde kvar i öst, och mot de intellektuella i Sverige som gick dess ärenden.” Han talade om ”det obefriade Sverige” som efter kriget aldrig fick samma chans att rensa ut nazister och i ännu högre grad kommunister i de egna leden som grannländerna fick. Men ett nästan allvarligare hot mot friheten var de totalitära tendenser som fanns i de demokratiska länderna. Frihetsbegreppet förvanskades och man riskerade att offra friheten för frihetens skull.

Vilhelm Moberg nämnde flera gånger i tal och texter att det han såg som det största hotet mot den svenska friheten inte kom från främmande makt, utan från det inhemska statliga enväldet, från kollektivets växande makt över individen, från den socialdemokrati som han själv var en del av i sin ungdom. I en sammanställning publicerad 1959, ”Min syn på socialdemokratin”, skriver han:

”I stället för det forna, personliga, patriarkaliska förtrycket har de sålunda infört en statsapparat som utövar ett opersonligt, anonymt, mekaniskt fungerande förtryck. De har lagt en solid grund för ett statskapitalistiskt samhälle, där portarna bakvägen så sakta håller på att öppnas till den auktoritära staten, där individen utplånas av kollektivet och förvandlas till ett objekt för statsnyttan.”

Men redan 12 år tidigare, den 12 oktober 1947, i en radiointervju i Dagens Eko varnade han för den totalitära staten:

”Den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar som vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss.[…] Frihet under ansvar lyder en gammal sympatisk paroll. Nu tycks det som om vi istället skulle få frihet under kontroll, och med en sådan frihet är det ju inte mycket bevänt. Det är i varje fall inte vår gamla svenska.”

”De som har ordet i sin makt måste kämpa emot dem som har makten” menade han. Det är en kamp vi tar – för individens och familjens frihet och rätt att bestämma över sina liv, och för den lokala gemenskapens demokratiska rätt att forma och bestämma över sin framtid bortom den svenska centralmaktens och EU:s styrande järnhand.

Det här landet är vårt, och vi vill och ämnar behålla det. Men vi vill fortsätta vårt arbete här på frihetens grund. – Vilhelm Moberg, Norrtälje 12 oktober 1947

Den svenska demokratin och framför allt yttrandefriheten var enligt Moberg den bästa garanten för individens frihet. Men demokrati kunde aldrig innebära att ”51 procent av befolkningen i Sverige råder och bestämmer över de återstående 49 procenten”. Detta var snarare att betrakta som en diktatur, eller som han fortsatte att kalla det, ”demokratur” (Sverige – en demokratur i Göteborgs-Posten 2 augusti 1970).

Demokratins huvudtanke ansåg han tvärtom vara ”att var och en får leva sitt liv såsom han finner bäst så länge han inte inkräktar på någon annans rätt att leva såsom honom synes bäst.”

Och här kommer vi till kärnan i frihetsfrågan, något som Moberg återkom till igen och igen i sina texter och tal:

”Vår tids stora problem, som vi varje dag rent konkret och påtagligt upplever, det är motsättningen emellan medborgaren och samhället, emellan individen och kollektivet, mellan organisationerna och de oorganiserade, kampen mellan människan och hennes egna skapelser. På varje område i vår dagliga tillvaro möter vi någonstädes statens tentakler, ett smygande inflytande, en mer eller mindre märkbar kontroll över våra handlingar. Staten försöker få oss under sitt välde – liksom Amman sätter tvångströjan på Ryttmästaren i slutscenen i Strindbergs Fadren.”

I talet på svenska flaggans dag, i Gävle 6 juni 1944, så menade Moberg att statsmaskineriet inte främst tar hänsyn till den levande människan utan till sig själv, och frågade sig sen om det var meningen att medborgaren i första hand ska existera som ett objekt för statsnyttan.

”Om den inledda utveckligen skall fortsätta så kommer livet här i landet att bli outhärdligt för alla, som sätter något värde på sin individuella frihet, på självklara mänskliga rättigheter. Vårt folk har kämpat en dryg och seg kamp för att förvärva denna frihet, dessa rättigheter. De är dyrt betalade värden.

Jag ställer mig solidariskt med alla de krafter i landet, som vill vara med om att bevara dem, vilket parti de än tillhör. I kampen emellan människan och staten ställer jag mig helt på människans sida.”

Det gör vi också.

Vilhelm Moberg var som folklig diktare älskad av alla, men som samhällskritiker var han hatad av makten. Han såg det som sin och andra diktares uppgift att vara det ”svidande salt” som ”bevarar samhällskroppen från förruttnelse”. Han förklarar:

Det finns en art av författarskap, som utgör en form av reaktion mot författarens omgivning, emot trycket från den värld han lever i, en reaktion mot missförhållanden och konventioner i samhället – i sista hand alltså mot de maktägande.

Vi är reaktionen. Vi är det svidande saltet. Vi står det onda emot.

Vi är allmogen.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente