Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.

Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra — min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det — blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.

Med mång’ ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.

Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.

— — —

Så sjunger glatt vid sprakande spis
i den kalla vinterkväll
den gamle man uppå bondevis
med söner sin’ i sitt tjäll.

Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl bondens minne sänks uti grav;
men hans verk varar tiden ut.

Erik Gustaf Geijer

Erik Gustaf Geijer var en svensk författare, poet, filosof, historiker och tonsättare. Han var en av de största estetikerna och idégivarna under den svenska romantiken. Han betraktas som en av den svenska nationalismens fäder, och efter 1838 blev han också en betydelsefull förespråkare av liberalism.

Geijer var professor i historia vid Uppsala universitet från 1817 och blev 1824 ledamot av Svenska Akademien. Han var vidare rektor för Uppsala universitet under åren 1822, 1830, 1836 och 1843–1844. Som representant för universitetet var han ledamot av prästeståndet vid riksdagarna 1828–1830 och 1840–1841. Han var vidare medlem av Götiska förbundet där han var redaktör för dess tidskrift Iduna. Han var även medlem av Svea Orden.

Om sina intresseområden skriver Geijer själv: "Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. - Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera."

Geijer medverkade till att föra konservatismen till den svenska politiska idédebatten. Han bidrog vidare till att slaveriet avskaffades i den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy, påverkade med sin teologi Nathan Söderblom och Einar Billing samt var en föregångare med sin "jag-du-filosofi". Nordisk familjebok skriver att det var Geijer som möjliggjorde att liberalismen inträdde i Sverige utan de revolutionära brytningar som skedde i Frankrike, och att han skapade en någorlunda svensk form av liberalism

Share
Publicerad av
Erik Gustaf Geijer

Recent Posts

Jag har drömt…

En dikt ur Dan Anderssons diktsamling Svarta ballader som utgavs 1917.

4 år sen

Vintervila

Ur Erik Axel Karlfeldts diktsamling Flora och Bellona utgiven 1918.

4 år sen

Mandom, mod och morske män

Richard Dybecks visa, även känd under namnet Orsamarsch, i versionen från Ny Visbok af B.…

4 år sen

Dalkarlasång

Dikt skriven av militären och riksdagsmannen Gustaf Nyblæus (1816–1902) när han var löjtnant vid Dalregementet…

4 år sen

Till en yngling

Dikt publicerad 1810 i Journal för Litteraturen och Theatern, dit Tegnér skickade in denna dikt…

4 år sen

Jägarns vaggsång

En dikt ur Dan Anderssons diktsamling Svarta ballader (1917) som utkom tre år innan hans…

5 år sen