Upptäck fler intressanta besöksmål på Historiekartan

Den förlorade skatten i sjön Möckeln

Sjön Möckeln i Stensbrohult
1926: Utsikt över sjön Möckeln från Stenbrohults prästgård. Foto: Assar M Lindberg / Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

En sägen om fientliga invasioner och två förlorade skatter i Stenbrohults socken i Småland, Carl von Linnés hembygd. Text ur Herman Hofbergs Svenska folksägner från 1882.

För många hundra år se’n, när fienden var i landet, samlade folket i Stenbrohults socken sina penningar och dyrbarheter och gömde i en stor kopparkittel, som de sänkte ner i sjön Möckeln. Der ligger han ännu och blir väl liggande för all tid, fast många känt honom med »pulsstången» när de »skottnätat». Emellertid har han, för hvar gång han blifvit vidrörd, flyttat sig längre bort, så att han nu lär ligga nära utloppet af sjön, men der är så djupt att ingen »når» honom.

Skatten i sjön Möckeln
1747: Äldre karta över sjön Möckeln i södra Småland. Lantmäteriet.

När de andre Stenbrohultsborna gömde sina egodelar i sjön, var det en rik bonde som gräfde ner sina två silfverkannor vid Kalfhagsberget. Kort derefter dog han utan att ha kommit i tillfälle att gräfva upp dem. Då begynte två ljus brinna om qvällama öfver stället der skatten låg gömd, ett säkert tecken till att »rådanden» eller »draken» tagit densamma om händer.

Detta hörde en fattigstugubbe. Som han visste att man kunde bemäktiga sig jordagods, om man gräfde upp det en torsdagsqväll och bar hem det utan att se sig tillbaka eller yttra ett ord till någon menniska, så ansåg han sig redan så godt som egare till skatten.

Han begaf sig således i väg och lyckades få kannorna ur berget. Men då han gick hem, mötte han den ena efter den andra af grannarna, som sporde honom hvar han varit.

Gubben förstod nog hvad det var för folk, — att det ej var annat än rådanden, som »förskapt» (omskapat) sig, och bibehöll derför envist tystnaden. Men till sist mötte han presten, som stannade på vägen och helsade honom: »god afton!» — Då tordes gubben icke tiga, utan tog af sig hatten och helsade: »god qväll!» tillbaka.

I detsamma snafvade han mot en trärot och släppte kannorna; när han skulle taga upp dem, låg på marken ett par gamla näfverskäppor, och gubben fick gå hem med oförrättadt ärende.

Prenumerera på YouTube:


Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur, stöd oss gärna med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente

Populärt

Ska vi höras på Söndag?

Få nyhetsbrevet varje söndagmorgon med veckans artiklar om svensk historia och nordisk kultur. Gratis!

Perfekt! Kolla inkorgen och bekräfta din anmälan så är det klart sen!