Midvinter solfestival

Inom naturens verld föra ljus och mörker, värme och köld en ständig strid mot hvarandra, såsom inom menniskans det goda kämpar med det onda om herraväldet. Sedan urminnes tider har också solen, ljusets riddare, mörkrets och köldens oförsonlige fiende, varit föremål för en dyrkan, som i skiftande förmer fortplantats från slägte till slägte, ända till våra dagar.

Ju längre man kommer mot norden, desto större betydelse får vexlingen af sommarljus och vintermörker, desto mäktigare intryck gör det på menniskornas sinnen, när solen segrande jagar mörkret på dykt, eller när, vid andra tider, ljuset nödgas vika allt längre undan.

Starkare än nu var detta intryck i vårt slägtes barndomsdagar, på en tid, då man ännu ej lärt sig läsa i naturens bok så, att man på förhand kunde beräkna solens gång på fästet, dygnens och årens skiftningar. Och starkast blef intrycket i våra nejder, i polcirkelns närhet, der vintern är så lång, att man, såsom våra förfader gjorde, vant sig att räkna tiden ej i år, utan i vintrar.

Sedan nordens ljusa sommar alltför hastigt Hytt bort, blifva dagarna allt kortare och solen allt maktlösare. Mörkrets makter utbreda sitt välde, och deras fullständiga seger öfver sol, ljus och värme synes nära. Men slutligen vänder sig striden, solen får ny kraft och börjar åter sitt segerlopp. Då, midt i den köld som vintern tödt, firade den hedniske nordbon sin stora midvinterfest, for att gifva uttryck åt sin glädje öfver födelsen af det nya årets sol.

En af de äldsta författare, som skrifvit om våra trakter, den i Palestina födde, men med våra i Italien på 500-talet kämpande fränder bekante Procopius hade hört talas om denna fest.

På den i yttersta norden liggande ön Thule, hvarmed han menar den Skandinaviska lialfön, gick solen vid tiden omkring vintersolståndet ej upp på fyratio dagar. Så hade åtminstone män, som kommit från denna ö, framstält saken för honom. Sedan invånarne, berättade man vidare, lefvat trettiofem dygn i mörker, plägade de efter gammalt bruk skicka upp på de högsta bergen spejare, hvilka, när de från bergstopparna blefvo solen varse, gåfvo detta tillkänna för de nedanför boende, hvarpå dessa glade, ehuru ännu befinnande sig i mörkret, gjorde gästabud till firande af solens återkomst. Detta var hos Thuleborna den största högtiden.

Men solen skänker ieke endast ljus, utan äfven god årsväxt. Derför påbjöd Oden enligt ynglingasagan, att Svearne vid midvinterfesten skulle blota för god äring under det nya år, hvars början räknades frän den högtiden.

Tanken på denna materiella fördel fördunklade småningom minnet af den ursprungliga anledningen till midvinterfestens firande, på samma sätt som tanken på julklapparna i senare tid kommit mången att glömma meningen med den kristna julen.

Midvinterns solfest firades af våra hedniska förfäder »höknatten», hvilken inföll vid den tid då, såsom det nu heter, »tjugondag-Knut kör julen ut», således ett par veckor efter årets kortaste dag vid vintersolståndet. Detta öfverensstämmer också med Procopius uppgift, att högtiden firades, då solen åter började synas, ej då den stod lägst.

Hans berättelse om de stora gästabud, som då höllos, är också alldeles riktig. Då sparades, liksom än i dag, hvarken på mat eller dryck, och att »dricka jul» var ett vanligt uttryck. Vi kunna också vara förvissade om, att det då blef skarpt drucket äfven i andra salar än kung Rings, der ju »hvar enda kämpe tog sig ett ärligt julerus».

Den som ej kunde bjuda sina vänner på »jul-öl» hade skäl att sörja, och svårigheten att rätt fira julen har derför ock anförts som bevis på, huru illa de till Grönland utflyttade nordborna voro stälda. I Torfinn Karlsefnes saga berättas, huru Torfinn, som jemte besättningen pä två skepp) öfvervintrade hos Erik Röde i Brattelid på Grönland, mot julen fann, att Erik började blifva tyst och ej var så glad som han plägade. En dag vände sig derför Torfinn till sin vän och frågade, hvad som felades honom. Erik sade sig frukta for, att hans gäster skulle finna sig aldrig hafva tillbragt någon värre jul än den, då de voro hos honom, hvarpå Torfinn svarade, att det på hans skepp funnes både malt och korn, och att Erik ju kunde taga deraf så mycket han ville. Erik gjorde detta och tillredde ett så ståtligt gille, att man tyckte sig knapt någonsin hafva sett något så präktigt i ett fattigt land.

Julgillet var dock hos våra hedniska förfäder ej endast ett gästabud i den mening vi nu äro vane att taga detta ord. Det stod i förbindelse med offer åt solens gud.

Julablotet hölls hvarje vinter såsom den förnämsta offerfesten under året, men bvart nionde år firades detta offer med större högtidlighet. Man har berättelse om, huru det då tillgick vid danskarnas hufvudtempel, Leire nära Roeskilde på Själland. »Alla komma då tillsammans och offra åt sina gudar 99 menniskor och lika många hästar, jemte hundar och tuppar, de sistnämnde i stället för hökar». Afven vid Svearnes hufvudtempel, Upsala, hölls hvart nionde år ett stort offer, till hvilket invånarna i alla Sveriges landskap strömmade tillsamman. Menniskor, hästar, hundar och andra djur offrades då, nio af hvarje slag, alla af hankön, »med hvilkas blod det var sed att försona gudarna». Kropparna hängdes upp i en lund nära templet. Adam af Bremen, som omtalar detta, nämner visserligen ej, vid hvilken tid på året det skedde, men allt synes tala för, att det här liksom i Danmark var vid midvinterfesten.

En eller annan blir måhända förundrad, då han hör, att menniskooffer för mindre än tusen år sedan förekommit i vårt land. Saken är dock oomtvistlig. Säkerligen komma ej tusen år att förflyta, innan man undrar öfver, att ännu i våra dagar menniskolif i Sverige offrats åt rättvisans gud.

De blodiga offren hindrade för öfrigt ej, att julen då liksom nu dracks med fröjd och gamman.

Liksom våra förfäder firade romarna vid vintersolståndet, från och med den 17 till och med den 23 december, en stor glädjefest, i anledning af solens pånyttfödelse och naturens återuppvaknande efter vinterns natt. Under denna fest, som efter den fornitaliska guden Saturnus kallades Saturnalia, rådde allmän glädje, som kom äfven slafvarna till del. Dessa hade då sin frihet och betraktades som sina husbönders likar. All fiendskap och alla straff skulle vila, och muntra lag egde rum. Liksom vid julen hos oss vexlades vid de romerska saturnalierna skänker af vänner och bekanta. Hela folket öfverlemnade sig åt en uppsluppen fröjd och lustighet, hvilken slutligen urartade på ett sätt. som gifvit namnet saturnalier en mycket dålig klang. Det bör dock härvid ej förgätas, att äfven julfröjden i norden tidtals urartat så, att den danske konungen på 1730-talet förbjöd alla »jule-stuer».¹

Inom den grekiska gudaverlden motsvarades Saturnus af Kronos. men den fest, som i Athen firades till dennes ära, Kronia, inföll ej vid midvintern utan på sommaren; äfven vid denna fest deltogo slafvarna i sina herrars gästabud. 1 Olympia och på Rhodos firades kronosfesten vid vårdagjemningen, hvilket jemte mycket annat visar, att också denne gud ursprungligen är en solgud.²

När kristendomen utbredde sig öfver det romerska riket, insåg man, att den romerska julfesten var så djupt rotad i folkets sinnen, att dess firande ej kunde förhindras. Man använde då samma
medel som vid många andra liknande fall. De gudar, hvilkas dyrkan ej kunde utrotas, de hedniska fester, hvilkas fortvaro var oundviklig, döptes till kristna. De hedniska gudarna och gudinnorna blefvo kristna helgon, de hedniska tempelfesterna blefvo kristna kyrkfester.

Så förfor man nu äfven med julen.

Före kristendomens uppträdande hade man vid julen firat solens födelse. Nu firade man den dag, då »den sanna solen», »rättfärdighetens sol» blifvit född till verlden. Man kunde så mycket
lättare göra det, som ingen af nya testamentets skrifter nämner något om den tid på året, då Kristus föddes.

Det var omkring midten af 300-talet, således kort efter kristendomens seger genom Konstantin, som man i den vesterländska kyrkan började fira den 25 december såsom Kristi födelsedag. Något senare vann samma bruk insteg i den österländska kyrkans länder, i hvilka, såsom vi redan sett, solfesten vid midvinterstid ej spelat samma roll som i mera nordliga trakter. Anuu liar man i behåll en predikan, som den bekante kyrkofadern Krysostomos, patriark i Konstantinopel, höll den 25 december 386.

»Föreställ dig», heter det i denna märkliga predikan, »hvad det skulle innebära, om solen stege ned från himmelen och du tinge se den vandra fram på jorden och härifrån utsända sina strålar, upplysande alla. Kunde icke detta ske, utan att alla menniskor derigenom försattes i den största förvåning, huru mycket mer beundran bör icke framkallas hos oss, om vi sätta oss in uti livad det vill säga att se rättfärdighetens sol utsända sina strålar ifrån vårt kött och bestråla våra själar. Länge har jag önskat att få upplefva denna dag, och icke blott upplefva den utan äfven fira den tillsammans med en talrikt församlad menighet, ja oaflåtligen har jag anropat Gud derom, att kyrkan denna dag så måtte fyllas med åhörare, som nu är förhållandet. Derhän har det nu lyckligtvis kommit, ehuru tio år ännu icke förflutit, sedan denna dag blef oss bekant. Men dock har den genom eder ifver så uppblomstrat, att det ser ut, som om den af ålder varit tirad af oss.»

»Träffande kan man derför betrakta högtiden både såsom ny och såsom gammal: såsom ny, emedan den nyligen blifvit oss bekant; såsom gammal, enär den hastigt kommit i jemnhöjd med de öfriga festerna och erhållit samma anseende som dessa. Ty likasom ädla plantor, efter att hafva blifvit nedsänkta i jorden, hastigt skjuta upp i höjden och sätta frukt, så har äfven denna fest, vilken i Vesterlandet långt tidigare firats, men hos oss för ej många år sedan blifvit införd, likasom med ett slag så utvecklats och burit sådan frukt, som livar och en nu kan se med sina egna ögon, då gångarna äro fylda med åhörare och hela kyrkan är för trång för att rymma den sammanströnnnande folkmängden.»

»Hvad önsken I då att i dag få höra? Hvad annat än ett ord öfver denna dags betydelse? Jag vet nämligen, att många ännu hafva olika meningar beträffande densamma, idet att somliga ringakta den, under det att andra taga den i försvar; också talas öfverallt mycket om innevarande högtidsdag, hvarvid några anmärka, att han är ung och ny och först nu firad, andra åter söka göra gällande, att den är gammal och sedan lång tid tillbaka varit en känd och framstående högtidsdag för dem, som bo från Thraeien ända till Spanien.»

Lukas’ evangelium, det enda som har en utförlig berättelse om Kristi födelse, omtalar, huru herdarna, som på natten vaktade sin hjord, hörde ängeln säga: »I dag är eder född Frälsaren». Oaktadt det här icke heter »i natt», utan i dag», hvilket är den enda möjliga öfversättningen af grundtextens ord, högtidlighålles Kristi födelse af kyrkan egentligen på natten mellan julafton och juldagen. Den, som har varit med om en jul i Spanien, vet att det är en nattlig glädjefest som begås. Och hos oss protestanter är julottan, förr tirad tidigare på dygnet än i våra dagar, ännu festens glanspunkt, då nattens mörker förjagas af kyrkornas rika ljusprakt och de otaliga bloss, som vägleda de dit skyndande skarorna.

Förklaringen öfver den bristande öfverensstämmelsen mellan evangeliets ord och tiden för festen är lätt funnen. Under den förkristna tiden voro solfesterna nattliga offerfester. Det gälde om den nordiska »höknatten» lika väl som om valborgsnatten och midsommarnatten med deras eldar, och det gälde i sydligare länder lika väl som hos oss.

Att julen, åtminstone i vårt land, äfven efter kristendomens införande, fortfor att vara årets största högtid, framgår tydligt af våra medeltidslagars bud om julfriden. Från den kristna lärans ståndpunkt sedd var påsken vigtigare än julen. Detta oaktadt påbjuder t. ex. den yngre Vestgötalagens kyrkobalk, att julfriden skulle räcka från julafton till tjugondagen, således i tre veckor, under det att påskfriden ej räknades längre än från onsdagen före påsk till påskdagens kväll, således endast en half vecka. Den som bröt någon af dessa frider, skulle betala dryga böter till både biskopen och häradet.

Under medeltiden voro flera dagar vid julen helgedagar än nu för tiden. En af de gamla norska lagarna, Eidsivathings-Christenret, bjuder, att icke endast juldagen, eller första juldagen, såsom den då benämndes, samt Stefans dag eller hvad vi kalla annandagen. utan äfven »Jons messodagen» »Menlösa barns dag» och Thomasmessan» — således ej mindre än fem omedelbart på hvarandra följande dagar — äfvensom »Åttonde dag jul» och »Trettonde dag jul skulle vara helgedagar. På dem var allt arbete förbjudet, och den som trotsade förbudet flek betala böter, som tillföllo biskopen.

Utrymmets knapphet medgifver ej att redogöra för alla de minnen från den hedniska midvinterfesten, hvilka bibehållit sig ända till våra dagar. »Doppandet i grytan är liksom mycket annat en qvarlefva från det hedniska offret, på samma sätt som gröten och lutfisken på julaftonen väl härstamma från den fasta, hvilken under den katolska tiden föregick julen i likhet med andra kyrkliga högtider.

Vid några af hednaminnena kunna vi dock ett ögonblick dröja.

Solguden hade hos våra förfäder under tidernas längd fått många namn, representerande olika sidor af hans väsen. De tre gudar, hvilkas bilder sågos i Upsalatemplet — Tor, Odin och Frö — voro alla ursprungligen solgudar, bland livilka hedersplatsen i midten intogs af Tor, såsom den äldsta och mäktigaste.

Det var nog till alla tre, som midvinterblotet var riktadt, och utan att veta det eller tänka på det iakttaga vår tids svenskar månget bruk, som vid närmare påseende betinnes vara ett märkvärdigt. om än halfförbleknadt minne från midvinterns hedniska solfest.

I Hervarar saga läsa vi, huru konung Hejdrek blotade till Frö och hade bestämt, att hans största galt skulle offras åt denna gud. Man ansåg denna galt så helig, att öfver hans borst skulle alla högtidliga eder afläggas. Julaftonen skulle galten ledas in i hallen inför konungen, och då lade männen sina händer öfver hans borst och afgåfvo sina löften. I en annan handskrift förtäljes, att varje borst syntes vara af guld, och att galten offrades för ett lyckligt år i början af februari.

Ett minne af denna Frös galt hafva vi både i den på juldagen vanliga skinkan och i andra bruk.

Mångenstädes i Sverige har ännu i senaste tid på julbordet legat en julgalt , bakad af hvetemjöl i skapnad af en galt. Oaktadt den låg på bordet hela julen ända från julaftonen, åt ingen af den. När julen var slut, lades den in och togs fram, torr och sprucken, först när vårarbetet började. Då delades den ut. Något fingo de karlar att äta. som skötte plogen, en del blandades med korn och gafs åt de plöjande hästarne, resten smulades sönder bland utsädet, allt i hopp om rikligare skörd.

Äfven hos svenskarne på Ösel och i Estland lefver detta bruk ännu.³ Hvar julafton lägger husmodern på bordet en »julgalt», bakad af fint mjöl, äfven i de trakter, der alla andra bröd bakas af sämre mjöl, — nära en aln lång-, med tydliga ögon, näsa, mun och borst. Hon lägger honom framför husfadern, tecknar med krita ett ringkors på galten och låter honom sedan ligga juldagen öfver till beskådande, men betäckt med en hvit duk. Nyårsdagen och Heliga Trekungars-dag (Trettondedagen) blir julgalten åter framlagd, men sedan förvaras den, och först på Kyndelsmessodagen blir dess ena hälft och Fettisdagen den andra hälften sönderskuren till middagen i så många stycken, som husets folk äro, utdelad till dessa och uppäten. Några spara stycken af den ännu längre, för att gifva åt dem som vakta boskapen, när denna törst drifves i bete; äfven kreaturen få en smula med af galten, för att bättre trifvas; eller ock gifvas, såsom i Sverige, bitar af julgalten åt de arbetare, som första gången på våren sätta plogen i jorden, samt åt oxarna som draga plogen.

I samma trakter hade också ända till senaste tid ett annat bruk bibehållit sig. Menigheten gaf nemligen presten julgåfvor, bestående i hvetebröd och skinka. De kallades »juloffer».

Tydligare samband mellan julen, äfven i kristen tid, och det nya årets gröda än den på julaftonen offrade — man kan gerna begagna detta uttryck — och till såningstiden sparade julgalten kunna vi ej gerna begära, och Odin skulle säkert glädjas, om han såge, att Svearne så länge hörsammat hans bud att vid midvinterblotet offra för god äring.

Andra julbullar eller »julkusar» hafva form af bockar, Tors heliga djur, och litet livar af oss har som barn sett den ludna »julbocken» komma in på julaftonen. Förr var han utstyrd med ett verkligt bockhufvud, och i vissa trakter bar han en trähammare, hvarigenom sammanhanget med Tor blir ännu mera i ögonen fallande.

Ett hjul med fyra ekrar, eller ett likarmadt kors omgifvet af en ring, var under årtusenden en symbol af solen, det på himlen rullande hjulet af eld. Vi hafva sett, att julen var en solfest. Derför betecknades denna högtid på de gamla runstafvarna med ett hjul, derfor rullades då i Sönderjylland ett hjul in i byn, derför voro julbullarna åtminstone ännu på Olof Rudbecks tid märkta med ett fyrekrigt hjul, och derför tecknar ännu i dag den estniska husmodern ett »ringkors» på julgalten.

På frågan, om det finnes ett språkligt sammanhang mellan »jul» såsom solfest och »hjul» såsom symbol af solen, är här ej tillfälle att ingå. Men jag kan ej underlåta att påminna om en lärd
förklaring af julens namn, li vilken är mycket betecknande for sin tid. En svensk man, som — enligt tidens sed, på latin — skref en i många afseenden märklig och värderik »Göta och Svea historia», har att förtälja, huru Julius Caesar framträngt ända till det »Germanska hafvet», men ej vågat inlåta sig i någon strid med de der boende folken. Han vann således med detta företag endast, att han på sin triumfvagn kunde skrifva: »Veni, vidi, fugi» (jag kom, jag såg, jag flydde). Men de nordiska folken voro så storsinta, att de till ett evigt minne af honom gåfvo namnet dias Julius åt en festedag, som de efter föredöme af de romerska saturnalierna firade i december, ett namn som denna fest behållit ända till våra dagar, tillägger författaren. Denne är ingen mindre än Johannes Magni, en gång Svea Rikes erkebiskop.⁴

1. Troels Lund, Danmarks og Norges historie i slutningen af det 16:de århundrede, 7:de bog, Årlige feste (Kjöbenhavn 1885), sid. 113.
2. Roscher, Ansfuhrliches Lexikon der griechischen und römischen Mythologie, haft. 26 (Leipzig 1893), sp. 1507, följ.
3. C. Russwurm, Eibofolke oder die Schweden an den Kusten Ehstlands und auf Runö, II (Reval 1855), sid. 95, följ.
4. Johannes Magni, Gothorum Sveonumque historia, lib. IV, cap. XIII

Abonnér på YouTube:

Hvis du sætter pris på Allmogens uafhængigt arbejde for at skildre vores fine svenske historie og nordiske kultur, er du velkommen til at købe noget lækkert i butikken eller støtte os med en frivillig donation. På forhånd tak!

Støtte Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Støtte Allmogens af tilmeld dig
Støtte Allmogens i dit testamente