Gravene i Norrlands folklore

Tomten är husets gode ande. Han icke blott vårdar sig om hästarna, utan är ock redo att när som helst i öfrigt arbeta för husets bästa. Men likasom han ej är så nogräknad, om han undfägnar sina älsklingshästar rikligare, än bondens höförråd tillåter, likaså hyser han ej något betänkande att stundom ganska kännbart beskatta grannarnes lador och fält.

Någon vedergällning plägar han önska, fast ej i allmänhet stor. Vanligen nöjer han sig med litet mat; men får han icke sitt nödtorftiga uppehälle, händer det, att han går i ladugården och diar husbondens kor. Ehuru liten och oansenlig, bär dock tomten stora bördor nog. En bonde öfverenskom en gång med en tomte, att denne skulle bära nyskuren säd från grannarnes åker till bondens loge. Tomten gjorde efter öfverenskommelse och fann alltid vid framkomsten till logen mat i en bytta, som sattes ut på ett bestämdt ställe. Allt gick bra, och bondens kornbod riktades för hvarje natt. Men nu var det så, sitt bonden hade en dräng. Han var tanklös och oförståndig-, som ungdomen alltid är, och tyckte, att det skulle vara roligt att spela tomten ett spratt. Han tog bort den mat, som var utsatt åt honom. När nu tomten kom på logen med sin börda och ej fann den vanliga maten, suckade han och säde:

Jag har burit tolf skyl och åtta baun (band) och ingen mat fann.

Af sägnen, som jag upptecknat efter Marks, finnas flera variationer. Enligt en sådan hade bondens grannar märkt, att allt ej stod rätt till, och derför tagit bort den åt tomten utsatta maten samt fyllt kärlet med orenlighet. När då tomten återkom, klagade han, att han »gått sju mil och dragit sju skyl» och ändock belönades så illa. — Tomtarne kallas ock smo-karra, småkarlarna, jfr det baierska namnet Hojemännlein. En karl var sysselsatt med att uppföra en stuga åt sig. Han gjorde sjelf all ting utan någon menniskas hjelp, men likväl hade han lagt så stora hörnstenar och timrat af så grofva stockar, att man ej kunde förstå, huru han alldeles ensam hade kunnat reda sig dermed. Men han hade nog ej varit ensam, han hade fuller haft hjelp af små-kara. Afven lyckliga jägare sägas haft fyckel (konster) med dessa.

Vår tomte är tyskarnes Kobold. Till sina egenskaper äro de förvånande lika. Der Kobold är i hög grad tjenstaktig¹, men vill derför ock hafva sin ordentliga lön, »som mest består i mjölk eller gröt med smör». Jonsson² nämner ock, att »gröt och mjölk» är en älsklingsrätt, som bju- des tomten högtid saftnar. Enligt Wolf har man sett, huru die Kobolde örn morgnarna följt drängar och pigor, som mjölkat, in i huset och noga slickat upp de spilda mjölkdropparne. Häraf förklaras följande af mig i Fors gjorda anteckning: förr har man sagt, att man ej skall ångra hvad man spiller, »ty det är väl någon som skall hafva det ock». På de friesiska öarna slicka die Kobolde upp hvad som spilles, när husmödrarna brygga öl. För deras räkning lemnar man ock de brödsmulor, som fälla af bordet. Dermed sammanhänger utan tvifvel en gammal regel i Ångermanland att »ej sopa golfvet, sedan man ätit gröten örn qvällen», ty då sopar man bort hullet af korna eller, enligt en annan uppgift, aflägsnar man all välsignelse. Till grund härför ligger tydligen den föreställningen, att den sin mat beröfvade tomten vänder sig till ladugården, der han diar korna, eller ock lemnar huset och ej vidare sörjer derför, då det gamla välståndet ock försvinner med honom.

Der Kobold har stark böjelse för att reta folk och spela dem allehanda spratt, i synnerhet örn han sjelf blir retad. Samma art har ock tomten. En gubbe var fasligt så trubbig och vresig, och värst var han före och under julhelger. Intet var honom då till lags, fast alla sökte göra honom till viljes. En dag före jul var det ovanligt lugnt och stilla, hvarför hustrun yttrade till sin piga: örn ändock julen vore öfver, och vi åter hade det så här lugnt och bra! Alla voro de öfverens om att göra sitt för att ej framkalla gubbens vrede. Det var nu julafton och alla utom drängarna hade gjort ifrån sig sina sysslor. Gubben, som var ovanligt godmodig och lugn, hade tagit fram sin psalmbok samt satt och sjöng julpsalmer. Men så kom han ihåg, att han måste gå i stallet och gifva hästarna hö. I stallsporten mötte han tre rödhättade män, som kommo ur höskrindan och gingo in i vagnslidret. Han hörde, huru de lifligt rådslogo örn något sätt att reta gubben. Den förste sade, att något skulle de göra; den andre att han skulle lägga kryddor under gryngrötsgrytan i eldstaden, så att det skulle lukta vidbrändt; den tredje skulle ställa så till, att när gubben toge fram bränvinsflaskan för att gifva drängarne en sup, skulle hon gå sönder. När gubben hörde, hvad tomtarne ämnade göra, tänkte han för sig sjelf, att icke skulle det lyckas för dem att få honom elak, han skulle nog akta sig. Men när han kom in och kände, att det luktade vidbrändt, glömde han sig och sade med vred ton: kunnen I icke röra i grytan! Han hejdade sig nu, men när han tog fram flaskan för att gifva drängarna en sup, föll hon i golfvet och gick i tusen bitar. Nu brummade lian till, men sade sedan med mild röst till hustrun: kära mor, låt någon sopa hop glasbitarna! Alla i stugan förundrade sig öfver gubbens mildhet den dagen, men han omtalade då, hvad han sett och hört, och lofvade, att ej skulle tomtegubbarne få makt med honom länge, ty med nyåret skulle han bli en ny menniska. Till dess vållade de honom åtskillig förtret, men efter nyårsdagen var han fri från dem. — Sagan, som vi upptecknat i Ångermanland, synes vara något dunkel.

Såsom ett från tomten alldeles skildt väsen betraktas nu bären, bjäran eller bjeran i Ångermanland, puken i Jemtland. Bären och tomten synes oss dock i sjelfva verket vara ett och pet samma; också uppgå de båda i den tyska Kobold, som äfven kallas Puck, Puken, i nordfriesiskan enligt Grimm Huspuken. Men Kobold uppträder enligt Wolf under många olika skepnader, nämligen såsom katt, hund, tupp, bock, groda och humla. Bären motsvaras i mellersta och södra Sverige af mjölkharen, som har en hares skepnad, men i Norrland beskrifves bären såsom till utseendet liknande ett nystan, jfr T. V. V. s. 130.

Under ransakningarna rörande hexväsendet i Norrland spelar bären eller bäraren, såsom han någon gång nämnes, en vigtig roll. En hustru i Säbrå bekände sig haft tre st. bärar, »hvilka under kärningen henne skaffade». Hon beskref en sådan såsom »stor som en grå katt, dock kringlodt som ett nöste, hafvandes mundh». Benämningen hare framträder ock i Ångermanland. En gumma, som var sysselsatt med att tillreda en bäre, frågade honom hvad han skulle draga, sägande: hare, bäre, hvad skall du dra’? — Äfven här. kan han antaga grodans skepnad.

Två för några år sedan aflidna torparhustrur i Multrå (Ångermanland) lågo ständigt i gräl med hvarandra rörande sina kor, i det de beskylde hvarandra att genom bäre mjölka hvarandras kor. När slutligen den ena gumman en morgon fann en groda i sitt fähus, var hon fullt och fast öfvertygad om grannhustruns brottslighet. Vid de nämnda hexprocesserna bekände många, att de »förbannat himmel och jord och allt deruti, utom skatan og humblan, som flyger». Hustru Elisabet i Ytterlännäs hade brukat följande läsning:

Jungfru Maria gick sig vth på en grönan lööth,
ther mötte hennes Wälsignade Son så sööth.
Huadh leethe I wälsignade mor? —
Jag leetar migh en miöö-humbla
för miölkstuli och moostuli. I Nampn Fadhers, Sons och then Helige Andes. Amen.

Äfven i andra trollformler förekommer humlan på tal om mjölk-förhållanden. Jag antager derför, att humlan är en annan gestalt för tomten, ty bären kunde svårligen komma öfver vattendrag, under det detta var en lätt sak för humlan, »som flyger». — I Ångermanland har man adj. bara-sugen, i Jemtland puk sugen, sugen, diad af bären, som säges om kor, när de sakna hår och stundom äfven skinn vid ljumsken och på lårens insida. De hårlösa fläckarne sades uppkomma deraf, att bären eller puken hade ställt sina framben på det stället. Således äfven här ett uttryck för honom i gestalt af ett fyrfota djur. Bärens och tomtens uppgift är densamma, nämligen att draga till gårds. Men utaf den såsom hare, katt, humla eller nystan uppträdande tomten har man i folkföreställningen bildat sig ett särskildt väsen, hvars sammanhang med dess upphof man till den grad förgätit, att qvinnorna trott sig kunna göra sådana varelser, dock icke utan att försvärja sig åt den onde.

När välsignelse och välstånd råder någonstädes, säger man: der hor eller regerar »niss Puck», yttrar Wolf s. 836, hvarmed man jämföre uppgiften uti T. V. V. s. 132 om en backstugu-qvinna, som hade ganska god tillgång på hvad hon behöfde och derför, då man icke på annat sätt kunde förklara detta, sades hafva bären. När välståndet i ett hus upphör utan att man kan inse grunden dertill, säger man: bären drar, d. v. s. att han drager från detta hus till sin egare.

Bärens eller mjölkharens identitet med den tyska Kobold framgår vidare af en omständighet, som är för slående för att förbigås. Uti T. V. V. yttrade jag s. 131, att bären kan säljas tre gånger, men den tredje egaren kan aldrig varda honom qvitt. Om Kobold säger Wolf s. 335 »er wird auch gekauft lind kann dreimal verkauft werden, der dritte Eigenthiimer aber muss ilin behalten» (ung. ”Han kan säljas tre gånger men den tredje ägaren måste behålla honom”).

1. Wolf, Beiträge zur Deutschen Mythologie, zweite Abdi. Göttingen 1857, s 336.
2. Folktro, seder och bruk i Möre, Sv. landsm. 2: 5.

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente