Leksandsbönderna: “Vi vilja hava en kung och inte så många”

Stora daldansen
I bakgrunden Långsjön, Stora Tuna socken, Dalarna. Foto: Edaen (CC BY-SA)

Idag finns det många perukbärare som vill leka kung och bestämma över oss andra, våra liv och våra plånböcker. Vad skulle forna tiders Leksandsbönder säga om de såg oss idag?

Citatet kommer från stora daldansen, dalkarlarnas sista stora bondeuppror mot överheten, som utspelades 1743. Orsakerna till dalupproret 1743 var flera.

Dels fanns ett missnöje hos allmogen mot frihetstidens ”herrevälde”, där bönderna hade minimalt inflytande och kände att tidigare enväldiga kungar åtminstone hade lyssnat på deras krav.

Dels lade sig politikerna i och förbjöd dalkarlarnas fria varuutbyte av livsmedel med Norge vilket ledde till svält hos dalallmogen, i en tid när det redan rådde hungersnöd och folket i Dalarna “sades äta barkbröd” 1

Dalkarlarna hade sedan gamla tider varit i livligt varuutbyte med Norge. De hade, sedan snön gjort vintervägarna farbara, farit över fjällen med slipstenar, smide och laggkärl och i utbyte fått livsförnödenheter, i synnerhet fiskvaror, jämte tobak o. a.

Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 116

Missnöjet grundade sig också i Hattarnas ryska krig där allmogens familjer splittrades och männen skeppades iväg under tvång att dö på slagfält i Finland. Efter det förkrossande nederlaget den 23 augusti 1741 vid slaget vid Villmanstrand, då 2000 män ur Sveriges allmoge miste sina liv, behövdes förstärkningar från Sverige. Men då folk hörde om nederlaget och inte ville skickas i döden så vapenvägrade många runt om i riket.2

Leksandsbönderna klagade därför hos en Kapten Planting och ber honom vara deras chef under marschen mot Stockholm3. Han frågar varför, och svaret är återgivet i citatet i bilden.

Detta var alltså med all sannolikhet Alexander Johan Planting-Bergloo (1688-1758) som föddes på Utnäset i Bergs socken, Jämtland, och startade sin karriär inom militären redan som 14-åring. 17464, tre år efter stora daldansen, slutade Kapten Planting på sin tjänst som kapten i Leksand.

Historien pekar mot att Kapten Planting inte lät sig övertalas att gå med i upproret.

Hur kan jag veta det?

Jo, för att alla ledare i upproret (Schedin, Skinnar Per Andersson, m.fl.) dömdes till döden, och Kapten Planting levde vidare. Att han levde vidare, det är i alla fall jag tacksam för och du förstår snart varför.

Varför Kapten Planting valde att inte stödja upproret kan jag inte säga. Om det var för att han redan en gång med en hårsmån smitit undan döden under slaget vid Poltava där han blev skjuten två gånger, eller de efterföljande 13 åren som han spenderade i ryskt fångläger i Sibirien, eller den 4.403 mil långa vandringen hem till Sverige, eller någon annan anledning, det kan jag inte säga.

Men det jag vet är att 13 år efter det senaste stora dalupproret (men kanske inte det sista), och 2 år innan hans död, fick Kapten Planting en dotter, som fick en dotter, som fick en dotter, som fick en dotter, som fick en son, som fick en dotter, som fick en dotter, som fick en son, som fick en son, Daniel, som nu delar denna historia med er.

Historien om Leksandsbönderna som fick nog.

Källor

  1. Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 111
  2. Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 113
  3. Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 124
  4. Anteckning från kyrkobok av Prosten Tideman, ”1746 avsked efter 44 års krigstjenst.”, Dalregementers museer

Prenumerera på YouTube:


Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur, stöd oss gärna med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente

Populärt

Ska vi höras på Söndag?

Få nyhetsbrevet varje söndagmorgon med veckans artiklar om svensk historia och nordisk kultur. Gratis!

Perfekt! Kolla inkorgen och bekräfta din anmälan så är det klart sen!