Landskapskarta över Östergötland, 1779

Historisk karta över landskapet Östergötland utgiven år 1779 av överinspektor Nils Morelius vid Lantmäteriet. De äldsta funna spåren av människans tillvaro i Östergötland har sitt ursprung från äldre stenåldern, mer än 9,000 år sedan, då den här delen var en vik av Ancylussjön. Fyndplatserna från äldre stenåldern (3000 f.Kr.) ligger alla på den bördiga slätt, som sträcker sig söder om Motala ström från Vättern till Östersjön.

Även under bronsåldern låg huvudbygden i landskapets västra del, men odlingen utbredde sig alltmer österut, vilket framgår av de många hällristningar, som finns vid Roxen och i trakten av Norrköping. Himmelstalund har cirka 1 660 hällristningar, som i antal efter Tanums hällristningar är flest i Sverige.

Under järnåldern har en stor expansion skett i området under tiden 0–400 e.Kr. Här finns 75 boplatser, 500–600 gravar, ytterligare 30 kilometer stensträngar, ca 1000 fornåkrar, ett vägsystem på cirka 10 kilometer med minst 14 broar och en stenlagd vägkorsning. Under järnåldern byggdes även Östergötlands många fornborgar, som av vissa anses vara uppförda till försvar mot inkräktare under folkvandringstiden.

Från samma tid omtalas för första gången ett större antal folkstammar i södra Sverige, där även namnet ostrogothæ förekommer i den förteckning som skrevs på 500-talet i Italien av den gotiske författaren Jordanes, men även om många gärna vill tolka detta som Östergötland står namnet ihop med andra namn som enbart berör västra Sverige varför det kan förefalla mer troligt att det var en del av landet i väster. Begreppet Västergötland och sannolikt även Östergötland är yngre.

Källhänvisning: Wikipedia (CC BY-SA)