Leksandsbönderna: ”Vi vilja hava en kung och inte så många”

Vi vilja hava en kung och inte så många - nu vilja alla regera som peruker bära

Tror ni Leksandsbönderna vänder sig i graven idag med tanke på alla nutida politiker som vill leka kung och regera över oss andra? Citatet kommer från stora daldansen, dalkarlarnas sista stora bondeuppror mot överheten, som utspelades 1743. Orsakerna till dalupproret 1743 var flera. Dels fanns ett missnöje hos allmogen mot frihetstidens ”herrevälde”, där bönderna hade […]

Tror ni Leksandsbönderna vänder sig i graven idag med tanke på alla nutida politiker som vill leka kung och regera över oss andra?

Citatet kommer från stora daldansen, dalkarlarnas sista stora bondeuppror mot överheten, som utspelades 1743.

Orsakerna till dalupproret 1743 var flera. Dels fanns ett missnöje hos allmogen mot frihetstidens ”herrevälde”, där bönderna hade minimalt inflytande och kände att tidigare enväldiga kungar åtminstone hade lyssnat på deras krav.

Dels lade sig politikerna i och förbjöd dalkarlarnas fria varuutbyte av livsmedel med Norge vilket ledde till svält hos dalallmogen, i en tid när det redan rådde hungersnöd och folket i Dalarna ”sades äta barkbröd (Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 111)

Dalkarlarna hade sedan gamla tider varit i livligt varuutbyte med Norge. De hade, sedan snön gjort vintervägarna farbara, farit över fjällen med slipstenar, smide och laggkärl och i utbyte fått livsförnödenheter, i synnerhet fiskvaror, jämte tobak o. a. (Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 116)

Missnöjet grundade sig också i Hattarnas ryska krig där allmogen under tvång skickades att dö på slagfält i Finland. Efter det förkrossande nederlaget vid Villmanstrand den 23 augusti 1741 behövdes förstärkningar från Sverige, men då folk inte ville skickas i döden så vapenvägrade många runt om i riket (Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 113).

Leksandsbönderna klagade därför hos en Kapten Planting och ber honom vara deras chef under marschen mot Stockholm (Alfred Kämpe, Svenska Allmogens Frihetsstrider, Volym 2, s. 124. Han frågar varför, och svaret är återgivet i citatet i bilden.

Detta var alltså med all sannolikhet Alexander Johan Planting-Bergloo (1688-1758) som föddes på Utnäset i Bergs socken, Jämtland, och startade sin karriär inom militären redan som 14-åring. 1746 (Anteckning från kyrkobok av Prosten Tideman, ”1746 avsked efter 44 års krigstjenst.”, Dalregementers museer), tre år efter stora daldansen, slutade Kapten Planting på sin tjänst som kapten i Leksand.

Historien pekar mot att Kapten Planting inte lät sig övertalas att gå med i upproret. Hur kan jag veta det? Jo, för att alla ledare i upproret(Schedin, Skinnar Per Andersson, m.fl.) dömdes till döden, och om Kapten Planting gått det ödet till mötes hade jag inte existerat.

Varför Kapten Planting valde att inte stödja upproret kan jag inte säga. Om det var för att han redan en gång med en hårsmån smitit undan döden under slaget vid Poltava där han blev skjuten två gånger, eller de efterföljande 13 åren som han spenderade i ryskt fångläger i Sibirien, eller den 4.403 mil långa vandringen hem till Sverige, eller någon annan anledning, det kan jag inte säga.

Men det jag vet är att 13 år efter det sista stora dalupproret, och 2 år innan hans död, fick Kapten Planting en dotter, som fick en dotter, som fick en dotter, som fick en dotter, som fick en son, som fick en dotter, som fick en dotter, som fick en son, som fick en son, Daniel, som nu delar denna historia med er. Historien om Leksandsbönderna som fick nog.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Testa Allmogens nyhetsbrev!

Jag vet, jag vet. "Pop-ups" är inte okej. Men just det är poängen: internet är en rörig plats men Allmogen manar till eftertanke. Så varför inte ge det lite tid för reflektion? Varje söndagmorgon kl 06.00 får du ett mail med alla veckans intressanta artiklar från mig, Daniel Sjöberg, direkt till din inbox. Vad säger du?

Du har anmält dig!