Køb vores historiske kort

Enten - eller

Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)
Torgny Segerstedt,1940. Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

”Med denna våldets makt kan ingen fred slutas. Här gäller det, som sagt, livet. Allt kan fördragas, utom detta ena: frihetens förkvävande.” – Torgny Segerstedt

Ännu lever världen alltjämt i skuggan av det stora kriget. Det förefaller som om de miljoner unga män, vilkas liv offrades till ingen nytta, alltjämt sände hämndens furier att hemsöka folken. Ingen och intet tycks kunna besvärja de onda makter, vilka släppt sin vrede lös över världen.

Det förmärktes mycket snart efter krigsutbrottet, att den kultur, som vi trodde hade fått ett fast grepp om människorna icke förmått genomsyra deras väsen. Den flagade av och fram trädde en skepnad som visade blott allt för många av de drag vi hade trott gravlagda i gånggrifter och hällkistor. Själva krigets inverkan förmärktes också i den växande råheten och i den avtrubbning, som motståndet däremot undergick. Förmågan att harmas och känna avsky inför illdåd slappnade. Ohyggligheterna växte människorna över huvudet.

Efter kriget har det visat sig att ett återfall i politiskt barbari har gått jämsides med en kulturell förvildning. De grövsta former av folkförledelse ha stått upp ur det förflutnas källarvalv och brett sin unkenhet över det offentliga livet. Ett politiskt stråtrövarvälde, sådant som endast de djupaste förfallsperioderna i folkens historia uppvisa motstycke till, har blommat upp.

Det beklämmande har icke varit att finna, att dylika tendenser levde kvar i samhällets bottenfällning. Det var nogsamt känt förut. Det beklämmande var, att stora folk, vilka frambragt en rik andlig odling, så lätt blevo byte för detta återuppväckta stråtrövardöme. Det tyska folket gjorde förvisso intryck av att vara överdisciplinerat. Ingen hade ändock trott att det skulle foga sig i vad som helst, endast en rå kommandostämma skreke ut sina befallningar.

Och vad som skett i Tyskland, Italien och Österrike har väckt genklang, starkare eller svagare, på flera håll. Man presenterar teorier som gå ut på att driftslivets tillskyndelser, att instinkternas blinda självhävdelse äga sitt berättigande i sig själva. Det vettlösa tages som insegel på livsduglighet. Det apolloniskt klara utdömes därför att det bär måttfullhetens och vettets stämpel. Det som giver sig krafternas otyglade lek i våld hälsas som det livsdugliga. Man söker icke den högre enheten av de båda, de dunkla krafter, som välla upp ur livets innandömen och den rättens och sanningens form som vettet ger dem i tankens dagsljus.

Denna strömning är en reflex av den våldets renässans, som ägt rum flerstädes i världen. Godtycket har slagit sig ned i rättens högsäte. Våld och väld har tagit makten och drivit all frihet på flykten. Och dessa makter ha sedan höljt sig i ett töcken av förlegad romantik, i gammalt svärmeri för urtid och blodsgemenskap, karakteristiska för den anspråksfulla halvbildningen.

Detta återfall i politiskt barbari har framtvungit en omgruppering på statslivets slagfält. De skaror som kunde bekämpa varandra därför att de alla kände demokratiens mark under fötterna ha sett sig försatta i det läget, att de måst draga ut att försvara själva denna mark. De ha måst besinna sig på att det är en sak som de gemensamt hålla helig och att just denna sak är hotad: friheten. Friheten att tänka och att uttala sina tankar står över allt annat. Det är det mänskligas livsluft. Utan denna frihetens atmosfär vissnar det andliga livet bort. Allt kunna människorna undvara, blott icke detta. Där det antastas, där gäller det det som gör oss till människor, där gäller det vad som gör oss till moraliska väsen, där gäller det livet. När våldet vill befästa sin makt och påla i den flytlera, över vilken dess byggnad skall uppföras, söker det alltid att knäcka den fria tanken. Den lägger munkavle på pressen, den begraver i fängelsehålor det fria ordet, försöker att med dressyr taga nerven ur de ungas tankeförmåga. Den förgriper sig på människoanden själv.

Med denna våldets makt kan ingen fred slutas. Här gäller det, som sagt, livet. Allt kan fördragas, utom detta ena: frihetens förkvävande. Friheten, tankens och ordets, är livsnerven i mänsklig tillvaro. När den antastas, måste allt gnabb och alla trätor om andra ting tystna. De som begripa vad striden gäller, ha att stå rygg mot rygg. Först när det stora, ena, nödvändiga ånyo är tryggat, kunna tvisterna om världsliga ting ånyo få taga vid.

Händelsernas älv har genom det stora kriget letts ur sin gamla flodbädd. Döda fall stå där som tystnadens minnesmärken över det förgångnas forsande vattenmassor. Älven skall aldrig på nytt rinna fram i sin gamla fåra. Men dess vågor skola därför icke upphöra att rulla vidare mot det strandlösa hav, i vilket floden tömmer sitt vatten. Den rinner upp i avlägset okänt och blir borta i ett lika ovetbart fjärran.

Det enda som ger innehåll och värde åt det liv, som flyter fram med dess vågor, är friheten att se ut över dess vatten, att se solglimtarna på vågorna, friheten att försöka förstå och att förstå vår kunskaps gräns, rätten med ett ord att vara människa.

Med dem, som antasta denna rätt, finns ingen försoning, ingen underhandling, ingen vapenvila. I den striden kan icke givas och icke tagas pardon. Här är för eller mot, här är ett oförsonligt antingen — eller.

Abonnér på YouTube:


Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente

Populære gamle tekster

Skal vi blive hørt på søndag?

Få nyhedsbrevet hver søndag morgen med ugens artikler om svensk historie og nordisk kultur. Gratis!

Perfekt! Tjek din indbakke og bekræft din tilmelding, så er du klar!