Kampen för frihet och rätt

Nu är höstdagjamningen passerad. Vi gå mot det tätnande vintermörkret. Löven börja dala. Regn och rusk skall sätta in. Svårligen kan man framhålla, att det blir dess trivsammare inomhus. Det tecknar sig icke så. Knappheten på bränsle och den växande knappheten på mat och dryck pekar icke på ökad trevnad.

Det krig som släpptes lös för två år sedan, rasar med oförminskad häftighet. Hekatomber av unga liv offras på slagfälten. De hemmavarande framleva sitt liv i umbäranden och ångest. Intetdera skall minskas under vinterkölden och vintermörkret. Det är inga glada perspektiv.

Och ändå. Detta är mindre beklämmande än vad som timade under de år, som föregingo kriget. Då tedde sig allt hopplöst. Våldet for fram efter gottfinnande. Ingenstädes restes motstånd.

De västerländska folken tycktes ha förlorat sina nerver. De hade desslikes förlorat sin omdömesförmåga, tycktes det. De icke blott läto allsköns för deras bestånd ödesdigra ting ske; de lade själva hand vid arbetet på sitt försvagande. Alla föreföllo förlamade av ohåga att taga en risk. Allestädes tycktes den tanken råda, att intet annat var att göra än att följa med i galoppen. Att den ledde till undergångens brant spelade ingen roll. Att alla den mänskliga I sammanlevnadens grundsatser offrades, fästes intet avseende vid. Rätt och sanning voro biltoga. Våldet, hotet om våld å ena sidan och räddhågan å den andra samverkade att forma folkens öden.

Förtrollningen bröts, när Polen beslöt att hellre kämpa än falla undan för maktspråk. Med den bragden gav landet lösepenningen för sitt fortsatta bestånd som fri stat. Polen besegrades. Dess folk genomlever en tid av fasansfulla lidanden. Det skall återuppstå, liksom andra folk som för tillfället måst gå under oket. Det är så kortsynt så kortsynt att föreställa sig att stora folk eller små folk som kämpat för sin frihet, kunna hållas nere i varaktig träldom. Det är mer än 100 miljoner människor det gäller. Det finns icke den svagaste möjlighet att göra dessa till något slags tjänarfolk.

Det ljusa inslaget i den dödsdystra syn, som nu möter blicken vart helst man ser, är att där kämpas för frihet och rätt. Det som gör livet värt att leva, saknar icke talesmän i det meningsutbyte, där kanonerna föra ordet. De anglosachsiska världsmakterna ha trätt inom skranket för vad som alltid varit den västerländska odlingens livsnerv: frihet, rätt och sanning. Genom omständigheternas makt har den slaviska världsmakten anvisats plats på samma sida i striden.

Blodbadet är fruktansvärt. Denna dess våldsamhet giver redan den vid handen att demokratiens krafter icke äro sin motståndares underlägsna. Efter som dagarna gå, skall det visa sig att demokratierna förfoga över den största styrkan. Och det är denna omständighet, att folkfriheten icke behöver gömma sig i skumma vråar, att den har makt att strida och att segra, det är den, som ger det dystra skådespelet dess inslag av hoppfullhet. Nu kan man dock andas.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente