En man, en tidning, ett gevär

Det är nu sommartid och de många skytteföreningarna landet runt ha börjat sina skjutövningar. Märkligt nog äro i år dessa skjutövningar på en hel del platser besökta av ett stort antal överklassynglingar. T. o. m. sådana, som aldrig med hand eller hjärna gjort ett enda dagsverke i all sin tid, ha i år anmält sig till deltagande i dessa övningar, av vad orsaker må lämnas därhän, men huvudmotivet har väl varit att få till stånd en beväpnad överklass-dagdrivare-ungdom för att inge den allt klassmedvetnare arbetareungdomen respekt.

Nåväl, vi sova icke! Vi arbetare förstå så väl och observera så noga dessa vid hastigt påseende för oss och vår rörelse obetydliga företeelser.

Vi skola nog komma med. Gentemot en yttre fiende vilja vi och skola vi försvara den lilla frihet vi ha. Vi ha inte längre öra för ovederhäftiga fraser om att vi intet ha att försvara eller att vi ej kunna försvara oss. Det första av dessa påståenden avvisa vi utan vidare resonemang. Vad det beträffar att vi inte kunna försvara oss, får vår officerskår och dess ledning svara för den saken. Är vår armé och marinledning dålig, lockas vårt folk att ge ut många tiotals miljoner kronor och oerhörda massor av dagsverken till ett betryggande försvar och befordras olämpliga officerare till de ledande posterna, så skola vi nog tala ett rasande folks tungomål med dessa herrar på vanärans och nederlagets dag. Men ett är visst: uppge vår nationella ställning göra vi aldrig, aldrig, lika litet som våra organisationer, så länge en kula och en man finns kvar för att utföra en hämnares blodiga värv. Ett är säkert : att äran, den skola vi bärga, om vi än ej kunna bärga livet, om så kampen står mot yttre eller inre fiender.

Jag nämnde inre fiender och menar med dessa, som envar väl förstår, folkets fiender, rikets fiender, ljussläckarna, frihetsförtramparna, samhällsutplundrarna. Tack vare sin förmåga att roffa åt sig frukterna av uppfinnarens, vetenskapsmannens och arbetarens arbete, bliva de, som intet så och intet spinna men dock äro härligare klädda än liljorna på marken, för varje dag allt fräckare allt efter som deras profit växer. De ha numera bara ett mål — att i högsta möjliga mån utpina och olyckliggöra ett redan förut arvlöst och olyckligt folk, att se arbetarna ödmjukt slicka deras skosulor av tacksamhet för de smulor som dessa herrar behaga låta falla från sina rika bord. De ha intet annat fosterland än den egna vinsten, inga andra fiender än arbetarnas organisationer, som fordra ordnade produktionsförhållanden. Och när en dag dessa organisationer bereda sig till den sista avgörande bataljen för att åt staten och kommunerna återerövra vad man avhänt dessa institutioner, då kan det hända att deras enda lagliga vapen, rösträtten, frånrövas dem. Men för att försäkra oss mot en dylik eventualitet är det nödvändigt att det hänger ett gevär i varje arbetares bostad och att dess ägare har lärt sig att ”se rätt långs åt järnet”. Ty det beklagliga kan inträffa, att vi nödgas dränka privilegierna i de privilegierades blod. Osvuret är bäst.

Arbetare av alla slag. In i leden! In i de organiserade arbetarnas led! Varje man, som känner sig utbytt, nedtryckt, har sin plats där. Varje man bör noga följa med sin tid, hålla sin egen tidning och hålla armarna starka och slagfärdiga och ögonen på vårt gemensamma mål. Varenda en, som på något vis kan det, bör deltaga i skytterörelsen och ha ett eget gevär.

Glöm inte, att än så länge är det bara den starkaste som har rätt.

In i leden!

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente