På lång sikt

Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)
Torgny Segerstedt,1940. Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

En text av publicisten och anti-nazisten Torgny Segerstedt från den 12 januari 1924, där han beskriver och går till hårt angrepp mot ”den korta siktens människor” och dessa makthavares naiva hållning gentemot tillvaron och släktleden.

Man får bestämt fatt om något ganska väsentligt, när man ser den brytning mellan olika strömningar, som giver vår tidsålder dess innehåll, under synvinkeln av en brottning mellan en på kort sikt och en på lång sikt inställd livskänsla. Det må gärna förutskickas, att denna lika litet som varje annan formel, under vilken man söker sammanpressa livets oändligt skiftande mångfald, kan göra full rättvisa åt de enskilda företeelser, som inordnas därunder. Icke förty kan en dylik renodling av begreppen icke blott försvaras, utan betecknas som nödvändig. Utan den kan ingen översikt över tidsläget vinnas, och intet fruktbart meningsskifte komma till stånd. Begreppen äro abstrakta storheter; de yttringar en tidsströmning giver sig i handling, äro behäftade med en däremot svarande ensidighet. Att se tidsmotsättningarna under en mer eller mindre renodlad idémotsats har samma betydelse som vitt skönjbara, otvetydiga signaler för de kämpande härarna.

Man skulle kunna karakterisera den ena åskådningen med Heidenstams ord om detta land, där våra barn en gång skall bo och våra fäder sova under kyrkohällen. Känslan av samhörighet med det förgångna och det tillkommande är dess slitstarka tåga. Den livssynen påträffas i en mångfald avskuggningar. Den har icke blott vuxit upp ur känslan av samhörighet med släkten, utan finner däri emellanåt l alltjämt sitt uttryck. I samma mån denna ursprungliga I ram vidgar sig till att omfatta andlig stamförvantskap och påverkan, breder känslan av samhörighet ut sina rötter till den andliga odlingens marker. Man förnimmer sig själv som uttryck och del av den folksjäl, som lever i det språk, ens fäder talat, i den litteratur, där den avslöjar sin traktan och sin art, i den rättsordning och det samhällsskick, som likt ett korallrev ständigt ombrusas av vattenbrynets sol och luft och skum, ehuru det sänker sina grundvalar ned i de mörka djup, dit ingen minnets stråle förmår tränga, den folksjäl, som lever i det säregna sätt att tänka, känna och vara, att reagera mot livet och tillvaron, som varje folk har som sin särskilda arvedel.

Denna känsla av samhörighet kan tränga sig fram på allehanda vägar. Den väckes av landets natur, av ödemarken och av de gamla kulturbygdernas odlade fält, av gatuperspektiven, av det som är gammalt och fornt ej mindre än av det knoppande unga, som sträcker sig mot dagar, som ännu bida sin tid vid framtidens dörr. Gamla byggnader, gatornas speglande våta asfalt, lyktskenets reflexer i vattendropparna, som dallra på trädens grenverk, allt kan väcka förnimmelsen av det liv, som sträcker sig icke blott runt om oss, utan också framom och bakom oss.

Livskänslan kan vara inställd på detta och fylla ögonblicken med dess upplevande. Det är icke att springa ifrån sitt eget jag, det är att förnimma det i dess sammanhang med sina förutsättningar och verkningar. Där känslan omsättes till vilja, bryter den sig väg i omvårdnad om den gemenskap, som finns i folkets liv och kulturens. Den giver sig till känna i omtanken om allt, som utgör förutsättningen för kulturens blomstring, folkets fria tillvaro såväl som den skapande tankens okränkbarhet. All skapargärning är ett barn av friheten. I tvångets skugga tvinar skaparkraften. Endast lusten att skaffa livets ström utlopp kommer något värdefullt åstad. Och själva skapandet bäres upp av vissheten om samhörigheten. Tankens och känslans uttryckande, i den form, som de söka, förlossar icke blott det själsliv, från vilket de bryta sig ut, utan alla deras, som trevat sig hän i samma riktning.

Denna hållning mot tillvaron har till förutsättning, att livet ses på längre sikt än den egna individuella tillvarons. När den får begränsa synranden, blir formeln »efter oss syndafloden», d. v. s. må gärna syndafloden komma, bara vi hinna undan. Det är aningen om, att den innevarande kulturepoken stupar mot sitt fall, som reflekterar sig i likgiltigheten för vad som skall hända i morgon. Utan dylik övertygelse påträffas samma inriktning gent emot livet hos dem, som vilja begagna samhällets tillgångar av makt för att förverkliga sina egna särintressen. Alla demagogiska strävanden äro yttringar av slik sinnesart. Denna är alltid under alla tider till finnandes, men den har sin fruktbaraste jordmån i folkväldenas dagar. Då ha de mest att säga till om, som minst känna sig samhöriga med kulturlivet. Då lönar det sig bäst att försöka på massans axlar klättra upp till makt och inflytande. Då kan man inrätta sig bekvämt i dag och förespegla dem, till vilkas instinkter man vädjar, allehanda fröjder och förlustelser. I morgon kommer besvikelsen, men den tid, den sorg. Vad angår oss morgondagen? Vi leva i dag. Om vi ställa till en massa trassel för dem, som komma efter, så blir det deras sak.

Demagogien är inställd på rovdrift. Det har i alla tider varit dess lösen att roffa och fördela de hopade skatterna. Den har aldrig förstått vad det betyder eller riktigare aldrig frågat efter, vilken djupgående verkan det har, om det starka band mellan släktleden, som arvets överlämnande från den ena generationen till den andra utgör, skäres av. Den har icke senterat den syn på folkets och landets tillvaro, som av den nu levande tidsålderns individer kräver uppoffringar för att trygga landets framtida oavhängighet, En statskonst pä läng sikt är den förhatlig. Håglösheten till behag offrar den nationella tillgångar, som möjligen för ögonblicket kunna undvaras, men som, när de i morgon behövas, icke i en hast kunna återställas. Att nationens anseende lider av att den påtagligen icke längre kan hålla sitt hus i skick, frågar icke den efter, som inte spörjer efter morgondagen. Folkets fostran, rasens bibehållande, kulturens förkovran, allt detta är ting, med vilkas omvårdnad icke den tynger sitt sinne, vars synrand begränsas av hans eget liv. Att ungdomen förråas, att likgiltigheten för de stora kulturfrågorna breder sig, att den allmänna hyfsen avtager, är den likgiltigt, som icke frågar efter morgondagen.

Endast den som förväxlar frihet med rätten att låta strävan mot mänsklighet falla för att sjunka tillbaka i den drifternas tillvaro, vars renande och förfining till något intellektuellt, estetiskt och moraliskt högre just är det mänskligas märke, endast den kan finna det paradoxalt, att det är den långa siktens livstyp, som har frihet till sitt huvudord, den korta siktens, som har tvånget. Friheten har att skaffa med den självtukt, som bryter ögonblickens tillskyndelser för att skaffa luft åt något, som vill arbeta sig fram inifrån. Den som förnimmer, hur livet med sina problem, uppgifter och stämningar rinner upp i släktens och folkets och den andliga odlingens förgångenhet och genom den lilla strömfåra ens egen personlighet utgör flyter vidare ut mot det kommande, han umgås varsammare med dessa ting än den, som begränsar synfältet till vad som ligger mellan hans födelse och död. Den, som känner ansvaret mot det förgångna och det tillkommande, känner också förpliktelsen att vara fri och tänka fritt. Endast så kan han bringa upp i dagen något värdefullt. Kulturens livsluft är frihet. Utan den sker intet skapande. Ingen kan inandas den utan att eftertrakta största möjliga utrymme för sin egen och andras individualitet.

Den korta siktens människor älska tvånget. Det lyfter ansvaret över från de enskildas skuldror till deras, som taga ledningen. Det blir massans, allas och ingens. Demagogien arbetar nämligen alltid med massan som instrument. I massan utplånas individerna. De knådas samman med dess övriga beståndsdelar; drifterna, instinkterna taga alldeles herraväldet över eftertanken. Massan låter dirigera sig av stundens verkliga eller förmenta behov. Likgiltighet mot allt, som heter ålderns patina och framtida förväntningar, hör dess väsen till. Det är betecknande, att det parti, som mest arbetar med massan som redskap och mål, låter sig angeläget vara att lägga i dagen sin vedervilja mot fädernas stordåd. Det har desslikes frigjort sig från omtanken om de kommande släktenas nationella oberoende.

Att arbeta på lång sikt är kulturmänniskans hållning gent emot tillvaron. Den är icke baserad på den naiva tron, att världen blir oavlåtligt bättre. Den har ingenting att skaffa med den harmlösa förvissningen om människornas naturliga hjärtegodhet. Den gör sig inga illusioner om en verklighet, vars anlete kan återföra i minnet sagan om det Medusas huvud, som kom åskådarna att stelna i fasa. Men den hämtar styrka ur vissheten om, att det trots allt genom denna verklighet går fram en kulturlinje, som ett fågelsträck i vårkvällen ilar fram över skogarna och träsken. Den kulturströmmen är den goda viljans och den klara tankens, är drömmarnas och skönhetsförnimmelsernas flodbädd. Från varje ärlig ansträngning flyter kraft till den. Det är icke de yttre resultaten, som äro de avgörande. Det är icke frambringandet av stora verk allena, som håller I kulturen vid liv. Anammandet och tillägnandet är en I personlighetens skapargärning av lika oumbärlighet. Ingen kraft, som sättes in på en kulturuppgift, hur obetydlig denna än må synas, går till spillo. Det är själva arbetet, som är av betydelse.

En kultur tillhör icke de företeelser, vilkas typ är dagsländans flyktiga tillvaro. Den spänner över tidsåldrarna. Den som fått blicken upp för vad den innebär, för att det mänskligas livsnerv sammanfaller med den linje, som kulturen drager genom händelseförloppet, den blir trollbunden av dess outtömliga rikedom. Ju mera mänsklighetens värld ter sig som en giftig sumpmark, desto sällsammare förefaller den skimrande högheten i den kultur, som mänsklig skaparkraft hämtat upp därur. Blicken kan följa linjen bakåt till tidernas gryning, framåt utan gräns.

Kulturen giver livet rymd och storhet. Den spränger de trånga horisonterna. Den fyller också sina ringaste tjänare med ödmjuk tacksamhet mot det liv, vars innersta glöder och glimmar i allt stort, som trängtan efter skönhet och klarhet och frihet har skapat.

Testa Allmogens nyhetsbrev!

Jag vet, jag vet. "Pop-ups" är inte okej. Men just det är poängen: internet är en rörig plats men Allmogen manar till eftertanke. Så varför inte ge det lite tid för reflektion? Varje söndagmorgon kl 06.00 får du ett mail med alla veckans intressanta artiklar från mig, Daniel Sjöberg, direkt till din inbox. Vad säger du?

Du har anmält dig!