Sörköraren och föraktet för vår historia

Det här är min replik till ”Jonas” som den 8 juni i Örnsköldsviks Allehanda krävde att den gamla statyn Sörköraren på torget skulle flyttas och ge plats för ett modernt ”monument” som skulle hylla ”mångfald” och ”mångkultur”. Läs gärna hans insändare innan du läser vidare här.

Min replik har också publicerats i lokaltidningen, om än i redigerad form. Man får visst inte skriva ”mångfald” inom citationstecken, men det ligger så klart en tanke bakom varför jag skriver så. Jag gör det av princip eftersom jag inte erkänner begreppet i bemärkelsen den oftast används – dvs. kulturell och etnisk ”mångfald” applicerat på gruppnivå i Sverige.

För mig är det helt självklart att det råder precis lika stor mångfald i en grupp bestående av enbart etniska svenskar som i en grupp där alla har olika ursprung. Det är en självklar slutsats om man ser varje individ för vad den faktiskt är – unik – istället för att kategorisera och rangordna människor efter vilken hudfärg dom har. Mångfald är inget man importerar från fjärran länder, det är något som speglas i varje enskild människas inre. Mångfald har vi alltid haft gott om i Sverige.

Därför är begreppet ”mångfald” inget annat än en floskel, ett ord som låter fint men som inte har någon verklig innebörd. Det klingar falskt. Undantaget är förstås om man faktiskt anser att det kan finnas ”för många” svenskar (eller samer eller japaner) i gruppsammanhang och att ”mångfalden” därför skulle lida. I det fallet får ordet rent av en djupt rasistisk innebörd.

Men nog om floskler, här kommer min replik – inklusive citationstecken – och en något utökad bakgrundshistoria.

Statyn på Örnsköldsviks torg bör alltså enligt insändaren gömmas bort i någon enslig gränd eftersom den ”hyllar något gammalt och diffust”. Blott 29 år efter den restes står den i vägen för den moderna och fantastiska ”mångfalden”.

Nu ska jag berätta varför Sörköraren har förtjänat sin hedersplats på Örnsköldsviks torg och varför minnet av dessa handelsresande bönder borde värnas och hedras – inte “moderniseras” bort av klåfingriga kulturrevolutionärer.

Till alla som tycker att Sörköraren representerar något “diffust” skulle jag vänligt föreslå lite läsning i vår bygds historia istället för att låta sådan historielöshet gå ut över oss andra, alla vi nolaskogsare som finner både mening och framtidshopp i vår historia.

Sörköraren färdigställdes 1989 av den berömda skulptören Asmund Arle (1918 – 1990) som hade fått i uppdrag av kommunen att skapa statyn för att hedra minnet av denna historiska epok i Nolaskogsbygdens historia.

Det var en epok under 1700- och 1800-talet när människor från vår en gång fattiga bygd mitt i bistra vintern packade sina slädar med handelsvaror, drog på sig hundskinnspälsen, och begav sig på en uppemot 2 månader lång handelsresa söderut med hopp om att återvända hem till familjen med en fin förtjänst.

Man begav sig främst söderut till Bergslagen och Stockholm men också så långt ner som till Norrköping. Därav namnet som dessa handelsresande bönder fick, sörkörare.

Med sig på släden hade man skinn (ja, inklusive hundskinn), hudar, träskedar, lärft, lin, smör, skogsfågel som orre, tjäder och järpar, torrfisk (ex. gäddor), med mera. Det såldes alltså inte surströmming på dessa handelsresor som ”Jonas” föreställt sig i sin smått karikatyriska bild av forna tiders ångermanlänningar.

Ett exempel från januari 1809 är skattebonden Jon Jonsson i Svedje som planerade en handelsresa söderut. Han skrev då ner följande lista på varor:

Egen gårdsafwel som består av följande waror
4 lispund smör
4 lispund torrfisk
400 alnar grovt lärft
10 st tjedrar
5 st orrar
30 st hjerpar
8 kalfskin
8 st fårskin
Själevad och Svedje d. 10 januari 1809
Jon Jonsson i Svedje

Det här var människor som vid slutet av 1700-talet äntligen återvann en viss grad av handelsfrihet med omvärlden, efter att de under århundraden precis som resten av Sveriges allmoge fått sina friheter att bedriva handel kraftigt beskurna av svenska staten.

Självaste landshövdingen Per Abraham Örnsköld (1720-1791), som staden Örnsköldsvik är uppkallad efter, såg med avsmak på böndernas handelsresor genom vilka de kunde få bättre betalt för sina varor. Han talade på 1760-talet om den jämtska allmogens ”skadeliga resor till Norje och uti åtskillige rikets provincer”. Men avsmaken var helt ömsesidig från böndernas sida, och resulterade 1769 i att Örnsköld blev utkörd ur Ångermanland när de i hans ögon ”lata” bönderna fick nog av Örnskölds allt mer hänsynslösa försök att kräva in mer skatt från allmogen.

En stor förändring kom med Gustav III:s frihetsförsäkran 1789 till svensk och finsk allmoge, då det blev tillåtet för bönder att inte bara sälja sina egna varor utan också ta med sina grannars varor på handelsresor. Gustav III:s beslut öppnade upp för företagsamma nolaskogsare att göra större resor där de också förde med sig varor från ett par granngårdar.

Här började sörköreriets glansdagar, när de i sin strävan att bättra på livets lott lämnade hem och familj och återvände med kapital för att kunna skapa sig en ljusare framtid.

Kersti Ullenhags slutsats i sin bok Sörkörare är att sörköreriet inte bara bidrog till att den tidens ångermanlänningar fick det bättre, utan också att Nolaskogs ”många kapitalister i det lilla formatet” banade väg för det sena 1800-talets industrialisering som lade grunden för det välstånd vi ångermanlänningar idag åtnjuter.

För mig är det därför solklart vad statyn Sörköraren representerar. Sörköraren representerar driv, kämpaglöd, företagsamhet och en okuvlig strävan efter att skapa sig en bättre framtid. Vilken beklaglig syn ”Jonas” har på de som levt innan oss! Att avfärda ett minne av deras hårda slit som något “gammalt” och “tråkigt” som förtjänar att gömmas och glömmas bort.

De värden denna staty representerar spelar aldrig ut sin roll. Sörköraren visar vägen för Örnsköldsviks framtid, ja för hela Sveriges framtid. Den framtiden, om vi vill att den ska vara ljus, kan bara byggas med hårt arbete, jävlar anamma och en respekt för människors strävan att vara sin egen lyckas smed – inte med floskler om någon diffus ”mångfald” eller fantasier om hur pass “mångkulturella” öviksborna och svenskarna är.

Den gamla tiden kommer inte tillbaka och att ha en staty som hyllar det gamla och tråkiga mitt i staden är verkligen inte värdigt en modern stad som Örnsköldsvik.

Känner ni det?

Föraktet.

Eller är det bara okunskap? Historielöshet? Oavsett så är det mycket beklagligt, även om det inte är ett helt nytt fenomen. I alla tider kommer det finnas människor som vill ”modernisera” bort det gamla, vare sig det beror på rent förakt eller bara historielöshet. Därför måste de som ser ett värde i det gamla också i alla tider ryta ifrån. Och att ryta ifrån, det har vi nolaskogsare alltid varit bra på… och att göra surströmming, förstås.

Örnsköldsvik kan sträva efter att vara som vilken ”modern” stad som helst. En stad utan historia. En stad utan själ. Eller så kan Örnsköldsvik vara Örnsköldsvik, med ett kulturarv värt att glädjas över. Detsamma gäller Nolaskogs, Ångermanland och Sverige som land.

Jag vet vad jag väljer.

Vad väljer du?

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente