Nogsta skans fornborg

Nogsta Skans är en mycket stor och välbevarad borg där det på många ställen fortfarande går att se hur stenar staplats på varandra för att bilda en rak och brant mur. Stenar som lades av händer för mer än tusen år sedan. Borgen är lite svår att nå, men väl värd ett besök för den som är sugen på att känna historiens fläktar.

Borgen är 180×100 meter stor och stenmuren är 3.5-7 meter bred på sina ställen och upp till 4 meter hög. Det är en så kallad ringborg med förstärkningsanläggningar. Stenblocken är 0.2-1 meter stora, enstaka block upp till 2 meter. Muren är bäst bevarad, och även mäktigast, i sydöst. Två ingångar finns, en i sydöst och en i nordväst, båda ingågarna med förstärkningsmurar utanför.

Första skriftliga omnämnandet av Nogsta skans torde vara indistrimannen och kulturgeografiska författaren Olof Graus Beskrifning öfwer Wästmanland som gavs ut 1754:

Omkring 1/2 mil nordväst om kyrkan [Odensvi kyrka] påträffas på Nogsta bys ägor lämningar efter en mycket stor forntida skans eller borg. Rundt omkring är muren uppförd af gråstenar, som ner åt grunden äro ofantligt stora, men längre upp mindre.

Fornborgen omnämns senare i bland annat Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, femte bandet, från 1863:

Om ortens höga odlingsålder vittnar en stor mängd stensättningar och grafhögar vid nästan alla byar och gårdar, äfvensom de sägner, som äro fästa vid bergkullar, källor och bäckar, hvarjemte lemningar efter borgar finnas vid Nogsta by samt vid Stålberget, båda i norr. Enligt Tuneld skall hertig Gustaf Adolph, sedermera konung Gustaf II, år 1609 erhållit Odensvi socken och Skogsfjerding i förläning.

Riksantikvarieämbetet nämner att en runinskrift hittats i den södra delen av borgen, målad på ett flyttblock med svart färg (och delvis svårläslig). Men runinskriften kunde inte återfinnas vid en undersökning 1988, den tros möjligen vara bortvittrad eller så missade dom den helt enkelt. I ett av Riksantikvarieämbetets dokument från 1964 finns denna runskrift avbildad, och det är en blandning av runor från både den äldre ”urnordiska” och den yngre ”vikingatida” runraden:

”Inga mer ingående efterforskningar dock gjorda”, låter det från Riksantikvarieämbetet, så visst finns det en chans att runskriften fortfarande är kvar och väntar på nästa upptäckare. Om du gör ett besök kan det alltså vara värt att ta en extra titt på flyttblocken i den södra delen av borgen.

Odensvi socken, som borgen återfinns i, ligger norr om Köping kring Kölstaån och Valstaån. Hela Kölstaåns dalgång präglas av ett svagt böljande jordbrukslandskap, omgivet av större kuperade skogspartier. I Odensvi socken breder sig slättbygden ut på Mälarslätten i söder medan den kuperade skogen reser sig i norr. I Odensvi socken finns också från järnåldern 20 små gravfält och tre andra fornborgar. Går man ännu längre tillbaka, till bronsåldern, återfinns många spridda gravar av rösetyp, skärvstenshögar och älvkvarnar.

Namnet Odensvi (1351 Odhinswi) kommer från kyrkbyn och innehåller gudanamnet Oden samt vi (’helig plats, offerplats’), så vi kan med viss säkerhet konstatera att det varit en helig plats också innan kristendomens intåg i Västmanland.