Skåne ja Ruotsin valtio

Förhållandet mellan staten och dess regioner var före statsnationalismens tidevarv endast här och där ett verkligt problem i Europa. Man får nog datera statsnationalismen till år 1514 och dess första offer blev folkgruppen euskaderna i nordöstra Spanien, då den spanska statsmakten krossade dem. Spanjorerna kallade euskaderna föraktfullt för vascos, varur sedan europeiska ”basker” uppstod. På samma sätt har undertryckta folk alltid fått finna sig i att av herrebefolkningen få sig tilldelat ett skällsord, som beteckning på sin minoritet. Exempelvis använde japanerna begreppet hund ”ainu”, på Japans vita urbefolkning.

Statsnationalismens framväxt är knuten till medeltidens uppgörelse mellan kyrkan och staten. Vid sidan av den religiösa bekännelsen, som var kyrkans själ och som var utan gränser, så skapades en statsnationell bekännelse, som en världslig motsvarighet. Men nu kom gränserna mellan olika stater in som viktiga element. Också kolonialismen och korstågen bidrog till bildandet av statsnationalismen med dess koncept av herrefolk och kolonifolk.

Statsnationalismen innebar, kort definierat, att huvudstadens befolkning kom att betraktas som den enda riktiga nationella substansen. Huvudstadens språk skulle vara statsmaktens idiom. Vad som stod utanför var antingen betydelselöst eller direkt statsfientligt. Så började på allvar bland annat Euskadiens lidande väg fram till vår tid. Många andra har följt i samma spår.

Den europeiska statsnationalismen spred sig snabbt över kontinenten, segerrikt hjälpt av den europeiska kolonialismen. Den fick ett särskilt oförsonligt drag i tsarernas Ryssland och den nådde det svenska riket kring 1675, dvs på Karl XI:s tid.

För den svenska stormakten var statsnationalismen ännu 1658 skäligen betydelselös. Man hade många olika folk och nationaliteter samlade i den svenska stormakten och flera av dessa folk hade en betydligt högre kultur än de primitiva svenskarna. Varken i kvantitet eller kvalitet gick det att hävda någon svensk herrefolkshållning.

Genom freden i Roskilde 1658, den för Skåneland ödesdigra 26 februari, fastslogs i §5 att Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm överfördes till det svenska riket. Detta skedde mot den skåneländska befolkningens vilja.

Freden innebar dock inte alls att befolkningen östansunds skulle bli svensk. I §9 sägs bland annat, att den svenska kronans nya undersåtar skulle ”bliva vid deras vanlige rätt, lag och gamla privilegier” osv. Däri ingick även Skånelagens, den skånska kyrkorättens och stadsrättens fulla juridiska kompetens.

I Stockholm erkändes också ”den skånska nationen”, det vill säga skånsk nationalitet och genom generalguvernementsförfattningen det samlade Skånelands odelbara enhet eller som det officiella svenska uttrycket löd ”den Skånska staten”, som alltså var skild från den svenska. Till Skånelands nya status hörde bland annat lantdagsinstitutionen såsom ständernas forum. Generalguvernementet Skåneland existerade 1658-1693, guvernementet Skåne 1693-1719.

Steg för steg bröts den självständiga status som var tänkt och avtalad för Skåneland ned. Skånsk stadsrätt upphävdes 1682, kyrkorätten 1685 och Skånelagen 1683. Genom länsindelningen 1719 överfördes det skåneländska territoriet till ett helt nytt doministrativt svenskt system. Protesten från de skånska ständerna 1719, som var mycket stark, visar hur förfärligt befolkningen uppfattade detta nya övergrepp.

Begreppet Scania har blivit omilt behandlat av historieskrivningen och felaktigt översatts till Skåne. Intill 1719 var Scania alltid identiskt med Skåneland. Man uppfattade Lister, Blekinge och Halland som geografiska utlöpare av halvön Skåne, och Bornholm som en skånsk ö. I J.B. Homanns karta cirka 1710 kan man ännu se: Nova tabula Scaniae, quae est — provincias Scaniam, Hallandiam et Blekingiam/absens insula Bornholmiam/det vill säga Skåneland bestående av Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm.

I fredsfördraget i Köpenhamn 1660 konstaterar §13: ”At alle så vel Skånske, som Danske och Nordske Undersåtere” skulle få bibehålla sin nationalitet och à priori rätt till det egna språket. Inom generalguvernementet Skåneland var till exempel en person från Småland eller Västergötland en utlänning. På samma sätt var en person från Skåneland, som befann sig i Småland en utlänning. Dessa elementära historiska fakta, det vill säga att man officiellt talade om den skånska staten och den skånska nationen, liksom innehållet i termen Scania = Skåneland, har från svensk sida totalt villats bort efter 1719. När Skånelands befolkning 1719 blev svenska medborgare och alltså icke längre var skånska försvann privilegierna för den utländska skånska befolkningen inom Sverige. Därvid erfordrades ej inom det officiella svenska riket begreppen ”skånsk nation” och ”skånsk stat” och dessa kunde då gömmas undan.

Bristen på europeisk kunskap och direkt utbildning i västerländsk folk- och statsrätt under medeltiden, bevisas i Norden enklast genom avsaknaden av kardinalregeln; det vill säga att varje medeltida västeuropeiskt territorium stod endast och allenast i statsrättslig förbindelse med landsfursten. Dagens historiker tror till exempel att ”Skåne var svensk” 1332-1360. Inom europeisk stats- och folkrätt står det klart att Skåneland 1332 frivilligt valde egen kung och ärkebiskopen i Lund meddelade i brev till kurian i Rom att så skett, varefter ”kungadömet Skåneland” redan 1332 uppfördes på kyrkans ”stat- och länderlista” och därefter i tyska kejsardömets kansli i Wien.

Lika befängd är i dag uppfattningen, att det kring år 1000 skulle ha funnits de ”tre nordiska rikena”, eller att landskapet (regionen) skulle ha varit helt underordnat dessa riken. De skånska bondeupproren 1524-1525 och 1534-1536 och Smålands Dackefejd 1541-1543 är exempel på en annan verklighet. Regionalismens sammanbrott i Norden kom 1543 i Sverige-Finland och redan 1536 i Danmark-Norge, men dess rester levde kvar, till exempel i klubbekriget i Finland 1596-1597.

I och med den absoluta kungamakten kom överheten att utgöra norm för medborgarnas beteende. Detta började i Norden redan 1523, men blev slutgiltigt 1660-1719. En begynnande frihet innebar upphävandet av ”stavnsbåndet” i Danmark 1788 och till exempel ståndsriksdagens upphävande i Sverige 1866. Vid den tiden föddes den europeiska minoritetsrörelsen. I till exempel Litauen talade man då icke om en litauisk nationalitet, utan om en katolsk. Snart kom minoritetsspråken i nytt ljus, men det är först efter 1918 som regionalismen växer fram i modern tid.

För Skånelands del var det helsingborgaren David Assarsson, som 1923 presenterade "Skånen ongelma". Han blev en ropande röst i öknen, denne min farmors avlägsne släkting. Av den generation, som numera är ungefär 40-60 år är exponenterna för skånskt minoritetsmedvetande sällsynta. Främst är det arkitekten, tekn.dr. Peter Broberg, som energiskt förfäktat Skånelands nationella sak. Det manifesterades redan 1970 i boken ”Drömmen om Scantopia”, författad tillsammans med den danske journalisten Kaj Spangenberg Schmidt. I senare böcker och i talrika artiklar i pressen har Peter Broberg också framfört den skånsk-nordiska ståndpunkten.

Från näringslivets sida har bankdirektören Hans Cavalli-Björkman samt direktörerna Ingvar Wenehed och Rune Andersson varit starkast med en regional skåneländsk markering. Från hembygdsrörelsen skall man inte glömma Anders Hedwall i Höör och Ernfrid Tjörne i Falsterbo. Men bland politikerna är det synnerligen tunt, liksom det saknas röster från organisationer, föreningar och vanligt folk runt om i Skåneland.

Skåneland med 1,5 miljoner invånare kan omöjligt finna sig i en historieframställning skapad i Mälardalen, som uteslutande propagerar en regional mellansvensk historieuppfattning. Ej heller kan Skånelands befolkning finna sig i att bara vara ett ekonomiskt stödområde för Mälardalen.

Skåneland var och är ett Europa i miniatyr, en ren produkt av Öresundsregionen och Norden och därmed av en europeisk historia och kultur. Vad som Stockholmssystemet fernissat över saknar all relevans till Skåneland och det kontinentala Europa.

Med tanke på den moderna regionalismens framsteg och aktualitet är det ett sorgligt fattigdomsbevis för skånskheten att det är så få personer i Skåneland, som höjer den skånska fanan. Var finns de intellektuella och akademiska skånelänningar, som verkligen vill och framför allt vågar företräda en modern skånsk-europeisk regionalism. Varför är det så få av näringslivets ledare som verkar för att samla regionens krafter. Hur kan det vara möjligt att radio/TV i Malmö kan negligera den skånska saken. Och hur kan Skånelands historielärare så totalt svika sin uppgift att ge befolkningen dess egen historia. Frågorna är många och i det vacuum som uppstår när de icke besvaras eller debatteras försvinner Skånelands chans i Europa och möjlighet i framtiden.

Ett folk behöver sin historia för att kunna utveckla sin framtid.

Tilaa YouTube:

Jos arvostat Allmogens itsenäistä työtä kuvaamaan hienoa ruotsalaista historiaa ja pohjoismaista kulttuuria, ja olet tervetullut ostamaan jotain mukavaa kaupasta tai tukemaan meitä vapaaehtoisella lahjoituksella. Kiitos etukäteen!

Tuki Allmogens Swishin kautta: 123 258 97 29
Tuki Allmogens genom att liity
Tuki Allmogens testamentissasi