Släktleden och individerna

Ni gamlingar, ni känner ej tiden! Våra ungdomar äro visserligen edra barn, men kom ihåg vad Konfucius sade: ”Ditt barn är icke ditt barn; det är ett barn av sin tid.” Citatet är hämtat från en publikation vid namn ”Swing”, vilken ägnar sig åt sporten, enkannerligen åt den gren därav som sysslar med knytnävskamp och brottning. Den gör i en kraftigt skriven artikel sitt inlägg i diskussionen om den äldre och den yngre generationens inbördes förhållande. Dess karakteristik av de olika släktleden är kanske just genom sin brist på nyans betecknande. De gamla äro sentimentala, de unga ha ”något av Dorian Grays hjärtlösa paradoxala livsfilosofi”. ”Sentimentalitet är en last nuförtiden.” Den äldre generationen drönade och drömde; den yngre är effektiv. ”Om ni kände den unga generationen som kommer, skulle ni bakåtsträvare inte sitta så tvärsäkra i edra knarriga lusgömmor till stolar, utan ni skulle då kanske fatta, att allt ert gnäll är förgäves, och att ni gjorde klokast att gå de unga till mötes och bistå dem.”

De senaste raderna äro en smula överraskande. Ungdomen borde ju, att döma av dess käcka inställning, undanbedja sig både tillmötesgående och bistånd. Men vi skola icke märka ord. Vi skola låta Konfucius’ tal fattas så som det är fattat här ovan och icke byta ord om ”ruttna opraktiska barockstolar” och ”hygieniska skinnfåtöljer”.

Det är bara en sak som man har lust att anmärka på när man lyssnar till detta slags trumvirvlar. Det är den, att åtskillnaden mellan generationerna icke har den betydelse som de tillmäta den, vilka taga på saken så som ovan återgivna citat giver vid handen. Till en början får man ju erinra sig, att övergången mellan släktleden är gradvis. Det gapar icke en tom klyfta på trettio år mellan det äldre och det yngre släktledet. Alla övergångarna och alla månaderna och veckorna och dagarna äro företrädda. Övergången från äldre till yngre är särdeles mjuk.

Att sedan livsförseln och hela inställningen till livet undergår en oavlåtlig förskjutning är ju en iakttagelse lika gammal som människosläktet. Nöjesliv och livsideal äro icke fixa storheter. Livet självt, det mänskliga själslivet, fordrar omväxling. När människorna en tid suttit och grubblat över sina problem — de av dem som överhuvud grubbla — så börja de dryfta och byta meningar på möten och vid punschglaset. Så tröttna de på punschen, som de tidigare tröttnat på toddyn och gå till whiskyn och sodan, tills de lämna även dem. De låta klubbstolarna stå och ägna sig åt idrott. I sinom tid skall det bliva omodernt och nya tidsfördriv komma upp.

Har nu den ena generationen därmed något företräde framför den andra? Så långt skillnaden består i det, som förfäktarna av den ena eller den andra generationens företräde plägar framhäva, så är den fullständigt likgiltig. Det ena modet har icke större inre värde än det andra. Den ena jargongen är icke bättre än den andra. Och så långt som det är fråga om något, som sätter sin stämpel på en hel generation, ha vi med jargong att göra, med språklig, moralisk och intellektuell jargong. Vi tycka att klädedräkten för hundra år sedan tager sig lustig ut. Våra kläder komma om hundra år att synas de då levande lika lustiga.

Hela denna värdering av släkten och strömningar är utslag av brist på bildning helt enkelt. Det händer ibland, att man får bevittna angrepp på någon andens storman, vilka syfta åt att visa, att han icke var ”stor”. Vederbörande lyckas själv icke få något ut ur hans verk. Det är en ärlig sak. I stället för att säga: mig lämnar han kall, så upphäver han sin individuella begränsning till allmängiltig mätsticka och underkänner allt, som icke kan mätas med den tumstocken. Goethe avslöjas som en gammal perukstock, och Rembrandt som en stympare. Alla konstnärer, författare och tänkare flyttas på detta sätt fram och tillbaka mellan piedestalen och skamvrån.

Något av samma benägenhet att göra sin egen begränsning till alltings norm kommer till synes i det tvärsäkra underkännandet av alla livsformer och livsföreteelser, vilka icke äro just av den modetyp, som man själv råkat stanna för. Det är precis lika enfaldigt, när de gamla klanka på ungdomen för dess moraliska förfall och övriga skavanker, som när de unga föraktfullt döma om de äldres efterblivenhet. Det ena är i lika hög grad som det andra att upphöja en tillfällig och övergående yttre eller inre modeströmning till rättesnöre för alla tider.

I och för sig är den mycket allmänna inskränkthet, varom detta vittnar, ingenting att taga anstöt av. Människor ha som regel ett eller annat yrke. Det absorberar deras tankekraft, där den icke är dem i ymnigare mått än vanligt tillmätt. Så få de på livets andra områden nöja sig med tillrättalagda meningar och talesätt. De ha sedan ofta ingen annan utväg att hålla självkänslan uppe än denna att i kraft av sin inskränkhet förklara det som går över deras horisont för mindervärdigt. Så hjälplös är aldrig dumheten att den icke kan prestera ett dumt flin över vad den icke fattar. Där det ökar människornas självaktning och avtrubbar den obehagliga känslan att komma till korta inför livets uppgifter, är det ju till välsignelse. När folk har sin glädje i sin egen oförmåga att fatta, begripa och uppskatta, så må den vara dem hjärtligt unnad.

I övrigt borde det ligga i öppen dag att vad som är av betydelse rent mänskligt sett, är icke om en individ råkar bliva till, när det ena eller det andra modet härskar, utan hur ifrågavarande individ vårdar sin individualitet. Kulturströmningar och miljö leverera endast råmaterialet till personlighetens uppbyggande. Vad gör en människa av sina anlag, hur hävdar hon sin egenart under det oavlåtliga trycket från den omgivning hon påtvungits, det är frågan. Det personliga är oberoende av tidsströmningar. Det kan vissna eller växa fritt som ett träd välver sin krona i den fria rymden, oberoende av i vilket århundrade och i vilket luftstreck det blivit till. Så fort man giver sig in på frågan om vad som är värdefullt i rent mänskligt hänseende, flyttar man sig till ett plan, där släktledens olika inställning, där yttre och inre strömningar mista varje betydelse. Personligheten är vad dess utveckling såsom sådan angår, oberoende av de tillfälliga strömningar som bestämma smak och nöjesliv, klädedräkt och jargong. Den som fått upp ögonen för det personligas art, blir icke sedan hängande i något så utvärtes och djupare sett tillfälligt som det vilket är för de olika släktleden samfällt utmärkande. En tidsströmning är en intressant företeelse ur många synpunkter. Människorna, som bära upp den och bäras av den, äro icke därför personligt sett annorlunda än de, som burits av och burit upp andra strömningar.

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente