Skånelands historia i Skånelands skolor

Det nyupptäckta landet

I senare hälften av 1800-talet upptäcktes ett nytt land. Det låg ej som de områden, som samtidigt utforskades av Livingstone och Stanley, i Afrikas inre. Det låg snarare mitt i Europa. Upptäckaren var ej en djärv resenär i avlägsna världsdelar. Han var en av sitt arbete helt besjälad kammarlärd och hette Martin Weibull.

År 1844 stiftades av biskop Wilhelm Faxe i Lund en förening, som kallades Sällskapet för Skånes historia och beskrivning. Som en fortsättning på denna grundades på 1860-talet Föreningen för Skånes fornminnen och historia. År 1868 började denna sammanslutning utgiva skriftserien ”Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning”, redigerad av Martin Weibull. Redan i första numret av denna omtalade han sin stora upptäckt, det kulturella enhetsområde, som han kallade Skåneland. Detta omfattar Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm, ”dessa delar av ett genom alla politiska, kyrkliga och sociala band sammanhängande helt”, som ända fram till 1650-talet ”haft en fullkomligt gemensam historia”. För honom var denna djuptliggande kulturella landskapsenhet under hela hans verksamma liv en levande, bjudande realitet, som han vigde sina bästa krafter. ”Halland, Blekinge och det egentliga Skåne med Bornholm sammanhöllos av en gemensam lag, Skånelagen till ”Landet” Skåne, ett i Danmarks äldsta historia starkt framträdande helt, vars medelpunkt var Lunds landsting, där de politiska rättigheterna utövades, medan delarnas särskilda landsting gällde rättskipningen. Den kyrkliga författningen sammanfattade dem även till ett stift under det gemensamma namnet Skåne. Knytlingasagan använder redan detta namn i sin vidsträckta bemärkelse: förenade med Sverige under medeltiden (1332-1360) sammanfattades dessa landskap under det gemensamma namnet ”konungariket Skåne.” Martin Weibull ansåg det tydligen som ett verkligt fel att splittra den historiska framställningen av dessa fyra syskonlandskap, som en gång tillsammans utgjorde hela östra tredjedelen av Danmark. Han skriver:

”Ej heller kan överhuvud utan någon stympning av den historiska verkligheten det liv delvis framställas, vilket som ett sammanhängande helt levat och rört sig inom dessa gemensamma samhällsformer och såsom sådant uppgått i statens högre enhet”. Även efter föreningen med Sverige ”hade de skånska landskapen en gemensam historia och ännu i senare tider, när den samlade statsutvecklingen tränger landskapsutvecklingen i bakgrunden, ligger i landets naturliga läge, i folkkynne och sed, i för större delen därav ännu gemensam kyrklig och lagstiftningsindelning samt framför allt i minnet av gemensamma öden, lika många band av gemensamhet för de fyra styrelse- och landtingsområdena Halmstads och Carlskrona, Christianstads- och Malmöhus län, i vilka det gamla Skåne nu är fördelad”. (Kursiveringarna av författaren.)

Sålunda kunde Skånelands banbrytande och ledande historiker skriva för över åttio år sedan. Men ännu har inte hans ord förlorat det minsta av sin aktualitet. Om också denna landskapliga fyrenighet, som vi i brist på bättre benämning för korthetens skull kallar Skåneland, fortfarande av sina flesta bebyggare alltjämt är ett oupptäckt land, om den också för närvarande inte spelar någon större roll i det allmänna medvetandet, så existerar den dock som en vördnadsbjudande verklighet, som aldrig kan bortresoneras. Särskilt återfinnes denna lätt överallt på landsbygden både i Halland, Blekinge, Skåne och Bornholm. Framför allt präglar den vår ”enastående rika folklivs- och allmogekultur” för att använda professor Martin P:n Nilssons ord. Om denna kunde vi ej utan en viss stolthet säga, att den stått som en fast klippa genom alla tider. Åt oss sena tiders barn har den därigenom kunnat bevara en så gott som obruten kontinuitet genom århundraden och årtusenden trots alla politiska, religiösa, nationella och sociala förändringar. Den utgör ett heligt arv, som aldrig får förskingras. I berikad form måste den överlämnas till våra barn. Men för att bättre lära känna och förstå vår egenart, för att allt klarare inse hur dyr och omistlig den är, måste vi gång på gång gå till källan, följa den till dess rötter, med andra ord allt bättre lära känna vår forntid. Det var genom att alltmer stärka sambliva sig själv och uppnå en kulturell renässans som Norge och Finland, vars historia har vissa likheter med Skånelands, under 1800-talet mer och mer lärde sig att bliva sig själv och uppnå en ny kulturell renässans som ännu fortsätter. Man skulle blott önska, att så många som möjligt i vår glömda landsdel skulle sättas i tillfälle att göra samma upptäckt som Martin Weibull.

På jakt efter en bok

Ja, det måste i längden kännas egendomligt, att man icke riktigt känner det land som man lever i. Den som har funnit vårt gamla, intressanta Skåneland vill ju gärna, att också andra skall göra samma angenäma upptäckt. Redan i första numret av ”Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrivning” meddelas, att ”en medlem har satt Föreningen i tillfälle att utfästa ett pris av 15 caroliner för en tillfredsställande behandling av något bland följande ämnen: … Skånes historia i enkel och populär framställning till läsning i skolan och hemmet” . Uttryckligen framhålles, att den nya boken”bör omfatta hela det gamla Skåne” (Halland, Blekinge, Skåne och Bornholm). Ävenledes skulle den ”vid skildringen av Skånes svenska historia ägna särskild uppmärksamhet åt övergångsförhållandena”. Redan vid denna tid, då det historiska medvetandet långsamt började vakna i Skåneland efter nära tvenne seklers dvala, framställes alltså här som ett eftersträvansvärt mål av första ordningen en ”lärobok i Skånelands historia för skolbruk”. I den år 1923 utgivna skriften Det Skånska Problemet, som uteslutande behandlar frågan om Skånelands historiska ställning, framhålles som en av förklaringsgrunderna till vår nuvarande skeva inställning till våra fäders lands historia, att ”Skånes barn få aldrig tillfälle att lära känna Skånes historia och de skånska fädernas öden och äventyr”. Också här efterlyses alltså en lärobok.

På våren 1928 hade en författare i Politiken omtalat Det Skånska Problemet med mycket erkännande. Han blev skarpt motsagd av professor Bertil Ohlin, som försäkrade, att det inte fanns någon i Skåneland som delade denna boks tankar och att studenterna i Lund läste den som en skämttidning. Lustigt nog framtädde strax därefter en hel kör av vittnen, som alla ropade efter en populär framställning av vår bortglömda landsdels historia. Detta skedde i en enquete, som satts i gång av tidningen Arbetet. Bland andra förklarade här professor Hans Larsson: ”Planen att få till stånd en Skånes egen historia har min livligaste sympati”. Professor Lauritz Weibull skriver: ”Ingen kan i högre grad än jag sympatisera med tanken på en skånsk historia, skriven till allmän läsning i våra bygder”. I samma riktning går professor Martin P:n Nilssons uttalande: ”Om något landskap i Sverige förtjänar att erhålla en särskild historisk behandling, så borde det framför allt vara Skåne på grund av denna provins’ stora betydelse och egenart.” En liknande uppfattning företräder nuvarande kontraktsprosten Albert Lysander, folkskollärare Eric Bladh, banmästare Jöns Nilsson och förlagsredaktör William Lengertz i Malmö, konstnären Ernst Norlind på Borgeby, folkskollärare Nils Westergren i Landskrona, skriftställaren Theodor Tufvesson som representant för det traditionsrika Österlen, friherrinnan Coyet på Torup och folkskollärare Harald Lindal i Trelleborg. Den sistnämnde har t.o.m. gjort sig förtjänt av att vinna det år 1868 utlovade priset för en lämplig lärobok i Skånes historia. År 1924 utkom nämligen hans Skånes Historia, vars andra, utökade upplaga kunde följa år 1930. Och fastän han i motsättning till den weibullska uppfattningen begränsat sitt område till enbart provinsen Skåne med uteslutande av Halland, Blekinge och Bornholm och avslutar sin skildring med året 1719, är hans lilla klara, koncentrerade lärobok av grundläggande värde. Nu har vi åtminstone en användbar bok, en liten början till något, som kan växa sig större och hjälpa oss alla att minnas, att åt oss själva återvinna det land, som tycktes förlorat för alltid.

Skolan måste hjälpa

Om också skolundervisningen i våra hemprovinsers historia icke så mycket omtalas i Arbetets enquete våren 1928, är det likväl tydligt, att de som uttalade sig i denna ej minst hade skolans arbete i särskild åtanke. Ty varför skulle man så livligt önska en populär, medryckande framställning av vår rika, gamla historia, en ”skånsk Grimberg”, om denna ej framför allt skulle göras tillgänglig för den uppväxande ungdomen i våra skolor? Och var skulle man väl kunna vänta ett varmare intresse för undervisningen i Skånelands historia än bland lärarna och lärarinnorna i Halland, Skåne, Blekinge och Bornholm?

I sitt förut anförda enquetesvar i Arbetet framhåller professor Martin P:n Nilsson ”Skånes stora betydelse och egenart”. Friherrinnan Henriette Coyet påpekar, att vi ”under alla skiften burit provinsiell särprägel som vi hävdat på ett stort och präktigt sätt”. Men denna lär man sig först riktigt förstå, när man fått se hur den utvecklat sig genom tiderna. ”Charity begins at home”. Det lilla barnet känner först sambandet med hem och familj, sedan med hembygd och hemprovins och sist med det land som det tillhör och med hela mänskligheten. Hur starkt vi än må förnimma samhörigheten med hela Sveriges äldre historia också före åren 1645 och 1658, så är det blott en i själva naturen grundad benägenhet som gör, att vi också vill stärka det levande sambandet med vår egen landsdel, med våra egna förfäder under seklernas lopp. Ingen erövring utifrån kan taga våra fäders gamla land ifrån oss. Ännu står de ju kvar, våra gamla minnesmärken, och talar till oss med sin mäktiga stämma ända från stendösarna, ättehögarna och Kiviksgraven ända fram till Varbergs fästning, Hammershus ruin, Kristianstads kyrka, Vidtskövle och Rosendal. Åtminstone tycker man, att det skulle betyda något, att vi icke blott är svenskar eller danskar utan också hallänningar, blekingsbor, skåningar och bornholmare. Därför är det också ett livsintresse för oss alla, sedan vi väl lärt oss att inse vad saken gäller, att skolan träder i aktion, att våra barn i allt större utsträckning får lära känna och älska sitt eget lands forntid, får mottaga regelbunden undervisning i det gamla Skånelands historia.

Ja, skolan skulle på detta område hjälpa i stället för att stjälpa. Som historieundervisningen ännu på sina håll meddelas i våra skolor, kan det t.o.m. hända, att barnen kommer att betrakta sina egna förfäder som sitt lands fiender. Ett sorglustigt exempel på detta lämnar friherrinnan Coyet i sitt enquetesvar i Arbetet. Hon berättar där om ett Gustav Vasajubileum, som i en liten skånsk byskola firas med jubel över de slagna ”jutarna” (kanske mer än en av dem var skåning), som drevs ner i Brunnbäcks älv. Prosten Lysander påminner i sitt inlägg i rundfrågans besvarande om att ”Carl X Gustafs och Erik Dahlbergs bragder på Bältenas isar voro ju sorgebudskap för våra fäder”. Han framhåller också, att ”Gustav Vasa, Västerås riksdag och Olaus Petri icke hade det minsta inflytande på Skånes nationella och religiösa liv”. I en mera skämtsamt hållen artikel i Stockholms Dagblad i samband med Arbetets enquete framhåller advokat Carl Romanus, att ”Gustav II Adolf en enda gång var riktigt populär i Skåneland”. Och det var, ”när man trodde, att han hade drunknat i Vittsjön”.

Dylika uttalanden förefaller kanske främmande och egendomliga för många, vars tankar är vanda att gå andra banor. I själva verket visar de hän mot den objektiva sanningen, som väl för någon tid kan undanskymmas och glömmas, men som icke så lätt kan helt och hållet förintas. Ty sanningen är en andlig stormakt. Den befolkning som levde, arbetade och stred i Halland, Skåne och Blekinge är våra egna fäder. Vi är ingalunda avkomlingar av invandrade erövrare. Det folk är starkt som känner samhörigheten med sina fäder. Men svagt och föraktligt blir det folk, som söker lösa sambandet med fäderna eller till och med förnekar dem. Vem kan väl ha aktning för något sådant? Ingen som verkligen älskar sitt gamla Skåneland kunde väl önska, att det skulle bliva ett övergivet ingenmansland, som ingen vill kännas vid, som ingen frågar efter, att våra förfäder som gjort så mycket för oss blir fäder utan söner, som helt förgätits av sina egna barn, som aldrig kommer för att tända ljus eller lägga blommor på deras gravar. ”Aldrig”, säger Theodor Tufvesson i Arbetet våren 1928,”är tiden för utgivande av Skånes historia lämpligare än nu. Vi behöver den där hållpunkten som våra fäders historia ger oss — mitt i en tid av virrvarr. Vi behöva alla skåningar få fatt på den tradition, som går fram genom djupet av den, och som vi ej ha råd att undvara.”

Ett millionarv till många arvingar

Men för att något sådant skall kunna ske måste kunskapen om vårt lands gamla historia icke bli ett privilegium för ett fåtal intellektuella utan var mans egendom. Det historiska medvetandet, som Skånelands folk för att använda Henriette Coyets ord ”länge saknat”, måste åter väckas till liv. Hittills har vår forntid mest varit föremål för studium av en ganska liten grupp historiskt medvetna och intresserade med en kärntrupp av vägrödjande fackhistoriker. ”Vetenskapligt är materialet i hög grad tillrättalagt”, framhåller professor Lauritz Weibull. ”Vi äga numera ett synnerligt rikhaltigt material samlat”, skriver folkskollärare Nils Westergren i mars 1928, I samband med Arbetets enquete påpekade förlagsredaktör William Lengertz hur mycket som förekommer om Skåne i äldre tiders historia. Sedan dess har åtskilliga år gått. Ännu mer material har utan tvivel hunnit samlas. Det gäller nu blott att göra allt detta mer och mer tillgängligt icke endast för några lärda utan för hela vårt folk. Och detta sker bäst genom ett grundläggande arbete av skolan. Icke ens den bästa folkbok kan i längden åstadkomma så mycket för hembygdens intressen som en regelbundet ordnad undervisning i det saknade ämnet, som sedan ingår som en fast beståndsdel av skolprogrammet och sålunda meddelas folket generation efter generation.

Skånelands befolkning utgör numera över en million människor. Dess historia är både rik och intressant. I sin ovan citerade tidskrifts första nummer skriver Martin Weibull, att Skånelands historia ”kanske just till följd av landets egen historiska mellanställning är den rikaste och självständigaste bland alla skandinaviska landskaps med undantag måhända av Slesvigs”. I sin ovan omtalade artikel i Arbetet framhåller hans son Lauritz Weibull, att ”Skåne i sten- och bronsåldern gick i spetsen för kulturutvecklingen, och att senare Lund i århundraden var den andliga medelpunkten i Norden”. I själva verket är det en sällsynt innehållsrik historia, som vi kan sätta i våra barns händer. De gamla vackra sägnerna från förhistorisk tid, som talar om konung Skjold och hans ätt, berättelsen om Harald Hildetand. ”Odins älskling”, byggandet av Dannevirke, kristendomens införande, Knut den Stores välde, de stora lundensiska ärkebiskoparnas period, folkresningen mot Absalon, Andreas Sunesen och Dannebrogen, kampen mellan stat och kyrka på 1200-talets slut, 1300-talets spännande strider, Halmstad, unionstidens kongresstad, grevefejdens drama, Kristian II:s livsverk, Poul Helgesens levnadshistoria, den lutherska reformationen i Malmö, den skånska herrgårdsrenässansen med dess rika blomstring. Tyge Brahes epokgörande vetenskapliga verk och mycket, mycket annat.

Men å andra sidan finns också ett annat faktum, som i detta sammanhang är värt att uppmärksammas. Om man talar om ”urminnes tider”, om en nations ”evighet” och dylikt, så måste man betänka, att så gott som intet av alla länder i våra dagars Europa är så mycket mera än 1000 år gammalt. Till de äldsta hör ju Danmark och Sverige. Folkens skatt av forntidsminnen är i själva verket ganska begränsad. I fosterländska tal och sånger är det merändels samma stora namn, samma forntidsbragder, som ständigt återvänder. Därför är också ett folks förflutna en ovärderlig dyrbarhet, ett för inflation i längden oåtkomligt andligt kapital, som man inte alltför lätt skulle låta någon fråntaga eller frånnarra sig. Det är ett gemensamt arv, vari alla, de fattigaste lika väl som de rikaste, har lika stor andel. Skånelands nedskrivna historia före 1650, minst åtta sekler, betyder en rikedom för var och en av oss, ett arv som vi alla har rätt att lyfta. I de lärdas skrifter finns den förvarad. Mer och mer skulle den göras tillgänglig för våra barn. Och det är just detta som skolan skall göra. Den kan hjälpa Skånelands alla barn att upptäcka sitt gamla land.

En högaktuell programförklaring

”Det kan knappast anses obilligt”, skriver professor Lauritz Weibull, ”då vi mena, att historieundervisningen i skolorna, från de lägsta till de högsta, bör omläggas så, att vi icke längre ställas utanför kunskapen om vårt eget förflutna”. (Kursiverat av författaren.) Detta är alla skånsksinnades stora programpunkt just nu. Helt nyligen har den ånyo uttalats av ledande skolmän i tidningen Kvällsposten i Malmö. Men för att den skall kunna förverkligas, måste vi få stöd av Skånelands skolor. – För den som tänkt sig litet in i saken torde det vara svårt att motsäga professor Weibulls ord, att icke inse att det är ett berättigat krav att vi snart får regelbunden undervisning i Skånelands historia i Skånelands skolor.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente