Om den svenska arbetarklassens utdöende – och min mors bortgång

I dag är det ett år sedan min mor dog. Som för så många andra som förlorar sin mor så drabbas man inte av någon omedelbar insikt om vad det innebär.

Det dröjer.

Kanske kommer man först långt senare att inse hur mycket man formats och påverkats av sina föräldrar – och i en del fall – som mitt … inse vilka uppoffringar de gjort.

Men det som egentligen först drabbade mig då var insikten om att något mycket stort var på väg att gå ur tiden – och att min mors död var en del i den processen. Kanske skulle det där stora snart inte finnas kvar annat än som texter i böcker om en förfluten tid då de skildrade människorna och samhället var obegripliga för en efterkommande läsare.

Insikten börjar gnaga på mitt medvetande under samlingen till begravningen i Eskilstuna. Vi står där, barnen och familjerna, mycket få av de vänner hon fick här i livet är närvarande – de flesta är döda. En tyst, trött, sorgsen grupp som mumlande konverserar varandra. Ute råder årets värsta snöoväder … dörrarna öppnas … eller snarare slås upp och in träder ett spöke.

Jag har antagligen inte sett honom på 20 år. Han tittar sig nyfiket omkring, stampar snön av sig och när han rör sig mot oss kan jag inte annat än få de första raderna av ”Kväsarvalsen” i huvudet:

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

Jo, jag vet … märkligt att höra den sången i sitt inre på sin mors begravning … men han för med sig en sådan självklar kraft.

Dessutom – det är ju inte ursprungligen en revy- och kabaretsång – som den senare blev känd och älskad som. Text och musik skrivs av tecknaren, kompositören och diktaren Arthur Högstedt, medarbetare i den anarkistiska tidningen Brand. Han framför själv Kväsarvalsen första gången på ett möte i en socialdemokratisk ungdomsklubb och ackompanjerar sig själv på fiol.

Det märkliga är att mannen som kommit in inte verkar förändrats det minsta … fast han närmar sig 80. Han är fortfarande större, kraftigare och resligare än jag och när vi tar i hand kramar han till lite extra och jag förväntar mig nästan att han ska säga samma sak som han brukade göra i min barndom: ”Men fan, du är ju som en pinne. Du får komma ner på brottningsklubben så vi får sätta lite muskler på den där kroppen.”

Han hör till min mors och fars äldsta svenska vänner och vi diskuterar olika gamla arbetsplatser i staden, vad det blivit av dem … det mesta är borta … industrierna där det gjordes knivar, filar, måttsatser, lås … och så talar vi om Gense, Jernmanufakturen, Gevärsfaktoriet, Stenmans och alla de små verkstäderna.

Han uttrycker sin saknad efter min mors smörgåsar – och påminner mig om att hon under sin tid som kallskänka på hotell Smeden antagligen introducerat paprikan på den svenska landgången.
Vi talar om den lokala fotbollens förfall, saknaden efter det gamla badhusets bastu med alla de olika avdelningarna och om vad han gör nu när han är pensionär.

Han berättar att på somrarna är han ibland badvakt. Det finns en liten vik nära hans bostad som på somrarna är populär som badplats. Men där finns inte längre någon badvakt. Indragen av kommunen.

Så jag har byggt en liten kur där jag kan sitta och hålla ögonen på dem som är i vattnet. Ja, man vill ju inte att någon drunknar.

Det är då jag inser att vi är på väg att helt förlora något i det här landet.

De som skulle ha invändningar mot en indragen badvakt i dag skulle ordna namninsamlingar till kommunen och skriva insändare – om de alls brydde sig.

Han bygger en egen badvaktskur … något fattas … något behövs … då gör man det. Oavlönat och utan bidrag … ”… man vill ju inte att någon ska drunkna.”

Det är en bärare av den andan och den dygdigheten jag är här för att ta farväl av när min mor begravs.

Samtalet med mina föräldrars gamla vän känns som en vacker predikan över någon som gått bort efter ett liv av ständigt arbete och som sett det som självklart att alltid ha något för händerna – inte så mycket för sin egen skull som för barnens och de kommande generationernas skull.

Min mors och min fars inlemmande i det svenska samhället var möjligt därför att det var präglat och dominerat av det arbetande folkets moral; arbetet adlar. Du är ytterst din egen lyckas smed. Hjälp dig själv – och med självklarhet gör du det ibland i förening med andra.

Du blir en del i ett sådant samhälle om du visar din villighet och förmåga att arbeta. Annars stöts du bort, eller kommer aldrig ens in i det.

Men detta land har förändrats till en plats där de flesta tror att allt blir bra bara vi betalar mer skatt så att staten kan ta hand om oss.

När vi skiljs åt efter begravningen påminner han mig om den gången då han, min far och två av deras arbetskamrater blev tagna av polisen.

Som vanligt på fredagen hade verkstadschefen kallat ihop dem som ville jobba extra i helgen. Han hade en lista med svartjobb som skulle utföras på olika platser i staden eller bygden. Så fungerade det på den tiden – alla som behövde något extra jobb utfört kom till honom – eller andra verkstadschefer och basar över hela staden och frågade om han kunde ordna folk. Allt utanför alla former av böcker och skatteredovisning förstås.

Och ingen hade någon invändning – alla skikt i samhället använde sig på olika sätt av möjligheten – även de socialdemokratiska potentaternas villor byggdes med sådan arbetskraft – vilket alla tyckte var naturligt.

Man jobbar 40 timmar i veckan och ger kejsaren vad kejsaren tillhör och vad man arbetar med därutöver och hur man får betalt – det ska kejsaren ge själva fan i. Det här ansåg man vare sig man var högerman eller kommunist och det var en del i skapandet av det verkliga välfärdssamhället. Tro inte att det dåvarande goda samhället byggdes av staten, det byggdes av människor som arbetade 20 timmar extra i veckan – och som fick behålla pengarna.

I vilket fall – tillbaka till det där med polisen. Min far och mannen jag talar med och två till tar ett av de erbjudna svartjobben – en takläggning en bit utanför staden. Men de behöver en bil för att komma dit. Ingen bil finns tillgänglig.

Då kommer verkstadschefen på att fabrikörens gamla bil står avställd på verkstadsområdet – i synnerligen nedgånget skick … men … kanske?

Det visar sig att den går att starta så de ger sig i väg. Efter några kilometer blir de stoppade av polisen som går några varv runt det knappt rullande bilvraket och en av dem förklarar: ”Men för helvete gubbar, vill ni dö!?”

Min fars vän som kör bilen förklarar lugnt att de måste iväg på ett jobb i helgen och han berättar hur mycket de ska få för arbetet.

Polisen skakar på huvudet, och säger:

Jaja, jag förstår, men ni gör det på egen risk. Och blir ni sittande någonstans på vägen får ni väl gå in i ett hus och ringa så får vi försöka hämta er.

På måndagen kommer en tämligen uppretad fabrikör ner på verkstadsgolvet och undrar vem fan som bussat polisen på honom. De har nämligen knackat på i hans hem och förklarat att nästa gång hans folk åker ut på jobb kan han väl sätta dem i en registrerad och trafikduglig bil. Och han fattar ingenting.

Men verkstadschefen förklarar stilla situationen och fabrikörens enda kommentar är att de kunde ju ha hört av sig så kunde han lånat ut en annan bil.

Men som sagt … en annan tid … och på alla sätt ett helt annat land.

Jag kan tänka mig att en del nu säger: ”Men du talar om en tid som aldrig kan komma tillbaka.”

Mitt enkla svar blir då:

”Varför inte?”

Den troliga kommentaren – från de flesta – till det svaret blir väl: ”Det går bara inte.”

… och vad kan jag då säga annat än: ”Skyll er själva i så fall.”

PS. Jag kan tänka mig att en möjlig invändning från en del människor mot mitt resonemang ovan skulle vara att det inte går att jämföra min fars och mors och andra dåtida invandrares integration i Sverige med situationen de senaste 20 åren. Invändningen skulle vara baserad på att de jag talar om kom från en kulturkrets varifrån människorna var lättare att integrera … och framförallt att förhållandena i de länder dagens flyktingar kommer ifrån är så mycket värre än de som till exempel mina föräldrar kom ifrån.

De som kommit de senaste 20 åren anses ju ha varit med om så hemska saker att de är obeskrivligt traumatiserade och man måste göra tillvaron till ett evigt offentligt betalt ständigt fredagsmys för att de någon gång – oklart hur – ska bli en del av samhället.

Min far och mor skulle storögt tittat på den som hävdade något sådant – möjligen tyst uttalat en balkansk kötted – och sedan om de var på gott humör förklarat att befolkningen i Jugoslavien hade tackat sin skapare om de under 1940-talet befunnit sig i krig med IS eller al-Quaida istället för med sådant brutala krigs- och mordmaskiner som bland annat:

1st SS Panzer Division Leibstandarte Adolf Hitler
2nd SS Panzer Division Das Reich
11th SS Panzergrenadierdivision Nordland
16th SS Panzergrenadierdivision Reichsführer SS
18th SS Panzergrenadierdivision Horst Wessel
24th SS Waffen Gebirgsjägerdivision Karstjäger.

Hade den jugoslaviska befolkningen istället bara ställts mot det hoprafsade och genetiskt defekta mördarpack som förenas i dagens islamistiska terrororganisationer hade väl striderna varit över på en knapp vecka … sedan kunde man återgått till att bruka sin jord, grilla spädgrisar och dricka slivo.

Att hävda att dagens flyktingar skulle komma från platser som på något sätt gör att man inte kan ställa krav är inte bara historiskt okunnigt utan gränsar till ren kretinism.

(Ovanstående är delvis ett utdrag ur min bok ”INTE MITT KRIG” – och den kan du beställa här: aetatis.se)

Min mor hade förvisso ansökt om att komma till Australien, men min far ville till Sverige eftersom han hört om hur välordnat det var och att det fanns arbete åt alla.

Han lyckades dock övertala dem som administrerade flyktingkvoterna i lägret att det ju egentligen var så att min mor ville till Sverige … och eftersom de ändå skulle gifta sig var väl det enda rationella då att ändra hennes ansökning.

Eller hur?

Vilket administratörerna också gjorde.

Till historien hör att vid det tillfället var min mor varken informerad om hans försök att för hennes del ändra Australien till Sverige … eller om hans avsikt att gifta sig med henne.

Men vem kan väl annat än att falla pladask för en man som ger dig ett sådant bevis för sin passion … och sin förmåga att manövrera byråkrater.

Tilaa YouTube:

Jos arvostat Allmogens itsenäistä työtä kuvaamaan hienoa ruotsalaista historiaa ja pohjoismaista kulttuuria, ja olet tervetullut ostamaan jotain mukavaa kaupasta tai tukemaan meitä vapaaehtoisella lahjoituksella. Kiitos etukäteen!

Tuki Allmogens Swishin kautta: 123 258 97 29
Tuki Allmogens genom att liity
Tuki Allmogens testamentissasi