Några ord om julen och julsederna

Redan vid en helt flyktig jämförelse finner man, att julfirandets ceremoniell inom loppet av en mansålder sammansmält till något helt obetydligt mot vad detsamma en gång i tiden varit. Vid mitten av 1800-talet började sista fasen av dess förfall på fullt allvar. Sedan har förfallet stadigt fortgått.

Härvid hava flerahanda orsaker medverkat. Vi leva för närvarande i en tid av sjudande utveckling på alla områden, andliga såväl som världsliga, helt enkelt i en brytningsperiod mellan nytt och gammalt, som väl knappast haft sin motsvarighet i världshistorien, åtminstone i etnologiskt hänseende. Nedärvda ideal försvinna och nya träda oavlåtligen i deras ställe, gamla från historiens gryningstider härstammande former och bruk krossas och bortfalla, de gamla gudarnes auktoritet förstummas, folkets upplysning stiger, samtidigt även dess vetande om naturkrafternas verkningar, tron och intresset söka sig andra vägar eller tändas för nya mål. Nya ting, onödiga att här specificera, emedan vi dagligen se och uppfatta dem omkring oss, draga till sig all uppmärksamhet och fånga fantasien. Men i och med detsamma slocknar med nödvändighet till slut den tradition, som ensam genom seklernas mångfald uppbar och närde folkets självständiga skapande inom vissa kultbestämda gränser.

Emellertid gjorde den i allt detta innefattade tidsandan på grund av folktraditionens olika rikedom och livaktighet, lynnets olika mottaglighet, den lokala avskildheten m.m. ojämna framsteg, så att sederna på somliga trakter bibehöllo sig längre än på andra.

En följd av antydda förhållande är, att julen på landsbygden för närvarande med sällsynta undantag firas mycket jämnstruket och enkelt. Av det forna så omfattande julstöket kvarstår baket och rengöringen, som likväl utföres med mycket mindre möda och kostnad än förr. Enkla sädeskärvar uppsättas visserligen tämligen allmänt till mat åt de små fåglarna. Julgranen i sin moderna form med påhäng av fabriksgjord grannlåt minner föga mer än i fråga om namnet om det gamla julträdet.

På vissa håll spårar man en julsedernas renässans. Efter att en tid hava legat nere, hava desamma åter börjat leva upp på nytt enligt äldre praxis, och uppmuntrande nog finner man återgången stundom förenad med strävan efter historisk trohet.

Till och med till stadsborna har intresset för julfirandets återupptagande enligt allmogebruk spritt sig under de senaste åren. Då man i dessa kretsar väl oftast saknar anknytning till egen tradition, är det vanligt, att man museivägen söker skaffa sig underrättelse om huru det gått till. Särskilt är det då vissa detaljer, såsom julbrödens form, julbockens och julstjärnans konstruktion samt julvisorna, som mest intressera.

Julen har, som allom väl bekant är, gamla anor. De historiska hävderna veta att berätta, att våra hedniska förfäder under vintern varje årsvarv firade flera fester. Vid en av dem, den största, vilken inföll vid midvintern, skall man hava offrat för ett gott kommande år och hälsat solens och ljusets pånyttfödelse. Vid den åt guden Frey helgade galten avlades då även löften om stordåd under det kommande året. Vidare omtalas en tacksägelsefest för lyckligt avslutad skörd vid början av vintern och ännu en, med offer for seger, vid sommarens början.

Om de forna vinterfesternas verkliga antal, kronologi och innehåll äro, på grund av oklarheten i källorna, likväl delade meningar rådande. De trängdes med tiden samman, gledo in i varandra för att slutligen ersättas av en enda kortare fest, som i sig upptog drag av samtliga, förkristna såväl som katolska. Om några ännu i sen tid högtidlighållna bemärkelsedagar påminner vår gamla almanacka, såsom Allhelgonadag (1 nov.), Mårtenfesten (11 nov.), den tyska Niklasfesten (6 dec.), från vilken ett eller annat av våra julbruk kan härledas, Lucia (13 dec), Tomedag (21 dec.), stundom kallad lill-jul, Epifania, motsvarande nuvarande trettondagen, ursprungligen Kristi födelsedagsfest (som sådan äldre än julen), Kyndelsmässan. Frågan hur sammansmältningen ägt rum och vad inflytande densamma haft på den och den detaljen är alltjämt föremål för diskussion.

Likheten mellan vissa vid julen ännu i mannaminne förekommande plägseder och dem, som förekommo vid den hedniska vinterfesten, har av de historiskt lärde länge beaktats och ofta framhållits. Man har exempelvis med de i den hedniska helgedomen brinnande nattliga offereldarna jämfört de bål av stickbloss, som på julmorgonen brukat hopkastas vid kyrkorna, vidare har man i det med »julahös», svinhuvud, skinka, gröt, öl m. m. dukade julbordet funnit en motsvarighet till det hedniska offeraltaret. Utsmyckandet av stugan till jul med dess många för kristen tro och sed fullkomligt främmande detaljer har förliknats vid utsmyckandet av den hedniska offergillestugan, ävenså den vid julbordet vanliga öldrickningen med det vid det fornnordiska offergillet obligatoriska dryckeslaget.

Med kristendomens införande inleddes den gamla julfestens reformering, ett och annat av de för ett kristnat sinne mest stötande momenten däri avskaffades väl, men i stora drag och i även många detaljer bibehöll den sin hedniska karaktär under kristen förklädnad. Så konservativa äro nu en gång de traditionella sederna och bruken, att de ej låta sig genom yttre makt utrotas. I insikt härom valde de prästerlige den psykologiskt riktiga politik, som visserligen formellt förbjöd de gamla hedniska bruken, men reellt tillstadde dem, lämnande i sak var och en underförstådd frihet att, sedan han fullgjort sina kyrkliga skyldigheter, offra åt sina gamla gudomligheter, dem han trots allt fortfarande trodde på. Icke ens kyrkan själv bröt eller vågade helt bryta med vad som för den stora mängden nyss varit dyrt och heligt. Hedniska riter florerade alltjämt även i dess sköte, låt vara under kristen form. Visserligen blev med tiden övervakandet strängare, predikandet mot de hedniska villfarelserna allt högljuddare, men ingenting hjälpte.

Redan det material, som här erbjudes, skall tillräckligt visa, att förhållandet i mångt och mycket förblivit sig likt tills våra föräldrars eller åtminstone farföräldrars dagar.

Talrika försök hava gjorts att utreda, vilka primitiva naturåskådningar förnämligast bilda så att säga grundelementet, forma den ledande tanken, i julfirandet, såsom detta ännu mitt uppe i kristna tidevarvet framträtt i tro och rit. Överensstämmande resultat har man väl ännu icke lyckats uppnå i detta avseende, därtill är nu uppgiften till sin natur alltför hopspunnen och invecklad. För frågans klarläggande kräves naturligtvis grundligt beaktande av en mängd små detaljer, vilka för att slutligen kunna rätt inpassas i sitt rätta sammanhang med det hela var för sig måste historiskt och etnologiskt belysas. Urnordiska element ingå däri, dessutom sådana som från när och fjärran hitsköljts med kulturens svallvågor och lagrats på varandra i skikt av förhistorisk och historisk, hednisk, katolsk och protestantisk tidsålder.

Bland de folkliga föreställningar, som anknyta sig till den stora midvinterfesten, framträda starkt sådana, som stå i samband med tron på underjordiska och själar eller andeväsen. Fastän ju när som helst uppenbarelser av sådana kunde äga rum, så var i alla fall ändå julen, infallande vid en astronomiskt sett märklig tidpunkt, vintersolståndet, den i dylikt avseende mest kritiska tiden. Övertro och med sådan förbundna riter anknyta sig, som väl känt är, visserligen till alla förhållanden och företag under årets lopp. Men de attraheras av, koncentrera sig med förkärlek omkring vissa fester och bemärkelsedagar, vilka på dem verka ungefär som magneten verkar på filspånet. Ju större bemärkelsedagen är, ju större synes ock dess magnetiska kraft i berörda hänseende vara.

Det var sålunda en tro, att de döda om julnatten hållo sin gudstjänst i kyrkan, och många historier om den s. k. årsgången hava hemska detaljer att förtälja om denna fantastiska ceremoni. Om julnatten besökte dödingarna ock sina forna hem. Vid samma tid sökte man genom varjehanda orakler skaffa sig visshet rörande liv och död.

En sed, troligen av hedniskt ursprung, var att på stugans golv, stundom även i kyrkorna, utströ halm (ursprungligen, såsom påvisats, av praktisk anledning). Denna sed förklaras stundom så, att man velat ordna en viloplats för de sina forna hem gästande dödingarna. Utrymde man däremot sängarna, som ibland hände, och själv låg i halmen på golvet, så var det för att dödingarna skulle få disponera den bättre liggplatsen. Julbordets innehåll, mat och dryck, var till för att delas med de dödas andar, vilka, även de, hade kroppsliga behov och nu en gång på året borde få smörja kråset. Därför skulle inga rätter borttagas från bordet om julkvällen. Stillhet, försiktighet, undvikande av allt bullersamt arbete var strängt föreskrivet, ty, säges det, man fruktade att företaga något, som skrämde och stötte de osynliga gästerna. Dessa hade nämligen stor makt att bestämma över den husliga härdens framtida välfärd och ofärd. Man måste iakttaga takt och hänsynsfullhet, söka blidka och förbrödra sig med dem samt genom gästfrihet och mutor vinna deras bevågenhet. Man älskade sannolikt icke deras närvaro, snarare avskydde man den, men man måste ju finna sig i det oundvikliga, då julnatten så att säga var deras egen.

Vid denna kringsvärmning av andar och väsen, som nu uppfyllde tomrummet, måste med nödvändighet allting bli besudlat och nedsmittat. Såsom man bereder sig att mottaga en influensaepidemi eller annan farsot med grundlig desinfektion, så borde därför nu det kritiska skedet inledas med en generalstädning av allt i huset och av den egna ‘kroppen samt vidare fortsättas med iakttagande av all möjlig försiktighet och med användande av alla till buds stående skyddsmedel. Vid dörrarna lades stål eller ritades tjärkors, kreaturen påtrugades tjärbollar att äta, på gården restes stänger av olika former, man gjorde eld och lyste sig omkring, allt för att neutralisera den skadliga verkan av de osynliga makternas opåkallade framfart.

Dessa försiktighetsmått, påtagliga utslag av misstänksamhet mot de främmande, synas ju i någon mån strida mot den påtalade gästfriheten. Man skilde synbarligen mellan bättre och sämre element bland dem, mellan t. ex. å ena sidan goda husvettar, dessa stundom snarstuckna, men lättförsonta och i grund och botten ridderliga och välmenande väsen, samt å andra sidan de alltid fördärvliga häxorna och trollen, buspacket i egentlig mening. Gränsskillnaden mellan de båda kategorierna synes med tiden, troligen genom kristendomens inflytande, hava allt mer utplånats. Något samröre, stundom av mycket grumlig beskaffenhet, har mellan dem uppstått, så att de rätt ej längre kunna skiljas från varandra.

Ställer man sig med sina sympatier å priori på den ståndpunkten, att julen ursprungligen varit en dödsfest eller andeväsensfest, synes det, vid ett sådant ställningstagande, lätt nog att mitt i denna uppsjö av anknytningar och exempel finna en så att säga fast och torr plats att stå på. Med dödskulten som arbetshypotes kan ju det mesta av allt görande och låtande under julen förklaras.

Man kan därvid naturligen, som i allt, gå för ensidigt tillväga.

Frågan är, huruvida julen från början alls varit någon dödsfest eller själafest. För medvetandet står ju den bland våra bemärkelsedagar nu försvunna allhelgonadagen (1 nov.), alla själars dag, fortfarande firad i katolska länder, som den speciella dödsfesten. I andra länder firas densamma på olika tider.

Skillnaden mellan en dödsfest och en spökfest, den senare mera speciellt avseende de underjordiska såsom vettar, troll o.d., vilka väl på ett vida mer ursprungligt sätt varit vid julen närvarande, tarvar vid avgörandet av en fråga som denna vederbörligt beaktande.

En annan riktning inom julsedsforskningen än den nämnda har fäst stor vikt vid och kraftigare betonat de talrika fruktbarhetsföreställningar, som äro anknutna till den folkliga julfestens firande. Vi återkomma här till det förut omtalade bruket att på stugans golv under julafton utströ råghalm. Halmen kunde, sedan den fullgjort sin uppgift, läggas på åkern för att säden skulle växa bättre. Stundom begöts den med julöl, avseende att förstärka dess alstringskraft. Halmen symboliserade för primitiv uppfattning den växande grödan. Vad som hände halmen på golvet, det hände ock säden på åkern. Som man ligger i halmen (krokig eller rak), så blir följaktligen säden nästa sommar. Halmstrån kastades mot taket och fingo, om de fastnade, kvarsitta, för att bröd ej skulle saknas i huset. I Finland kastades julmorgonen halm under åsen, och så många strån som fastnade, så många rior råg skulle man få nästa sommar. Stundom hängdes några strån i ett knippe i taket.

Liknande fruktbarhetsföreställningar voro fästade även vid vissa av halm förfärdigade figurer, såsom bockar, kärvar, pyttor, löktnecker. Man trodde, att den livgivande alstringskraften, som i dem innebodde, skulle meddela sig åt och befrukta det kommande årets växtlighet.

Vid gården var det vanligt att uppsätta en buske, en ruska, en stång, ett kors eller dylikt. I en uppgift heter det, att ju högre julkorset var, desto högre skulle rågen växa följande sommar. Det har med framhävande av ett omfångsrikt jämförelsematerial visats, att julträdet (resp. midsommarstången, majstången, fastlagsriset o. d., vad form och namn de hava må) endast är en särform av den över all världen utbredda »skördemajen» (livsträdet), »i vilken den kraft innebor, som skänker lycka och välsignelse, icke blott åt åker och äng, utan även åt människornas släkte och allt dess verk» (P:n Nilsson).

Till samma grupp torde även den nedan (från Härjedalen) omnämnda »jul-kvällsknokan», en stock, som skulle brinna pä härden hela natten, kunna hänföras.

Helig och befruktande ansågs även julmaten i allmänhet vara och i all synnerhet det bröd, som är oss känt under benämningen såkaka eller skördekaka.

Denna låg över julen på bordet endast som skådebröd, den fick ej ätas; efter en viss tid togs den till boden för att bevaras och välsignas. Nästa vår på första skördedagen togs den upp och medfördes till åkern, där den förtärdes (stundom tillsammans med dricka, sparat från julen) eller bars i såkorgen.

»Det bör», säger en varm vän och anhängare av nu berörda riktning inom folksedsforskningen, »ligga i öppen dag, att dessa julbröd först och främst varit avsedda att vara ett kraftämne och haft till syfte att utöva ett livsstärkande och alstringsbringande inflytande. Likasom redan fröna och sädeskornen ansågos innesluta en kondenserad, underbart kraftmeddelande livssubstans, en makt, så trodde man ock detsamma om de av dem beredda rätterna, gröten och brödet… Innesluter sålunda bröd i allmänhet en underbar kraft, gäller detta i alldeles särskilt mått om vissa högtidsbröd och hos oss, men även på åtskilliga andra håll, speciellt om julbröden, vilka därför dels utskiftades åt folk och husdjur, dels sorgfälligt förvarades såsom läke- och skyddsmedel, dels användes för att bibringa livsdrift åt åkern, ymnighet åt fruktträden» (Hammar stedt). Julbröden bakades, som bekant, i manga olika former. Än som kors, liknande ett iyrekrigt hjul utan ring, sedan urminnes tider solens, värme- och livskällans symbol, eller i form av hakkors med snäckformigt inrullade armar, än som vanliga hjul med flera ekrar, än som runda kakor med stråluddar prydande kanten. Detta förhållande har uppfattats och under hänvisning till befryndade bruk hos andra folk tolkats som en kvarleva av gammal sol- och värme-magi: »För att inverka på solen, giva initiativ till solsken, kunde man naturligtvis icke erhålla någon del av nämnda himmelskropp. Man måste därföre nöja sig med en bild, en liknelse. Skulle nu plogbröden inverka på solen och nedbringa solvärme i åkern, måste de alltså danas till bilder av solen, och det är detta, som tydligen varit händelsen med våra svenska så- eller plogkakor» (Hammarstedt).

Vissa biformer av nämnda korsbröd övergå i sin yttre gestaltning nästan utan gräns i djurbröden. Särskilt är det förhållandet med sådana som (av benämningen att sluta) voro avsedda att efterbilda oxar eller därmed artbesläktade djur (juloxar, julkalvar).

Av deg formades f.ö. mångahanda slags djur, bock, svin, hjort, häst, tupp o.s.v., obligatoriskt ingående bland mängden av allt gott på julbordet. Vi uppfatta dem numera som mycket annat som barnleksaker och dekoration. I själva verket ligger bakom det hela mångtusenårig religiös kult, bottnande i föreställningen om fruktbarhetsmakterna eller växtlighetsdemonerna som djurgestalter. Deras närvaro här motiveras av angelägenheten att åvägabringa en påverkan, så att även nästa års skörd måtte bliva god.

En magisk välsignelsebringande verkan tillskrevs även julbrasans sken. Genom att den lyste på bohaget, t. ex. på metall, kopparkittlar, silverskedar, penningar o.d., troddes detta komma att förökas.

De folkliga föreställningarna, stundom oklara och av sagesmännen ofta meddelade på sätt som strida mot varandra, giva, som vi av ovanstående sett, olika tolkningsmöjligheter. .

Samma grundtanke synas de emellertid alla sluta sig omkring, nämligen den, att julen var det ekonomiska avgörandets stora tidpunkt, medierna för detta avgörande må heta dödas andar, underjordiska väsen eller fruktbarhetsdemoner. Därom äro nog forskarna i sak mera än i form ense.

Julfirandet bildar, från alla sidor betraktat, en underlig kontrast till folkets levnadssätt i vardagslag, då så strävsamt, så rikt endast på försakelser. För en, som något satt sig in i folklivet och känner bondens frigjordhet från lyxbehov och försiktiga beräkningsgrunder, måste de mödosamma anordningar och förhållandevis djupa ingrepp i den husliga ekonomien, som festfirandet oundvikligt medförde, te sig som en motsägelse. För mången med begränsade tillgångar betydde detsamma naturligtvis avsevärda uppoffringar, en verklig kraftansträngning, och måste, för att överhuvud taget kunna äga rum, föregås av ett omtänksamt sparande och undvarande intill den tidpunkt, då ingenting skulle få fattas. Visserligen voro årets viktigaste arbeten nu sedan någon tid avslutade, och man förfogade över tiden mera som man ville. Visserligen voro husets förråd på bästa möjliga sätt tillgodosedda, spannmål fanns i bingarna, om någonsin, de slaktfeta djuren lågo styckade i sin sälta, färdiga att njuta av, korna började i ett och annat fall ge ny avkastning. Frestelsen att för en gångs skull under solvarvet, medan det för övrigt var mörkt och dystert ute, ta igen sig, leva gott och slippa arbeta, synes ju ligga nära till hands och vara väl motiverad.

Men helt som förklaringsgrund till en så radikal omläggning av levnadssättet, som det vid julen rörde sig om, till ett sådant tvärt språng från den njuggaste torftighet till det mest blommande överflöd, till en vällevnad, som bäst karakteriseras med orden stormätning och stormdrickning utan hänsyn till behov och aptit, till lyx och nöjeslystnad, varför hos bonden under normala förhållanden obetydliga spår av benägenhet kunna skönjas, därtill räcker nämnda frestelse sannerligen icke på långa vägar till.

Som förklaringsgrund måste, liksom vid varje enskild rit, traditionens tvång (vid sidan varav andra hänsyn ha mindre att betyda) kraftigt underskjutas. Samma mening och syfte måste tänkas ligga till grund för hela julfestfirandet som för dess olika detaljer, om vilka vi förut talat och i fortsättningen mera ingående skola sysselsätta oss.

Man gjorde mödosamma anordningar och djupa ingrepp i sin husliga ekonomi, som sagt är, men ej med mindre än med tanke på att få något motsvarande eller lika gott igen. Intet för intet, det är ju den primitivaste ekonomiska lag. Det tvivlades ej heller på att så skulle ske. Överflödet och dess överförande på tillvaron var medlet att skapa nytt överflöd, ny förkovran, ny ärings ymnighet från åker och ladugård, det var den magiska formel, som skulle städja makternas välvilja, bringa naturens dolda rikedomar att utlösa sig. Ät, så får du äta! Drick, så får du också dricka! Var gästfri, det skall genom växelverkan falla tillbaka, bringa dig förplägnad igen. Hemligheten med den stora högtiden var, att allt vad som då hände, det kom också i fortsättningen att hända, intet var då betydelselöst. Tidpunkten var alltså värd en insats, ett förskott, ju större dess bättre. Vi kalla detta offer. Men offret är naturbarnens bön.

Den folkliga naturuppfattning, som här ovan talat, måste, klarlagd, för en nutidsmänniska ju te sig rätt sällsam. Men hur mången är det väl bland de nu levande, även sådana, som varit med och firat julen på någorlunda äkta gammaldags vis, som överhuvud taget ägnat en tanke åt det sällsamma i denna uppfattning. Man måste nog nu göra ett tämligen långt snitt tillbaka i årtiondena, därest man skall anträffa nämnvärda spår av medvetet utövad naturväsenskult. Slentrianmässigt har man följt traditionen, iakttagit de gamla bruken, långt sedan deras innebörd sjunkit under glömskans tröskel, endast därför att det skolat så vara.

För oss är julen, visserligen utan egentlig kronologisk grund, Kristi födelsedagsfest. Som sådan blev den fastställd vid mitten av 300-talet (närmare bestämt år 354), ehuru, som bekant, i bibeln ej omtalas, på vilken dag Kristus föddes. Flera förkristna julbruk hava med tiden erhållit kristen tydning. Ofta berättas av sagesmannen, att den förutnämnda halmen, som utbreddes på golvet julafton, skulle utgöra en erinran om, att Kristusbarnet i krubban låg på hö och strå. »Änglaöl», dricka kvarstående på bordet åt änglarna julnatten, är en omskrivning av »tomteöl». En specifikt kristen namnform är också »treenighetsljuset», tregrenat ljus, symboliserande de tre gudomspersonerna. Kristna inslag minnas vi även från staffanssången och framför allt från den husliga andakt och fromma sång, som bland allt annat, mindre kristet, så vackert kännetecknade julens firande vid den husliga härden.

Motstycken till vår midvintersfest, ja i många avseenden till synes rent av förebildliga för densamma, voro den romerska saturnaliefesten och kalendsefesten, den förra firad den 17 dec., den senare den 1 jan. Där (vid den ena eller andra av dem) talas om förberedelser, varvid man tvättade garderoben eller lånade kläder, gjorde livliga affärer, hade dockmarknad samt smyckade husen med grenar och grönt. Mellan frie och slavar rådde jämlikhet. Man åtnjöt ferier och vilade sig från allvarligt arbete. Vidare illuminerade man och bar facklor efter vägen, höll enskilda gästabud, åt och drack, spelade tärning om nötter och pengar, sjöng, dansade och skämtade, uppträdde med tiggeri och gyckel vid varandras dörrar, störde varandras nattro, o. s. v. Om det kommande årets händelser inhämtades uppenbarelser. I vissa detaljer gå dessa fester i sin tur tillbaka på äldre, grekiskt och orientaliskt, ursprung.

Om vår svenska jul påminner särskilt i ett avseende även den tyska St. Niklas-festen, som, firad den 6 dec., är en barnens speciella högtidsfest. Då vandrar St. Niklas omkring som biskop med presenter, åtföljd av en skråpuk med horn, svärtat ansikte, stundom klädd i päls eller inlindad i halm o. s. v. Det har påvisats, att denna »Klapperbock» eller »Knecht Ruprecht», som han kallas, är en vitt utbredd gestalt med anor som gå tillbaka till en djur masker ad av närmast medeltida keltiskt-germanskt ursprung.

Till nämnde klapperbock anknyter sig, som man genast märker, redan ifråga om sitt yttre skick, den svenska bocken, denne under julen allestädes närvarande, bråkige, tiggande upptågsmakare, som ömsom roade, ömsom retades, skrämde barn och stångades, där han icke fick alldeles som han ville.

Sin egen ursprungliga art och karaktär synes densamme visserligen i många av de roller, han sig förelagt, med tiden hava glömt. Ej ens de för ett bockdjur allra nödvändigaste attributen stå honom stundom åter, men åthävorna förråda. Läsaren bedes göra en blick framåt boken. Judas, julspöken, knutgubbar, vad de må heta, alla dessa ur julmörkrets vimmel uppdykande gestalter äro dock, vad namn och karaktär de än må hava tillägnat sig, ofta synbarligen kött av samma kött och blod av samma blod som den mera förnäme och allvarlige ättefadern.

Någon gång (fast sällan) uppträdde bocken som en verklig, levande getabock, vilken leddes in i stugorna. Som utklädd figur lär han hava uppträtt med en trä hammare, torshammarens symbol, vilket tillbehör således ännu i sen tid erinrat om den av åskans, väderlekens, fruktbarhetens herre helgade bocken. Jfr vad ovan anfördes rörande julbockar av halm samt av deg bakade bockbröd. Av allt att döma har julbocken, frånsett ett eller annat utifrån lånat, karnevalsmässigt drag, urgammal svensk hävd och tradition.

Ett fruktbarhetsdjur var också galten, som bekant helgad åt Frey. Denne symboliserades av den på julbordet obligatoriska hösen och framställdes ofta i brödform. En utklädd svinfigur eller galtfigur avbildas i denna bok.

Julgranen i dess nuvarande form är för vårt land relativt ganska ny. Ett enstaka belägg kan återföras till 1750, men först under 1800-talets förra del började den bliva mera spridd, dock fortfarande inom de högre klasserna. Småningom trängde den ut på landsbygden, men först mot slutet av 1800-talet kan den sägas hava tillkämpat sig sin nuvarande rangplats. Ännu på 1880-talet tävlade den mångenstädes med de av äldre personer omhuldade fönsterljusen. Till oss har julgranen kommit från Tyskland, där den redan 1605 beskrives såsom i allt väsentligt överensstämmande med den moderna granen. Om dess vitt i världen spridde föregångare har föruttalats.

Här hava nu endast spridda drag av julfirandet som flyktigast berörts. För inhämtande av närmare kännedom om allt och övrigt därmed sammanhängande (om t. ex. Lucia, ljusbringerskan, livsväckerskan, en i många land under olika namn och ceremonier firad, ursprungligen hednisk gudomlighet, som också synes haft med växtlighet och fruktbarhet att skaffa, om stjärnsångare, staffanssång och trettondagsspel med förebilder från antikens dagar, om de olika juldagarnes betydelse och anknytning till äldre festbruk, om uppkomsten av ordet jul m. m.) hänvisas till den anförda speciallitteraturen.

En kompromissartad, och högst kosmopolitisk produkt är alltså förvisso den stora glädjefest, till vars begående vi med stora förhoppningar och ljusa barndomsminnen årligen bereda oss. Det förringar icke dess värde, men förklarar väsentligt dess fortlevande tjusningsmakt även över nutidsbarnens massor. Dess många olikartade och främmande beståndsdelar endast skänka den ett rikare innehåll, göra den tillgänglig och förståelig för ett större flertal.

Vad vore väl livet för mången, om han ej för varje bortilande år hade denna vackert illuminerade milsten att passera!

Tilaa YouTube:

Jos arvostat Allmogens itsenäistä työtä kuvaamaan hienoa ruotsalaista historiaa ja pohjoismaista kulttuuria, ja olet tervetullut ostamaan jotain mukavaa kaupasta tai tukemaan meitä vapaaehtoisella lahjoituksella. Kiitos etukäteen!

Tuki Allmogens Swishin kautta: 123 258 97 29
Tuki Allmogens genom att liity
Tuki Allmogens testamentissasi