Essensen af vores tid

Söker man få fatt om det väsentliga i vår tid, tvingas man, som alltid i slika fall, att med varje omdöme förknippa dess motsats. Sanningens väg slingrar sig som bergstigarna i sick-sack uppför branten. Man får dubblera motsats efter motsats för att komma upp.

Tiden är bräddad av olycka. Människor få genomgå lidanden och sorger ända till dödens gräns. Innanför den linjen besparas dem intet. Aldrig ha så många irrat omkring landsflyktiga. Och det är ofta just eliten inom ett folk, som drives ut ur det land, vars heder den varit. Aldrig ha så många oförvitliga män och kvinnor med livet fått plikta för att de vägrat böja knä för Baal. Aldrig ha så många aktningsvärda medborgare kastats i fängelse. Aldrig ha så många män av beprövad duglighet pressats ut i fattigdom och nöd som nu.

De som äro vållande till detta, äro näppeligen några livsglädjens härolder ens för den skara, som sluter upp omkring dem. Deras egen levnadskonst sprider ingen glans över dem eller deras. De som lita till våldet, göra det av skräck, skräck för den makt de försöka komma till livs. De jagas av hämndens gudinnor.

»Må hellre jord och himmel störta samman,
Än vi vårt bröd med bävan skola spisa.
Och sova kvalda av de fasans drömmar.
Som varje natt oss skaka. Bättre är det
Att vara hos de döda, dem vi sänt
Till evig frid, än ligga jämt och pinas
På själens sträckbänk.»

Livets orubbliga lagar medgiva intet skydd mot de makter, människorna själva frambesvärja. Erynnierna veta icke av något förbarmande. Ett människoliv, asch, vad har det för betydelse! Ingen, men ur det utgjutna blodet stiger en svartalv som aldrig låter sig manas bort. Den gör sig påmind dag och natt; solens glans skymmes av den och natten bräddas med kval.

Det är som om livets bägare vore rågad av olyckans bittra brygd. Och ändå rymmer livet just nu mera storhet än någonsin. Det stora, ofattbart stora, är att så många icke böja sig för maktens bud. De, vilkas blod beseglar deras trohet mot livets goda makter, de som hellre lämna hus och hem än falla undan, de som trotsa maktens uppbåd, alla vittna de om den storhet, som dock livet rymmer. Det tycks som om mänsklighetens träd hörde till dem, som endast blomma i stormen. När ovädret skakar dess väldiga krona, och grova grenar knäckas, då flamma andra i blommandets färgprakt. De knäckta grenarna voro murkna, om detta än först nu blev uppenbart. De till vilka livets sav steg rik och stark, de slå ut i livets outgrundliga skönhet. Det är de som stå det onda emot, det är de flyende och fallna, de kämpande och trotsige, det är de, som äro mänsklighetens stridsmän. Det är åsynen av dem som väger upp allt eländet. De erlägga med sin olycka och sin strid köpeskillingen för det mänskligas bevarande åt människorna. Stort är det mänskliga blott, när olyckans stormar driva det till blomning.

Aldrig har det mänskligt ömkliga, dess stinkande gemenhet, gjort det så tungt att andas som nu. Aldrig har det mänskligt stora, dess ovanskliga skönhet, gjort det så lätt att andas som nu. Det är synd om våldets män; genom sina gärningar avhända de sig förmågan att uppfatta livets glans. De kunna icke glädja sig åt det varma blodets rubinfärg; de varsna bara det levrades glanslösa yta. De kunna icke hänföras av dess hymn till livet, de höra endast dropparnas fall, när det utgjutes.

Att gravlägga anden har aldrig lyckats. Den bryter alla insegel och välter undan alla stenar. Det är tungt att leva, då det av ande födda förföljes in till döden. Det är en fröjd att leva då det av ande födda triumferar. Det triumferar aldrig så som när det förföljes.

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente