Ett nytt tidsskede

Tiden rider fort, och utvecklingen går långsamt. Snabbt rinner händelsernas ström, allt förändras på kort tid till oigenkännlighet. Ju mera allt skiftar, desto mera blir det å andra sidan sig likt. Förklaringen är helt enkelt den, att tidens orm är densamma, även när den byter skinn. De som fasta sig vid det som utvärtes är, häpna därför över hur hastigt världen förändrar uppsyn. Den som ser till det väsentliga, känner sig tveksam, huruvida över huvud taget något ändras. Det gör det väl ändå, om det än måste räknas med mycket långa tidrymder och användas fina instrument för att mäta förändringen.

De vilka fängslas av skummet på händelseströmmens yta, ropa ut det flyktiga och efemära som det betydelsefulla i vad som sker. Det är alldeles riktigt för deras vidkommande, som leva sitt liv likt de spånor och barkbitar, som virvla bort i vattenbrynet. Och för denna livssyn betecknar nästan varje solvarv en ny tidsströmning. Andtrutna flåsa de sin väg framåt: det gäller att icke bliva efter. Den som vill följa modernas skiftning, får nog byta synpunkt, inställning och slagord lika ofta som skor, kostym och slips.

Det är påtagligt att vi stå inför en allmän förändring i det politiska klädesättet. Några inbilla sig att den under årtusendenas erfarenhet utfällda samhällsordning, som är dem osympatisk, emedan den graderar och sorterar, nu skall utbytas mot en annan. Man vill underkänna dess värde på den grund att den icke fungerar oklanderligt, sedan politikerna hällt grus och sand i maskineriet. Det är ganska säkert, att den bringas att fungera ännu sämre, om behandlingen fortsätter. Därav följer icke någon nydaning.

Det är riktigt att till grund för vår moderna samhälls, ordning ligger, om man så vill, den mänskliga egennyttan. Den sporrar envar att anstränga sig och utnyttja vad han äger av duglighet i ena eller andra riktningen. Det är så inrättat, att ingen kan frambringa värden, utan att dessa direkt eller indirekt komma alla till godo. Stäcker man den kraft till arbete som utsikten till framgång innebär, så skär man av nerven i det som skapat vår civilisation.

Det är de odugliga som äro de dåliga medborgarna. De kompensera väl känslan av egen underlägsenhet med funderingar om huru allmän likvärdighet skall åstadkommas genom topphuggning av allt som höjer sig över medelmåttan. Lyckas de i sina strävanden så börjar tillbakagången för den civilisation, som de europeiska folken skapat. Den är givetvis icke evig. Det är mycket möjligt att de ha rätt, som påstå att förvittringens tid är inne.

Vi ha allt sedan det stora krigets slut levt i en period av ideologi. Det var president Wilsons vackra ord, som fångade uppmärksamheten och höll den fjättrad även sedan statsmännen vid fredens utformande totalt åsidosatt hela grannlåten. Det Folkförbund, som han skapade, har vårdat denna ideologiska tradition i så måtto, att det skapat ett forum för den. Alla folk ha skickat dit sina exponenter för denna riktning. Aldrig i mänsklighetens historia har det väl hållits så många vackra tal som i Geneve. Den heliga alliansens ädla talesätt blekna fullständigt inför detta uppbåd av ädla tankar, som Napoleons krig inför världskriget.

Man skall inte döma Folkförbundet efter detta. Dess verksamhet har icke bestått bara i ordfabrikation. Förbundet har tjänstgjort som politisk börs. Det har i det hänseendet efterträtt och på ett lyckligt sätt utvecklat, vad som förut fanns i form av stormakternas konsert. Det har därmed skapats ett instrument för utjämnande av politiska motsatser, som utträttat en hel del.

Medan ideologerna ha pratat ha politikerna handlat. De ha fortsatt i de gamla spåren. Lika säkert som samhället är uppbyggt på egennyttan, regleras folkens mellanhavanden efter denna norm. Det ha politikerna aktat sig för att bortse ifrån. De ha hållit sig till verkligheten i stället för att gräla om stadsplanefrågor för Utopias räkning.

Nu ha emellertid genom omständigheternas makt realiteterna gjort sig förnumna på ett så eftertryckligt sätt, att till och med de av ideologiens rus omtöcknade börja känna råkalla vindilar kyla sina tinningar. Vi ha glidit in i ett nytt tidsskede, om man vill räkna efter det som för ögonen är. Den Wilsonska ideologiens tid är tilländalupen. Även de mest dogmatiske börja märka, att folken hänsynslöst fullfölja sina egna intressen. De åberopa rätten. Det är sant. Det ha de i alla tider gjort. Alla göra det i den betydelsen, att de stå på sin rätt.

Vad har ändrats? Ha de krafter, som verka i folkens liv, skiftat natur? Visst inte. Det är endast fraseologien som blivit utsliten. De som varit nog enfaldiga att förväxla den med realiteten, få skylla sig själva. I grund och botten har ingen förändring försiggått. Nu som alltid komma de som ha makt att bruka den, och de svage att duka under. Alla hylla rätten, alla bekänna sig till den, och de som icke ha någon olägenhet därav följa dess bud. Men minst göra de intryck som från åskådarläktarens trygga tillflyktsort lyfta ett förmanande pekfinger åt dem som så stått på sin rätt att de råkat i strid på liv och död. Rätten att förmana och moralisera står i direkt förhållande till den fara man därigenom löper. En moralpredikant som satt sig i säkerhet är en löjlig figur.

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente