Museet – en förmedlare mellan forntid och framtid

I våra museer se vi ett stort stycke av fädrens historia, deras liv i helg och socken. Här kunna vi överblicka framstegen i den teknik, varmed de sökt bemästra en karg och motsträvig natur, det må ha gällt jorden, skogen, bergen eller havet. Här skönja vi de olika ledens övergång i varandra från det primitiva fram till nuets invecklade maskinkultur. Inför våra ögon liksom växer fram, får fasthet och stadga den stil, som präglar både människorna själva och deras skapelser.

Det är vår fornvårds ovanskliga förtjänst att den sammanfogar själva sakunderlaget för vår odlings hävder. Med skäl har man på historieskrivningen ställt anspråk att den skall i möjligaste mån ge en trogen bild av folkets verkliga liv och arbete. Men slika anspråks uppfyllande förutsätter enligt sakens natur en högt utvecklad fornvård. Det är ingen överdrift att påstå, att den nyare tidens mest epokgörande insatser inom den klassiska forskningen stått i samband med och befruktats av den klassiska arkeologin. Såväl språkhistorien som religionshistorien har därigenom kommit i ny belysning. Studiet överhuvud av de grekiska och romerska antikviteterna har fördjupats och riktats. Tack vare den klassiska fornkunskapens landvinningar har därför en omvälvning inträtt både i synen på antikens historia och i synen på de klassiska språkens betydelse. Enahanda gäller om utforskningen av vårt eget folks historia. Här öppnar fornvården oavlåtligt nya perspektiv och hjälper oss att komma verkligheten närmare in på livet.

Ligger det icke något stort och befriande i tanken att göra historieforskningen till en hela folkets levande angelägenhet? Ty är det sant, att fornvården är ett nödvändigt led i denna forskning, så är det också sant, att de aktiva medarbetarna icke längre äro bara en handfull universitetsmän, utan hela skaran av män och kvinnor landet runt, vilkas osjälviska intresse för hembygden, dess minnen och historia, utgör en kraftkälla av första ordningen i våra provinsmuseers utveckling. Så förunnas det fornvården att på ett utomordentligt sätt göra hävdaforskningen till de mångas angelägenhet, flytta ut den i bygden, öppna gårdarnas dörrar för den.

Ett landskap och dess innebyggare stå i andlig växelverkan med varandra. Man har infört begreppet kulturlandskap. Det vill uttrycka, att själva den yttre natur, vari människan lever, rör sig och har sin varelse, tar intryck av hennes skaplynne, röner påverkan i typ och linjespel av hennes ande. Det lider intet tvivel att så är fallet. Våra provinser ha fått sin uppsyn icke blott genom naturkrafter och geologiska förlopp, utan även genom oss själva. Andens stil har mält sig in i landskapsbilden.

Men omvänt gäller, att landskapet självt hjälpt till att utforma människornas skaplynne. Långa tidsåldrars intima samliv mellan människan och naturen har åt hennes själ givit en säregen färghållning. Resultaten av denna växelverkan föreligga framför allt i den konstnärliga stil, som präglar hennes händers verk, en stil, som kanske mer är syftning än avslutning, mera inriktning än fullkomning. Den skymtar redan i de första redskapens värld. Den röjer sig i varje nytt tekniskt framsteg. Den kan utläsas både ur byggnadsskicket och hemslöjden. Kort och gott: det konstnärliga är med redan från begynnelsen. Fornvård och konsthistoria kunna därför icke lösslitas från varandra. Saken kan icke skiljas från sin form. Det som vuxit fram under slöjdande händer har icke gestaltats endast med hänsyn till den praktiska nyttan, utan därjämte blivit en utlösning av andens eviga behov av skönhet.

Huru kände, tänkte och syftade våra fäder? Vilka syner gripo dem? Erik Gustaf Geijer talar på ett ställe om konstnärerna såsom uppenbararna. Där vetenskapen kommit till korta, där ge de svaret. Vår Herre har — så är Geijers tankegång — placerat ut på mänsklighetens väg slika hjälpare, som undfått den särskilda gåvan att liksom i bilder tolka hans avsikter. Det är sannerligen tacknämligt att de finnas. Vi kunna icke undvara dem. Ty dem förutan bleve livet tomt och fattigt. Det är icke alltid de själva mäktat tolka sina egna syner. Men när en själ, vars tankar äro liksom över henne, så att hon därigenom förvånas, hänföres och lider, när en sådan själ ger ut av sin rikedom, så sker något, så kommer något nytt in i tillvaron. Det är i sanning en skapelseakt. Det geniala förbryllar genom sin enkelhet, sin ursprunglighet, sin naivitet. Därför är det geniala också det barnsliga, det omedelbara. Ty all konst är ett stycke själ. Konstnären lägger in sig själv i sitt verk, diktar in sig själv i sin skapelse, överför på denna sina inre syner och upplevelser. Men å andra sidan liksom löser han ut dragen ur verkligheten, tolkar, tyder och avlyssnar. Han smyger sig på verkligheten inifrån, överraskar den, tillägnar sig dess förborgade hemlighet.

Vår upplevelse inför konstverket är en förundran inför den skapande andens rikedom, dess oändlighet och oberäknelighet. Vi ana där, att det geniala är det oreflekterade. Det brister fram som vision och uppenbarelse.

Ett museum är icke någon kyrkogård, icke en de dödas boning. Det är och vill vara en förmedlare mellan forntid och nutid. Men mer än så. Det vill vara en uppfostrare, en hjälpare, en vägledare för hembygdens folk i dess strävan att förstå sina egna andliga förutsättningar. Jag behöver väl knappast betona, huru viktigt det är, icke minst i vår tid, att skapa motvikt mot den förflackning och rotlöshet, som hetsen i den materiella teknikens utveckling obestridligen medför. Hembygdsrörelsen synes mig vara en löftesrik tillgång. Den underlättar för det uppväxande släktet att slå rot i traditionen, att se och förstå odlingens inre sammanhang. Ett museum skall vara ägnat att fördjupa och vidga kunskapen, ge stöd och hållpunkter åt konsthantverket, förfina och höja smaken och väcka intresse för och kärlek till provinsens historia och kultur. För våra skolors lärare och lärjungar finns glädjande möjligheter till värdefulla studiebesök. Må det vara mig tillåtet att önska, att allt måtte göras för att främja museernas och skolungdomens umgänge med varandra. Så ha vi våra bildningsorganisationer och ideella rörelser. De ha all anledning att göra sig till en trogen livvakt kring museerna och dessas välförstådda intressen. Av en slik levande växelverkan mellan provinsens folk och museet är mycket gott att förvänta.

Våra svenska provinsmuseer utgöra redan ett ståtligt inslag i rikets samlade kulturinstitutioner. Tack vare förståelse och offervilja från både det allmännas och enskilda personers sida ha vi nått vackra resultat. Men det återstår ännu mycket att göra. Det första och viktigaste i all fornvård är att i tid få kännedom och hand om det faktiska fornlämningsbeståndet. Här kan det i många fall vara fara i dröjsmål. Icke blott tiden själv utan även människors oförstånd ger oersättliga värden till spillo. Jag tänker här närmast på byggnads skicket men också på annat, som råkar komma i vägen för den praktiska nyttan. Att inventera det faktiska beståndet, ändamålsenligt bevara och skydda det mot förfall och förstörelse lärer nog vara en trängande uppgift. I ett så vidsträckt land som vårt är emellertid denna uppgifts lösning särskilt krävande. Det tarvas mycken och påpasslig tillsyn, träget rekognosceringsarbete och ett effektivt underrättelseväsen. Men det ställer givetvis också stora krav på insikt och omdöme hos fältarbetets målsmän. Ju större förståelse det finns ute i bygden själv för vikten och värdet av fornvården, desto lättare är det att komma till rätta med svårigheterna. Och här ha provinsmuseerna den stora missionen att inom sina bygder väcka och stegra gemene mans intresse. I samma mån de mäkta utföra den, i samma mån bidraga de verksamt till räddnings- och konserveringsarbetets framgång.

Att ströva genom museernas salar är liktydigt med att uppleva vår svenska odling, sådan den gestaltats och gestaltas under olika skeden och på olika områden. Det ger en storartad bild av arbete och konstfärdighet. För mitt inre öga träda de fram dessa myllrande generationer, som präglat sitt verk med sin ande. I skilda bygder ha de utfört sin gärning och mött goda och onda dagar. Jag ser dem i deras kärvhet och sammanbitna strävhet, i deras stolthet och hetsighet, deras yverborenhet och djärvhet. Men jag ser dem även i deras ömhet och vekhet, deras humor och melankoli, deras fabuleringskonst och spelande fantasi, stora barn, lättrörda själar, där dagrar och skuggor växla, solens och sommarens barn, men också mörkrets och frostens. Så fylles ett museum av liv. Föremålen få stämma och talande tunga. Ur herrstugans pompa, dagligstugans och fäbodarnas husgeråd, arbetets otaliga verktyg och hemslöjdens förnämliga alster möter oss vår egen genius.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente