Ett vinterdygn i en torparstuga i Västergötland på 1820-talet

Den stuga, varom här är fråga, var belägen i Västergötlands sydöstra skogsbygd. Björklundar omsusade den, tallen och granen med stammar av alns genomskärning växte på blott ett bösshåll ifrån den. Den var inte en bland de äldsta i bygden, för den hade ”panel-tak”, som jämte de fyrslagna sparrarna, varpå detta vilade, skurades åtminstone till både jul och midsommar, kanske även till påsk, pingst och Mickelsmäss, och ovan var en vind med till och med ett slags gavelkammare, där kläder med mera förvarades.

I övrigt var byggnadsanordningen den i orten vanliga: man kom in i förstugan, som låg i jämbredd med köket, och från vilken man kunde ingå även i detta, som med dörr också förenades med stugan. Denna hade fönster ej mindre på bägge sidorna, än även på gaveln. Ungefär en fjärdedel av stugans areal var upptagen av ”spisröret” med sin stora trekantiga spis och bakugnen, befintliga till höger, då man kom in. På vänstra långväggen var ett väggfast skåp, räckande från golv till tak, kallat ”kontoret”, utgörande skafferi och mjölkkammare.

Där framom var en liten bänk för vattenämbaret med mera; vidare en av allmogens vanliga träsoffor, med namn av ”bänk”, ett namn i orten bibehållet sedan fordom, då långväggen hade sin bänk av en grov timmerstock, sådan som ännu vid ifrågavarande tid fanns i ett par stugor i grannskapet; främst en dragsäng med sparrlakan. Emellan denna och stora bordet, som stod mittför gavelfönstret, med en stol vid vardera ändan, var vägguret i sitt fodral. Därnäst förekom en byrå med snedklaff och ett skåp med flaskor, vari vid högtidliga tillfällen, eller när hantverkare var i huset, inte alldeles saknades den lockande starkvätskan.

Södra långsidan hade en ”bänk”, ett skåp med bordskiva på, »mattavlan» och stolar med mera; och i övrigt hörde några ”fyrbeningar”, det vill säga stolar av brädlappar med inborrade fyra ben under vardera, till möblemanget, vartill också skäligen kan räknas den nära dörren stående huggkubben, en stående stockända av en alns höjd och minst en halv alns diameter. I vrån därintill, närmast spisen, i vilken vrå alltid den inburna veden lades, saknades aldrig björkkvasten.

Detta var hemmet för man, kvinna och son.

Kvinnan var, såsom nästan alltid hos svenska allmogen, den som först vaknade om morgnarna, steg upp och ”köllade”, det är gjorde upp eld i spisen.

Var elden kvällen förut väl ”fäst”, att någon gnista fanns vid omröring i askan, så var svavelstickan¹ genast på den, eller också fattades den mellan två kol, varpå man blåste tills eld kunde tändas i en vidhållande trästicka. Var det ”dött” i spisen, då måste ”skörasken” eller ”fnösketunnan” fram samt stålet och flintan anlitas. I flintans ställe begagnades ofta ”kattsten” (kvarts), helst som flintan var rar och måste hämtas hem av ”Göteborgs-farare”, försåvittt man inte hittat en ”åskvigge”, vilken ansågs för den säkrast eldgivande. Skörasken innehöll kolade linnelappar, som lätt antändes av gnistan från stålet. Fnösketunnan innehöll ruttnad, torkad och till grovt mjöl raspad ved av björk, sälg (salix) eller annat mjukt lövträd, vilket mjöl ovan i tunnan var kolat och ytterligare för varje antändning kolades och förbrändes och massan i mån av åtgången sköts upp med en rörlig botten. Tunder (fnöske av trädsvamp) hörde till rariteterna, för det måste köpas för pengar. – Gnideld skaffades aldrig oftare, än om sjuka kreatur skulle rökas friska igen.

Med detta göromål börjades ottan merendeles vid fyratiden och rätt ofta tidigare. Sov man över kl. 4, så hade man försofvit sig. – Man kan inte annat än förundra sig, att så lite sömn behövdes; men regeln var denna: ”fem timmars sömn icke förglöm, sex, om du tränger, men slätt icke länger”.

Snart flammade en smattrande och lysande brasa, och den surrande spinnrocken sattes i gång, oftast under gnolandet på någon morgonpsalm. Strax var också mannen uppe, ifall han inte redan var det, då kvinnan inte lyckats få eld, och han fortsatte sitt sysslande från aftonen förut, antingen tills det blev dag eller han skulle på dagsverke. Sonen fick sova något längre, men inte över kl. 6.

Kaffe var den tiden en kost, som man här i huset kände endast till namnet. Föräldrarna hade visserligen varit på andra ställen och åtnjutit denna dryck, men barnet hade ännu vid 13-14 års ålder aldrig smakat den. Man åt frukost så snart den hunnit lagas; och denna bestod vanligast av potatis, den var och en skalade åt sig, och en på glöden i spisen stekt sillbit åt varje person, derest inte hela frukostlagningen bestod i att framsätta ett fat mjölk och nödigt bröd. Kniv nyttjades något; men gaffel var en artikel, varav man föga kände behov.

”Så snart man såg”, gick kvinnan att sköta fähusets invånare, och mannen och sonen gick antingen på logen att sköta tröskning med flera dithörande göromål eller åt skogen att hugga ved eller virke, så vida inte någon slöjd förekom inomhus. Sådan förehades dock vanligtvis under ovädersdagar, derest inte omständigheterna annorlunda tvingade. – Snöskottningen var också ett inte oväsentligt arbete, för ännu, för 40 år sedan, hade inte ”jorden skrickat längre åt söder”, utan man hade även i Västergötland vintrar med köld, som sköt pistolskott i knutarna, och med snö, som var vida mer än alnsdjup, där den i skogen låg jämn och hade mångfaldiga alnar höga drivor, där sådana vid hus eller gärdesgårdar kunde hitta en lägerstad.

Dagsarbetet var sålunda i gång utomhus, och inomhus surrade spinnrocken eller kratschade kardorna, slamrade, även någon gång vintertiden, vävstolen, utom det att middagsmåltiden tillagades. Denna intogs vid ”mattavlan”, utom vid rarare tillfällen, såsom högtidsdagar eller om man hade besök av kär vän eller anförvant eller någon hantverkare var anlitad att öva sitt yrke till husets bästa. ”Mattavlan” var ett slags alnshögt bord med fyra fötter, tillverkad såsom fyrbeningarna. Denna framsattes på golvet, vänligen nära den värmande spisbrasan, och på den lades aldrig duk, utan den ”diskades” efter måltiden.

Eftermiddagens arbete var detsamma som förmiddagens utom det alltid ovilkorligt förekommande ”lagandet” av ”kvällved”, det vill säga tillräckligt bränsle för kvällen och ottan, och, så vitt möjligt var, några ”tjärstickor”, det vill säga småved av töre, som var nödigt för upphjälp av brasans sken, för annat ”lyse” bestods inte, försåvitt inte spinge-stickan användes. Talgljus var för dyrt och lampa var ett så gott som okänt ting, varförutan en dylik krävde inköp av olja. Man hade inte ännu den billiga fotogenen att tillgå. Till och med skräddaren och ”becktrådsryckaren” fick stundom hålla till godo med ”spingestickans” upplysning, vilken visserligen var klarare än den av en talgdank, men dock i allmänhet inte togs rätt väl av de konsterfarna mästarna av sylen eller prylen.

Sedan kvällveden i skymningen blivit inburen, kreaturen fodrade och vatten hämtats hem från källan, vilket alltid borde ske innan det blev mörkt, för om annorlunda skedde, ”var det icke bra”, vadan också då kastades en glöd i ämbaret, när det inkommit, gjordes upp eld och en livlig brasa spridde sitt sken. Ved sparades ingalunda, utan brasan underhölls grundligt, att man ”skulle kunna se”.

Runtom spisen samlades man var och en med sin sysselsättning. Till och med katten, vilken så gott som räknades till familjen, fick sig en stol framsatt, den han genast intog och där han kappades i spinning med sin matmor, vars rockhjul ilade snabbt omkring, under det hon emellanåt gnolade på en psalm, naturligtvis ur gamla psalmboken av 1695, vilken hon lärt sig i sin ungdom. Den nya av 1819 var föga i smaken, och dess utarbetare prisades ingalunda av henne för det de ”skämt bort de gamla psalmerna”, som de omarbetat och intagit i sitt verk. – Mannen stod vid hugg-knubben och grovslöjdade varjehanda virke: hjulekrar, slädmedar, skovelämne, och så vidare eller ock ”spingade stickor”, som togs, allt efter virkets beskaffenhet, på ”flasken”, det vill säga efter växtringarna av det vid pass 1 ½ tum i fyrkant och 5-6 kvarter långt utkluvna furuträdstycket, eller också ”på agnen”, det vill säga klyvningen gick tvärs över växtringarna. Härav fick detta lysningsmaterial namn av ”flaskastickor”, eller ”agnastickor”, vilka, när de begagnades, måste, om de skulle brinna och lysa väl, hållas de förre med bredsidan, de senare med kanten uppåt, vadan också ”lysekäringen” hade två ”klynnor”. Denna, som begagnades, när ingen var till hands att hålla stickan, bestod av en störända, fastborrad i en brädlapp och överst försedd med kluvna järntungor, en uppstående, en sittande på sidan, och i dessa inklämdes och fasthölls stickorna. – Sonen i huset endera deltog i faderns arbete eller gjorde och i en järnslev med smält svavel doppade svavelstickor eller läste i en bok, vilket merendels skedde högt. Biblioteket var inte särdeles rikhaltigt, men man lånade böcker understundom, och för övrigt lästes vad som fanns även om det var för sjunde gången, vadan innehållet helst av ”kongaböckerna”, såsom kvinnan kallade dem, blev tämligen väl bekant. Dessa var av Hyphoff², som började svenska regentlängden med gubben Noaks närmaste efterkommande Gog och Magog, samt av Våhlin med flera. En och annan visa såsom Sinclairs, Hönsgummans och andra sjöngs understundom, när modern var sinnad för den profana sången.

Så fortgick kvällen under skydd av fridens, glädjens och förnöjsamhetens penater. Kom så ibland någon granne in, ”satt och språkade”, var samtalet livligt, men klandret bannlyst, åtminstone vad angick ”Kongen och Riksdan”. Däremot framkom många berättelser om sjörå, skogsrå, troll, trolleri, spöken, och så vidare, vilka av kvinna och barn troddes lika säkert som beskrivningen av syndafloden.

Sedan man mellan kl. 8 och 9 vid mattavlan framför brasan ätit ”kvällmål”, fortsattes arbetet. Kosten var antingen potatis, dem man doppade i lingonmos utspädd med mjölk utan annat försötningsmedel eller också kryddade med en glödstekt sillbit, eller också var det gröt och mjölk, gröten till största delen, stundom enbart av havremjöl och så hård att ”man kunde rida öfver fatet på en skarpskodd häst, utan att det blef märke efter sömmen”.

Vid tiotiden bortlades arbetet, allting ställdes undan på sin plats, sonen läste en psalm eller paret ihop samt böner ur Sturms bönbok, Eneroths Brinnande Böneoffer, eller någon annan andaktsbok. Därefter ansades brasan, elden ”fästes”, det vill säga glöden nedgrävdes i eldmörjan och askan, och spjället sköts, under det spingestickan lyste. Sist sopades golvet, för så var kvinnans lära: ”om du sopar om qvällen, så dansa Guds änglar om natten på ditt golf”. Man gick till sängs vid stickblosset, som lades på spishällen och fick brinna till det själv slocknade, och under det man ytterligare betrodde sig i Guds hand.

Ännu³ råder visserligen i samma ort i en och annan stuga till någon del samma enkla seder och bruk; men några och fyrtio vintrar har dock med sina vindar bortsopat det mesta och – kanske det bästa.

1. Svavelstickor var i smält svavel doppade stickor.
2. Kort inledning till den gamla och nya Svenska Historien. Stockholm 1731.
3. År 1872

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente