Press och partier

Den årstid är nu inne, då den svenska pressen plägar anställa den lilla självrannsakan, som tanken på årsskiftet så osökt giver anledning till. Det är mindre en stämning av tidsåldrarnas eviga flykt, av vinternattens oändliga rymd, som söker sig uttryck i tidningarnas betraktelser inför årsskiftet än ett aningsfullt hopp inför årsprenumerationen. Det är tanken på den, som kommer tidningarna att prisa sin egen förträfflighet. Det förutsättes i allmänhet, att den gunstbenägna läsekretsen icke själv lagt märke till, hur självständig, rakryggad, orädd och talangfull tidningen varit. Därför påpekas alla dessa fullkomligheter, varjämte ett Bragelöfte avlägges, att tidningen om möjligt skall bliva ännu utmärktare nästa år. »Det skryts förfärligt likt fulla riddare och mätta präster», och man får i sig hur välskt och sirligt allt är skrivet. Nå, det är intet ont i det. Saken tages icke allvarligare än det egna beröm, som klagandena vid de akademiska befordringsträtorna låta sprida sin doft bland allmänheten. Dessa skrytsamma riddare och präster — vi mena prenumerationsanmälningarna — kunna icke befaras »föra ofog över hela landet».

Det finns en annan sida av saken, som kanske är värd ett ögonblicks/eftertanke. Det är pressens ställning till de politiska partierna. Vi äro ju så lyckligt ställda i detta land — detta kollektiva skryt må rättfärdigas av dess sanning — att pressen är hederlig, i den betydelsen, att den ej är fal. Det förekommer ingen minuthandel med åsikter. Våra förhållanden äro för små och genomskinliga för att något dylikt skulle kunna gå för sig. Att ägoskifte kan medföra hållningsskifte, är en helt annan sak. Det kan givetvis bedrivas ofog även vid dylika tillfällen, men i och för sig är det en ärlig sak om en person eller en sammanslutning sätter upp, respektive övertager en i gång varande tidning för att skaffa sig ett språkrör för åsikter och angelägenheter, som ligga dem om hjärtat. Det är också fullkomligt i sin ordning att de olika partier, som tävla på den politiska vädjobanan, ha sina förespråkare i pressen. En regering behöver jämväl alltid ett organ som för dess talan i det offentliga meningsutbytet. Partiernas och regeringens låtanden och göranden behöva alltid utläggas och försvaras inför allmänheten. Missuppfattningar och icke minst illvilliga utläggningar och avsiktliga förvrängningar tarva bemötanden. Även där dessa tidningars huvudmän begått dumheter, och kanske i all synnerhet då, är en pressadvokats bistånd påkrävt.

Däremot är det givetvis icke lyckligt, om landets hela press delar upp sig efter partilinjer på så vis, att varje tidning ställer sig i något visst partis tjänst, för dess talan och uppträder som dess advokat. Man kan icke förneka, att denna fara förefinnes. Den oförställda fäförvåning, som återspeglar sig i de spalter, vilka tidningarna ägna återgivandet av varandras snillrikheter, då vederbörande stött på ett uttalande, som icke låter klassificera sig efter partikatekesens naturliga system, den visar, vilken punkt vi nu nått. Kommentarerna till en dylik partilös meningsyttring taga gärna formen av förvirrade funderingar över den allmänna missbelåtenhet som den ärade samtidan giver uttryck åt. Intet parti duger. Denna lika oförklarliga som klandervärda lösaktighet måste vederbörligen näpsas. Det förutsättes att varje tidning måste höra hemma i någon partifålla.

Nu måste man i detta sammanhang lämna den socialdemokratiska pressen å sido. Den är alltid partiansluten och har till uppgift att i vått och torrt advocera och agitera för partiets kollektiva åsikt. De som förkunna från dessa lärostolar få akta sig att föra villomeningar till torgs. Dem påvila strängare förpliktelser till den rena läran än kyrkan upprätthåller gent emot sina tjänare. Kyrkan är gammal och skröplig och får finna sig i mycket, som hon i sin krafts dagar icke skulle haft fördrag med. Den socialistiska församlingen uppehåller strängare disciplin. Det gör därför ett intryck, som icke är avsett, när socialdemokratiska skribenter hovera sig gent emot präster, därför att dessa av hänsyn till levebrödet äro skyldiga att hysa en viss åsikt. Den socialdemokratiske pressman, som icke hölle med sitt parti, skulle snart få söka upp en annan gård att spela på. Pressen är i socialdemokratiens tjänst uteslutande ett instrument för partiåsikternas förfäktande och för partiledningens förhärligande. Den skall advocera och den advocerar. I så måtto driver den rent spel.

Den borgerliga pressen har — när den icke tjänstgör som parti- eller regeringsorgan — en vidare uppgift. I våra dagar, när partierna tack vare vårt olyckliga valsystem i så stor utsträckning hemfallit åt kotteriväsen och kamrateri, har pressen att tvinga fram en större hänsyn till det allmänna och en större respekt för sakligheten, än de slutna partiorganisationerna hysa förkärlek för. Även riksdagen har tenderat åt att bete sig som en sluten korporation. Dess byråkratiska anda är påfallande. Understundom sticker där fram en benägenhet att vara sig själv nog, som icke är lycklig. Det är långt viktigare att kritiken hålles vaken inför dess och partiernas göranden än att den allmänna meningen endast får till livs partiorganens advokatyrer för deras respektive husbönder.

En tidnings uppgift är icke att advocera för det ena eller andra partiet. Det är högst olyckligt, när pressen fattar sin uppgift på det sättet. Det demokratiska samhällsskicket är bekajat med så många svagheter, att en ständigt vaken kritik är av nöden, om det icke skall urarta. Den kritiken kan en av partihänsyn klavbunden press icke utöva. Den kan icke »kalla en katt för en katt och Rollin för en slyngel». Hur undermålig en partikandidat än är, måste han anbefallas. Hur oblygt ett parti snyltar på det allmännas bekostnad skola dess åtgärder prisas som förestavade av osjälvisk allmänanda och statsklok omtanke. Denna partigärning ställer sig direkt i försumpningens tjänst.

I viss mån har pressen samma granskningsplikt sig ålagd gent emot företeelserna på statslivets som gent emot dem på konstens och litteraturens områden. En dålig teaterföreställning skall bedömas som dålig. Kritiken skall icke vara enbart negativ. Men den får icke förfalska måtten och synpunkterna. Det är lika enfaldigt att säga till den, som framställer en befogad anmärkning mot en partiåtgärd eller en kandidatnominering, gör det bättre själv, genomdriv en ändring inom partiet, som att säga till den konstkritiker, som utdömer en tavla: ja, det är sant, att tavlan är usel, men måla själv en bättre får ni se, hur lätt det är. En befogad kritik, som angiver vari det oriktiga består, är icke heller enbart negativ. Den kritik är däremot nedrivande, som advocerar och försöker bibringa allmänheten skeva uppfattningar. En tidning, som är insyltad med ett parti, frestas alltid till detta omdömesfusk. Därför är det egentligen aldrig lyckligt att den, som bär ansvaret för en tidnings hållning, tillhör de styrande cirklarna i en partisammanslutning. Det är icke önskvärt att tidningsredaktörer i större utsträckning sitta i riksdagen. Deras verksamhet i pressen blir alltför lätt inställd på allmänhetens förvillande i stället för på dess upplysning. Undantag från denna regel givas självfallet, men regelns sundhet torde vara oangriplig.

Pressens oavhängighet är så utomordentligt maktpåliggande, därför att den offentliga meningen och det moraliska tryck den utövar, är det enda som kan hindra, att det går förruttnelse i våra samhällsförhållanden. Folkväldet frestar till strebertum och allsköns demagogi. Det ena efter det andra demokratiska samhällsskicket har gått under i detta träsk. Skall icke vårt folkvälde gå samma väg, så fordras en oavlåtlig aktpågivenhet och en oavbruten kamp mot dess olater. Man får icke ha fördrag med halvhederligheten i våra offentliga förhållanden. Man får icke överse med dumheten. Det tillkommer pressen att begagna riktiga mått, att låta strålkastarna belysa de krokar och skrymslen, dit allehanda tvetydighet och skalkaktighet söker sig, och att döma utan bihänsyn. Den uppgiften kan icke en partibunden press fylla. För dess fullgörande fordras att vara obunden och oavhängig.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente