Pimennys ja historiamme halveksunta

Det här är min replik till ”Jonas” kesäkuun 8. päivästä alkaen i Örnsköldsviks Allehanda krävde att den gamla statyn Sörköraren på torget skulle flyttas och ge plats för ett modernt ”monument” som skulle hylla ”mångfald” och ”mångkultur”. Läs gärna hans insändare innan du läser vidare här.

Min replik har också publicerats i lokaltidningen, om än i redigerad form. Man får visst inte skriva ”mångfald” inom citationstecken, men det ligger så klart en tanke bakom varför jag skriver så. Jag gör det av princip eftersom jag inte erkänner begreppet i bemärkelsen den oftast används – dvs. kulturell och etnisk ”mångfald” applicerat på gruppnivå i Sverige.

För mig är det helt självklart att det råder precis lika stor mångfald i en grupp bestående av enbart etniska svenskar som i en grupp där alla har olika ursprung. Det är en självklar slutsats om man ser varje individ för vad den faktiskt är – ainutlaatuinen – istället för att kategorisera och rangordna människor efter vilken hudfärg dom har. Mångfald är inget man importerar från fjärran länder, det är något som speglas i varje enskild människas inre. Mångfald har vi aina Ruotsissa oli paljon.

Därför är begreppet ”mångfald” inget annat än en floskel, ett ord som låter fint men som inte har någon verklig innebörd. Se kuulostaa väärältä. Undantaget är förstås om man faktiskt anser att det kan finnas ”för många” svenskar (eller samer eller japaner) i gruppsammanhang och att ”mångfalden” därför skulle lida. I det fallet får ordet rent av en djupt rasistisk innebörd.

Men nog om floskler, här kommer min replik – inklusive citationstecken – och en något utökad bakgrundshistoria.

Statyn på Örnsköldsviks torg bör alltså enligt insändaren gömmas bort i någon enslig gränd eftersom den ”hyllar något gammalt och diffust”. Blott 29 år efter den restes står den i vägen för den moderna och fantastiska ”mångfalden”.

Nyt kerron miksi Perhonen on förtjänat sin hedersplats på Örnsköldsviks torg och varför minnet av dessa handelsresande bönder borde värnas och hedras – inte “moderniseras” bort av klåfingriga kulturrevolutionärer.

Kaikille niille, joiden mielestä musta karhu edustaa jotain "hajanaista", suosittelen ystävällisesti lukemaan hieman kylämme historiaa sen sijaan, että antaisitte tällaisen historian puutteen käyttää meitä muita hyväkseen, kaikkia meitä nolalaisia metsänomistajia, jotka löydämme historiastamme sekä merkityksen että toivon tulevaisuutta varten.

Kuuluisa kuvanveistäjä valmistui vuonna 1989. Asmund Arle (1918 – 1990) som hade fått i uppdrag av kommunen att skapa statyn för att hedra minnet av denna historiska epok i Nolaskogsbygdens historia.

Se oli aikakausi 1700- ja 1800-luvuilla, jolloin ihmiset kerran köyhästä kylästämme pakkasivat kelkkaansa kauppatavaroita keskellä ankaraa talvea, laittoivat päälleen koirannahkatakkija lähtee jopa kahden kuukauden kauppamatkalle etelään siinä toivossa, että palaa kotiin perheensä luo komean voiton kanssa.

He menivät pääasiassa etelään Bergslageniin ja Tukholmaan, mutta myös Norrköpingiin asti. Tästä nimi, joka näille kiertäville maanviljelijöille on annettu, teurastaja.

Med sig på släden hade man skinn (ja, inklusive hundskinn), hudar, träskedar, lärft, lin, smör, skogsfågel som orre, tjäder och järpar, torrfisk (ex. gäddor), med mera. Det såldes alltså inte surströmming på dessa handelsresor som ”Jonas” föreställt sig i sin smått karikatyriska bild av forna tiders ångermanlänningar.

Esimerkkinä tammikuulta 1809 on Svedjen veroviljelijä Jon Jonsson, joka suunnitteli kauppamatkaa etelään. Hän kirjoitti ylös seuraavan tavaraluettelon:

Oma maatila, joka koostuu seuraavista tiloista
4 ruokalusikallista voita
4 lispund kuivaa kalaa
400 kuutiometriä karkeaa lehtikuusta
10 tiikeriä
5 villisikaa
30 sydänparia
8 vasikannahka
8 lampaannahka
Själevad ja Svedje k. 10. tammikuuta 1809
Jon Jonsson Svedjessä

Kyse oli ihmisistä, jotka 1700-luvun lopulla saivat vihdoin takaisin jonkinasteisen vapauden käydä kauppaa ulkomaailman kanssa sen jälkeen, kun Ruotsin valtio oli vuosisatojen ajan rajoittanut heidän vapauksiaan käydä kauppaa ankarasti, aivan kuten muunkin Ruotsin tavallisen kansan.

Kuvernööri itse Per Abraham Örnsköld (1720-1791), som staden Örnsköldsvik är uppkallad efter, såg med avsmak på böndernas handelsresor genom vilka de kunde få bättre betalt för sina varor. Han talade på 1760-talet om den jämtska allmogens ”skadeliga resor till Norje och uti åtskillige rikets provincer”. Men avsmaken var helt ömsesidig från böndernas sida, och resulterade 1769 i att Örnsköld blev utkörd ur Ångermanland när de i hans ögon ”lata” bönderna fick nog av Örnskölds allt mer hänsynslösa försök att kräva in mer skatt från allmogen.

Suuri muutos tapahtui Kustaa III:n Vapauden julistus vuonna 1789 ruotsalaiselle ja suomalaiselle talonpoikaisväestölle, jolloin maanviljelijät saivat paitsi myydä omia tavaroitaan myös ottaa naapureidensa tavaroita mukaan kauppamatkoille. Kustaa III:n päätös avasi yritteliäille nolalaisille metsänhoitajille mahdollisuuden tehdä suurempia matkoja, joilla he toivat tavaraa myös muutamilta naapuritiloilta.

Tästä alkoi pimeyden kukoistuskausi, kun he pyrkiessään parantamaan elämäänsä jättivät kotinsa ja perheensä ja palasivat pääomien kanssa luodakseen itselleen valoisamman tulevaisuuden.

Kersti Ullenhagenin johtopäätös kirjassaan Teurastaja är att sörköreriet inte bara bidrog till att den tidens ångermanlänningar fick det bättre, utan också att Nolaskogs ”många kapitalister i det lilla formatet” banade väg för det sena 1800-talets industrialisering som lade grunden för det välstånd vi ångermanlänningar idag åtnjuter.

För mig är det därför solklart vad statyn Sörköraren representerar. Sörköraren representerar driv, kämpaglöd, företagsamhet och en okuvlig strävan efter att skapa sig en bättre framtid. Vilken beklaglig syn ”Jonas” har på de som levt innan oss! Att avfärda ett minne av deras hårda slit som något “gammalt” och “tråkigt” som förtjänar att gömmas och glömmas bort.

Arvot, joita tämä patsas edustaa ei koskaan hoida tehtäväänsä. Sörköraren visar vägen för Örnsköldsviks framtid, ja för hela Sveriges framtid. Den framtiden, om vi vill att den ska vara ljus, kan bara byggas med hårt arbete, jävlar anamma och en respekt för människors strävan att vara sin egen lyckas smed – inte med floskler om någon diffus ”mångfald” eller fantasier om hur pass “mångkulturella” öviksborna och svenskarna är.

Vanhat ajat eivät tule takaisin, ja vanhaa ja tylsää juhlistava patsas keskellä kaupunkia ei todellakaan ole Örnsköldsvikin kaltaisen modernin kaupungin arvoinen.

Tunnetko sen?

Halveksunta.

Eller är det bara okunskap? Historielöshet? Oavsett så är det mycket beklagligt, även om det inte är ett helt nytt fenomen. I alla tider kommer det finnas människor som vill ”modernisera” bort det gamla, vare sig det beror på rent förakt eller bara historielöshet. Därför måste de som ser ett värde i det gamla också i alla tider ryta ifrån. Och att ryta ifrån, se har vi nolaskogsare alltid varit bra på… och att göra surströmming, förstås.

Örnsköldsvik kan sträva efter att vara som vilken ”modern” stad som helst. En stad utan historia. En stad utan själ. Eller så kan Örnsköldsvik vara Örnsköldsvik, med ett kulturarv värt att glädjas över. Detsamma gäller Nolaskogs, Ångermanland och Sverige som land.

Tiedän, mitä valitsen.

Minkä valitset?

Tilaa YouTube:

Jos arvostat Allmogens itsenäistä työtä kuvaamaan hienoa ruotsalaista historiaa ja pohjoismaista kulttuuria, ja olet tervetullut ostamaan jotain mukavaa kaupasta tai tukemaan meitä vapaaehtoisella lahjoituksella. Kiitos etukäteen!

Tuki Allmogens Swishin kautta: 123 258 97 29
Tuki Allmogens genom att liity
Tuki Allmogens testamentissasi