Julen

Det är en sällsam mångfald av olika stämningar, som flutit samman i julfirandets strömfåra. De kristtrognes begående av sin frälsares födelse är varken det äldsta eller det starkaste tillflödet. Gammal naturmystik, uråldriga sedvänjor, en gång åsyftande att styra naturloppet, ha förmält sig med den hemlighetsfulla förnimmelsen av de hänsovnes närvaro. Här uppe i Norden, där vintermörkret ruvat tyngre än över sydligare luftstreck, har längtan efter sol och ljus med särskild styrka brutit fram i julfesten. Barnet i krubban har blivit sinnebilden på det spirande liv, som sträcker sig mot framtiden.

Livet som spirar, ljuset som bryter sig väg, den kärlek som hägnar dem och den kraft, som håller förstörelsens onda makter borta, det är julens idékrets. Det är den ena av de brännpunkter, kring vilka människolivet kretsar. Den andra är mörkrets, hatets och den onda viljans. Kraften från dem båda gör sig förnummen på varje punkt i det historiska händelseförloppets bana. Än blandas de och hålla varandra i lugn jämvikt än bryta de sig mot varandra och komma skeendet att likna skummande virvlar och sugande malström.

På botten av vårt väsen gror brodden till gott och till ont. Lusten att hägna och skydda finns där lika väl som åtrån att pina och förstöra. Långt ner i instinktlivets under tallösa släktled avsatta gyttja suga dessa begär sin näring. Deras rottrådar leda ned till den djurtillvaro som ännu icke upplysts av någon gnista från Prometheus, eld. När en stark appell ljuder till den ena eller andra av de krafter, som röra sig i vårt själsdjups skumma halvdager, så väcker den genljud. Farsoter sprida sig icke snabbare än de andliga strömningarna. En stark av lidelse buren idé är smittosammare än böldpest och understundom även mera ödeläggande. Det som förlänar ett fältrop dess själafångande makt, är icke dess inre berättigande, utan den lidelse, varmed det ropas ut. Vare sig anvisningen lyder på att förstöra eller på att bygga upp, finner den eko i massan.

Det är denna massuggestion, som kommer idéerna att te sig som andliga väldigheter, som leva oberoende av de tusen sinom tusen enskilda själar, som de taga i besittning. De tyckas stiga upp ur okända djup och oemotståndligt rycka människorna med sig, då de ilande svepa fram över folken. Samtidigt förtäta de sig för åskådarna alltid till en konkret bild. Någon enskild individ framstår som ett förkroppsligande av idén. Tanken svävar mellan den starkt utpräglade personlighetens pol å ena sidan och den konturlösa stämningens å den andra. Idén får individualitetens särdrag och personligheten ryckes ur sin naturliga miljö upp i det tillbeddas.

Det sker både med det godas och det ondas makter. Hur människorna dana sig sina sinnebilder av den idé, de giva sina hjärtan, är mindre viktigt än valet mellan dem. Det tvistas ofta om tankebilder och föreställningar som om det viktiga vore, vad människorna tänkte. Det viktiga är hurudana de äro. Om de svepa in sina goda avsikter i anskrämliga tankeblöjor eller sina elaka syften i glänsande ordbrokad, spelar föga roll. Valet av ståndpunkt är det avgörande. Även till det mest ödeläggande härnadståg mot vett och kultur kunna deltagare eldas av goda avsikter. I själva verket kommer all kraft ur den ärliga övertygelsen. Den kan ledas vilse, bedragas och tjäna främmande gudar. Det är det tragiska i människolivet.

Dock går det bara till en tid. När det goda uppsåtet och det eftertraktade målet äro för litet samstämda, ebbar det godas kraft bort. Rörelsen får fortsätta på sin utvärtes styrka allenast. Det går en kort tid. Det som saknar inre berättigande, bryter alltid samman fortare än man väntat.

Bara spillror av vad den slog i stycken blir kvar efter den. Även de goda syftena mista sin makt över sinnena; allt är förgängelsens lag underkastat. Men de bliva kraftlösa först när bättre tankar spirat upp ur dem och de tjänat ut som hävstång för det goda de ville.

Mot de andliga farsoter, som svepa fram över jorden, finns bara en bot. Vad de vädja till är de krafter som bölja nere i själsdjupets dunkel. Lyft upp i fullt dagsljus så mycket som möjligt av våra motiv, och massuggestionen mister sitt tag. Den klara kyliga eftertanken, vanan att kringgärda sig med den kritiska prövningens vallgrav, som intet får slippa över, förr än vindbryggan fällts efter tillbörlig legitimation, det skyddar tankens fäste mot masstänkandets överrumplingar.

Om det sägs, att det är kärleken som gör människorna fria eller att det är den klara tanken, som lossar länkarna, så råder ingen motsägelse mellan dessa satser. Den goda viljan och den svala eftertanken ha en inre frändskap med varandra. Ingendera är livsduglig den andre förutan. Till båda strömmar kraft ur vårt själslivs djupaste flöden. Stämningen som följer årstidens och naturloppets rytm är bådas kraftkälla. Julen med dess outtömliga rikedom på drömmar, drömmar om spirande liv och ljus och barndomsminnen, plägar ha makt att åtminstone för stunden smälta den is, vilken livets köld lägger över sinnena. Det är icke värdelöst även om det sker allenast för en kort stund. Känslan att förintelsen står på vakt därute, står mörk och oändlig, värmer hjärtat och svalkar tanken. Den öde rymden är vårt livs bakgrund. Den giver åt allt de rätta proportionerna. Låt julen symbolisera vårt personliga livs centrum. Den goda viljan och den klara tanken skapar enheten i ett liv som levs med detta centrum och med denna bakgrund.

Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente