Ostern

Årsloppets stora vändpunkter ha för människorna markerat rytmen i dödens och livets eviga tvekamp. De ha icke blott följt och iakttagit solens och mörkrets, värmens och köldens växelvisa segrar över varandra, utan själva känt sig som medspelare i dramat. De fester, som begåtts vid midvinter och midsommar, under vårens och såddens ej mindre än under höstens och skördens dagar, har givit uttryck åt den meddelaktighet, som moder jords barn känna med det liv, som går fram ur hennes sköte och vid sitt borttynande åter dit söker sig tillflykt. Människorna sutto icke på läktaren och betraktade skådespelet; de voro och kände sig vara ödesförbundna med det som timade i det eviga kretsloppet.

Tidigt gestaltade de i dramats form den kamp mellan naturens makter, som de hade del i. De föreställde sig att på så sätt kunna utbyta sin roll av lekboll för dessa krafter mot den av medbestämmande styresman. När de trädde fram som sinnebilder av liv och död, fingo de grepp om dem och kunde giva deras brottning den utgång, de önskade. De agerande föreställde icke, utan förkroppsligade den värmande och livgivande makten eller den dvallika tillvaron nere i jordens innandöme. De ord, som uttalades, beskrevo icke, utan satte i rörelse de makter, som omförmäldes. När den alltid verksamma diktande fantasien tog fatt på dessa upptåg, så gestaltades framställningen till en historisk tilldragelse. Det var en gång en härlig kungason, som revs till döds av ett retat vildsvin, begrovs och begräts, till dess kvinnornas tårar manade honom upp ur den svarta mullen igen. Till minne av tilldragelsen framställde man allt sedan dess, hette det, i dramatisk form vad som timat.

I kristendomen stegrades dramats spänning. Det var levande Guds enfödde son som dödades, led en förbrytares skymfliga död, för att efter tvenne dygns vistelse i Hades’ skumma salar återvända till jorden och slutligen stiga vidare upp till himlens salar. Starkare kunde icke motsatserna göras, våldsammare kunde icke dramats växling bliva. I påsken begicks minnet av denna för hela Guds skapelse avgörande tilldragelse. Vårfesten lyftes upp på ett högre plan utan att skifta väsen. De gamla strängarna vibrerade alltfort med i Långfredagens dystra stämning och påskens glädjebudskap. Naturens återuppvaknande, blommornas uppspirande ur mullen blev sinnebild på den händelse i historien, som förlossat släktet undan dödens och syndens våld. Natur- och frälsningsmystik vävdes samman.

Nu har tilldragelsen i sin ordning bleknat till sinnebild på naturloppets skeende. Men bakom växtlighetens återuppvaknande vid sol och värme skymtar för alla också andra goda makters ständiga pånyttfödelse. Evigt outrotligt är vårt mänskliga behov att projiciera det utvärtes och handgripliga över i idéernas och tankarnas värld. Och är det i grunden icke riktigt? Är icke vår tillvaro en och enhetlig? De livsfrämjande makterna äro befryndade med varandra, det högsta andliga detsamma som naturens livgivande kraft, sedd endast från en annan synvinkel än den, under vilken det framträder i sin andra och liksom grövre skepnad. Frost och snö kunna driva undan livskraften. Goda tankar och goda uppsåt och kraften att föra dem i gärning vissna ibland och dö i den isiga kölden. Ingendera kan varaktigt förintas. Människorna bli kroppsligen och andligen motbjudande, stinkande och gemena för den som ser på med kalla och klara ögon. De äro hjälplösa, olyckliga varelser, som snyftande rädas för mörkret omkring dem och förtäras av längtan mot ljuset, för dem som se med varma ögon. De glida förbi som skuggor i nattens stormar, konturlösa, väsenlösa, kommande ur intet och försvinnande i intet. Deras sorg och kval, deras dröm och vilja spridas spårlöst i rymden. Ändock förintas icke deras goda uppsåt eller vackra tankar. Flyktigare än vinddraget äro de varaktigare än något av det, som för våra sinnen ter sig som det fastaste av allt fast. De återuppstå lika visst som solen vänder åter och växterna ånyo skjuta upp ur mullen efter vinterns dvala.

Människornas värld kan bliva ödslig och vintrig och död. Dess skapande krafter återtaga om någon tid dock alltid väldet. Växlingen mellan död och liv, mellan mörker och ljus, mellan växt och vissnande avstannar aldrig. Allt levande är dömt att dö. Det döda står åter upp. Genom de åt förgängelsen hemfallna enskilda böljar släktets liv vidare; genom de enskildas tanke och vilja banar släktets själ sig väg mot ännu icke skönjbara horisonter. Livets väsen är evig rytm.

Abonnieren Sie YouTube:

Wenn Sie schätzen Allmogens unabhängige Arbeit, um unsere schöne schwedische Geschichte und nordische Kultur zu porträtieren, sind Sie herzlich eingeladen, etwas Schönes im Shop zu kaufen oder uns mit einer freiwilligen Spende zu unterstützen. Vielen Dank im Voraus!

Unterstützung Allmogens über Swish: 123 258 97 29
Unterstützung Allmogens von beitreten
Unterstützung Allmogens in Ihrem Testament