Fru Barbro på Brokind

På Brokind i Vårdsnäs socken bodde fordomdags en rik och förnäm fru, som hette Barbro, och som var så hård, att hon vid minsta förseelse af någon bland sina underhafvande lät bakbinda och kasta honom i »tjufkistan».

För att ännu mer plåga den olycklige, lät hon i arresten duka bord med mat och dryck, hvilket den bundne naturligtvis icke kunde åtkomma. När folket sedan klagade hos frun, att fångarne ledo hunger och törst, svarade hon skrattande:

De hafva både mat och dryck; vilja de inte äta, få de skylla sig sjelfva.

Sålunda blef fängelset på Brokind vida bekant, och stället der tjufkistan stod kallas till åminnelse deraf än i dag för »Kisthagen».

När fru Barbro ändtligen dog, begrofs hon i sina förfäders graf i Linköpings domkyrka, men höll der ett sådant spökeri, att hennes lik måste tagas upp och begrafvas på kyrkogården i Vårdsnäs.

Men icke heller här fick hon någon ro, hvarför, på en förståndig mans inrådan, hennes kista upptogs för andra gången samt kördes med ett par tvillingoxar ner i en mosse, der en påle slogs genom både lik och kista. Sedan hördes, så snart det böljade skymma, ett osynligt väsen flyga kring mossen och ropa: »Barbro påle! — Barbro påle!»

Vidare kom ej vålnaden; men på Brokind, liksom på alla gamla herrgårdar, spökade det ända in i senare tider, och ofta syntes ljus om nätterna brinna i den obebodda, stora byggningen.