Ett ansvar som förpliktigar

Hälsing
1951: En hälsing i Kårböle, Färila socken, Hälsingland, fotad av fotograf Hilding Mickelsson / Hälsinglands museum (CC BY-NC)

Om vi inte minns historien är vi dömda att upprepa den, lyder ett talessätt. En bra början? Låt oss minnas våra förfäder.

Vi borde alla prata mer historia. Vi borde lära varandra och särskilt den yngre generationen om de hjältar, händelser, myter och omständigheter som format våra många, vackra landskap och vår kultur – lokalt, regionalt, nationellt. Hjältar som den namnlösa hälsingen i bild.

Vi som lever idag har mycket att vara tacksamma för. Du gör alltså rätt i att visa mer vördnad för de generationer som levt innan oss i det land vi idag kallar Sverige. De som offrat, slitit och betalat med blod, svett och tårar för att lämna efter sig något bättre åt sina efterkommande – åt oss. Nu ligger ansvaret på våra axlar.

Det är ett ansvar som förpliktigar – för varje förälder när det gäller sina egna barn, för Sveriges makthavare när det gäller samhällsutvecklingen i stort, och för varje myndig medborgare när det gäller att avsätta sådana makthavare som inte tar det ansvaret på allvar.

Jag är den första att erkänna att jag garanterat romantiserar tidigare generationer – personifierade av mina far- och morföräldrar. Visst minns jag farfars stränga stämma när vi barn lekte för vilt, eller mormors genomborrande blick bakom sina glasögon när jag gjort något dumt som barn vanligtvis gör, eller morfars förkärlek till Arboga 10,2% på äldre dar. Men med åren har de många varma minnena vuxit och tagit allt mer plats. Det är helt naturligt. Man blir mer förlåtande med åren. Man håller fast vid det positiva.

Andra saker har jag svårare att förlåta. Det är många år sen mina mor- och farföräldrar gick bort, men vissa av dessa människor – de som lade grunden för Sveriges välstånd under 1900-talets början – lever än idag. De blir färre med åren, men än hänger några kvar. Många har det bra. Andra kan du se på stan, sovandes på en parkbänk, hemlösa. Ibland kan du se nån rota runt i soptunnor efter pantburkar, eller sittandes på det lokala soppköket. Pensionen räcker inte till efter ett helt arbetsliv. En del läser du om i tidningen; ”Dog av undernäring på äldrevårdsboende”, eller ”Agda, 86, rånad och misshandlad i sitt hem”.

Hur blev det så här?

”De gamla skall man ära, de unga skall man lära” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Det är varje förälders plikt att sträva efter att ge sina barn och barnbarn en sund uppfostran, en trygg uppväxt och en ljus framtid, men låt oss för allt i världen inte heller glömma bort våra förfäder som fortfarande är i livet. Vi ska ju alla bli gamla nån dag, trots allt. Och med tanke på den snuskiga mängden pengar våra makthavare tar ur våra fickor är det minsta vi kan begära att våra äldre får en värdig ålderdom. Allt annat är bara så skamligt.

”Som man sår får man skörda”, lyder ett annat ordspråk som passar i sammanhanget. Men när man höjer blicken och ser de otaliga generationerna breda ut sig i en lång kedja av länkar som sträcker sig bakåt i vår historia, och framåt in i en obestämd framtid, så är det också så att det vi sår idag kommer att skördas av kommande generationer – av en okänd efterkommande.

Låt oss göra vårt yttersta för att deras skörd blir god, eller i alla fall inte sämre än vår.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Testa Allmogens nyhetsbrev!

Jag vet, jag vet. "Pop-ups" är inte okej. Men just det är poängen: internet är en rörig plats men Allmogen manar till eftertanke. Så varför inte ge det lite tid för reflektion? Varje söndagmorgon kl 06.00 får du ett mail med alla veckans intressanta artiklar från mig, Daniel Sjöberg, direkt till din inbox. Vad säger du?

Du har anmält dig!