Fettisdagsgubbar och andra roliga upptåg – allmogens seder kring fastan

Fettisdagen har också kallats fläsktisdag, smörtisdag och liknande, och det är den sista dagen då bordets njutningar är tillåtna innan den katolska påskens fasta inleds imorgon på askonsdagen. Sju mål mat åts denna dag på vissa håll i landet, och i Norge är dagen också känd som ”sjumålsdagen”.

Fettisdagsgubbarna då? Jo, just under denna dag när borden stod fulla var seden att ingen besökare fick nekas traktering. Därför var traditionen att man på fettisdagen klädde ut sig och gick runt till gårdarna i hembygden där man fick sig en bit mat och agerade kringresande underhållning. Men det var inte bara tal om att få sig en bit mat, fettisdagen var också en dag när man helt enkelt slöt upp och hade roligt tillsammans. Över hela landet lektes olika lekar och man ställde till med olika festliga upptåg, inte alls olikt hur det var kring julen.

I Skåne förekom olika ryttarlekar där både hästar och ryttare var vackert prydda med ”fastlagsband” och ryttarna hade blommor eller fastlagsris i hattarna. Det finns även tyvärr många exempel ur allmogens historia på svenska myndigheters intolerans för dessa enkla folkliga seder – seder som ofta innehåll viss vidskepelse och ibland också dryckenskap.

Ofta gick det så långt att staten eller statskyrkan förbjöd allmogen runt om i landet att utöva sin gamla lokala kultur genom sina traditioner – en kulturell förstörelse som aldrig får glömmas. En skildring från Skåne år 1723 berättar om hur myndigheterna i Skytts härad införde ett förbud mot just en sån här ryttarlek som kallades ”vädjolopp”. Den som bröt mot förbudet och inom häradet ändå utövade leken under fastetiden skulle dömas till 40 mark silvermynt i böter.

På andra håll i landet hölls lekar som kan kopplas till en än äldre magisk tro bland allmogen i Norden kring växtligheten och bondefolkens önskan om en god skörd. I mellersta Östsveriges landskap och i Norrland lekte man på fettisdagens kväll ”åka långt lin” eller ”stora rovor och långt lin”. Så här beskrivs leken i boken Årets fester (1953) av Albert Eskeröd.

Leken gick till så att en del halvvuxna pojkar och flickor samlades i skymningen på fettisdagskvällen med både större skogskälkar och mindre slädar. Man letade upp de brantaste backar man kunde hitta, för det hörde till att åkningen skulle vara överdådig och äventyrlig. Kälkarna bands ihop två och två eller i långa rader och under skrik och hurrarop gav man sig iväg utför backarna. Ofta hade musik av bygdens förmågor mött upp på platsen och det förekom att man hade skällor på kälkarna. Under nedfärden skulle man ropa: ”Undan! Långt lin och stora rovor!”.

I Länna, Uppland, ropade man:

Långt lin på våra åkrar,
lort och dådra på grannas

I Ösmo, Sörmland, ropade man:

Stora rovor och långt lin
och fina nupor och granna blår
och bara skiten ska´ grannarna få!

I Leksand, Dalarna, lät det istället:

Långt lin, långt lin
långt som tömmar,
och segt som senor
och vitt som snö.
Far i år och mor i fjol,
silkesmask med knollrigt hår.
Mala, mala, dank, dank.
Hurra, hurra!

Det var förstås med glimten i ögat som man önskade grannen olycka. Att hela bygdens ungdomar, ung som gammal, samlades på det här sättet många gånger varje år i olika traditionella lekar visade ju tvärtom på en mycket stark sammanhållning och känsla av gemenskap.

I Tåsjö socken i Ångermanland tävlade man istället i skidåkning på fettisdagen, för att se vem som skulle få den längsta hampan. Den detaljen avslöjar att vi har med gamla finnbygder att göra. Seden var ganska vanlig i Finland, och finnarna i Tåsjö odlade dessutom inte lin utan hampa.

Själv skippar jag fastan i år, men sju mål mat – ja det kan jag tänka mig just idag.