Jättarna i norrländsk folktro

Nämnforsen
Nämforsens hällristningar. Foto: Sendelbach (CC BY-SA)

Johan Nordlander återberättar sägner om jättar i Norrland.

Folket har undan för undan, säger man, blifvit sämre och sämre. Den som är gammal till åren ser det mycket väl. Förr i tiden voro både karlar och qvinfolk starka och friska, så det var en fröjd åt det; men nu är det bara sjuklingar och stackare. Nu ska’ pojkar gå på skolan tills de bli’ 16 och 18 år, och sedan blir det bara latryggar af dem. Om de ändå läste tocke, som det är något värdt med, men minstdelen läsa de Gudsord; det är knapt de lära sig katekesen, så att föräldrarna slippa skämmas på husförhören. Och jäntorna, ja dem lönar det knapt tala om. Nu går det snart ej an att få en riktig piga: alla vilja vara mamseller och bara sitta och virka och sömma och spöka ut sig, så det är rakt synd. En bonddotter är snart för skadlig att mjölka och stilla kräken. Men så bli’ de ock bleka och sjuka och tannlösa, så att det är många som få kosta på doktorer och apotek mer än som går åt till utlagorna.

Nej, annat var det förr i tiden. Då va’ brudar och ungmödrar starka, friska och rödletta, så det var roligt att se dem. Men då drucko de icke så mycke’ kaffe heller. Så har det varit undan för undan, och innan menniskorna blefvo, var det ett slägte, som kallas för jättar. Men de, de kunde vara stora och starka och manneliga. — Detta är ett vanligt resonemang, när man får gamla gubbar in på kapitlet om jättar. Sedan följer då några sägner.

I Fors var det godt om jättar. De hade sina elg-voner, elg-giller, norr om ån (Indalselfven) på Bispgårds-skogen. När de kommo fram till ån, stego de med ett steg öfver henne; och då kan en förstå, huru mått (pass) stora de skulle vara.

Men voro de stora och starka, så voro de ock duktiga att äta. Det fins en gammal fabel (sägen) om det, ock. Der i Böle i Fors var det två jättar, och bägge voro gifta. En gång vardt den ene jätten sjuk. En dag råkte då den andre jättens käring den sjukes hustru och sade till henne: huru mår din man i dag? Då svarade den andra: han är nog int annat än dålig: han har ej orkat äta vidare än gnaga af sju elghufvud1. Men åt han så, när han var sjuk, hur skulle han då icke äta, när han var frisk!

I närheten af kyrkan i samma socken bodde en jätte. En dag då hans hustru var ute, vardt hon på åkern varse några underliga ting, som hon aldrig förr sett. Det var en karl, som med häst körde harfven. Hon var nyfiken att veta, hvad det kunde vara, och tog karl, häst och körredskap i sitt förkläde, bar hem alltsammans och visade det för sin man, sägande sig ha funnit en underlig mullvad. Men mannen befallde henne att bära allt tillbaka, ty, sade han, detta är folket, som skall komma efter oss. Detta skedde, när menniskorna började bosätta sig der i trakten.

Enligt en annan version af denna allmänna sägen, ville jättinnan hafva de egendomliga tingen till leksaker. På ödesgodset Gremmelgård i Häggenäs socken i Jemtland skall fordom bott en jättinna Gremla, som gifvit namn åt gården likasom ock åt en sten, Gremla-stenen, som ligger vid vägen mellan Österåsen och kyrkan. Gremla säges hafva kastat denna mot kyrkan med sitt strumpeband, hvaraf märken ännu ses. Gremlas döttrar skola hafva tagit de i landet inflyttade norrmännen med boskap och åkerredskap i förklädet2).

I byn Omsjö i Liden i Ångermanland fans det länge jättar3). Der bodde ock en karl, som ständigt var ute på jagt och fiske både bittida och sent. Det tyckte jättarne ej om. En dag, då han var ute, fick han höra, huru en jätte ropade till den andre. Rom-rommel i Bärge, sade den ene; hva’ vill mig Stor-klinger i Skalln? sade den andre och fick till svar: jag vill låna stor-kittelen för att koka Lasse lang i lår, som är så sent ute i qväll och mårom (morgon)4).

I Linsell socken i Herjeådalen har jag upptecknat följande variant. Det var en ifrig fiskare, som var så sniken, att han icke ens höll söndagen helig. Det förtröt några andra, som derför kommo öfverens att riktigt skrämma honom en gång. De passade på, då han tidigt en söndagsmorgon rodde på fiske genom ett trångt sund med höga berg på ömse sidor. De stälde sig på hvar sin sida om sundet och talade till hvarandra på följande sätt:

Hu-hu, hu-hu Hammar i Hälje! —
Hva’ vill du då, Svinkom Bärge? —
Ja’ vill låna stor-kittelen din. —
Hva’ ska’ du me’ honom då? —
Ja’ ska’ koka Lasse lang i lår, som aldrig vet göra hälgemål.

Men när fiskaren fick höra detta, vardt han förskräckt och slutade med att göra söndagsarbete. Annu en variation af denna sägen finnes hos Bernow, Beskrifning öfver Wärmeland. Der gäller det en girig och hård fru Rangela på Edsholms slott, som man hotade att sjuda i kittel för den höga tull hon tog af alla, som färdades öfver slottsbron.

När jättarne i det ofvan nämnda Liden undanträngdes af menniskor, ville de om möjligt behålla Tjipar-åsen, Viksjövik och Nämnforsen, allt ställen i Liden. — Det sista stället, en fors i Ångermanelfven, är märkvärdigt för der befintliga hällristningar och för det ymniga laxfisket. I en grop mellan hällor »skola i förra tider 20 till 30 laxar på en gång kunnat fås, men nu är 6 och 7 det högsta» (Hulphers). Denna senare omständighet förklarar jättarnes kärlek till orten, ty för dem var lax en lika vigtig som smaklig föda.

Detta framgår äfven af sägnen om Starkotter, Starkad, som är mycket berömd i vissa delar af Medelpad. Vi misstänka dock, att det är våra äldre antiqvarier, som gifvit detta landskap hedern af att vara hans hemort, och att namnet från Tunelds geografi och Hulphers’ beskrifning kommit till allmogen, som vid uttalet förvränger det på allehanda sätt. I Fors uttalades det Starkodder med slutet o. Hvad om honom berättas passar emellertid in på en jätte så bra, att sägnerna måste vara gamla och först i senare tid öfverförda på Starkad.

Hvarje sommar vandrade han från Alnön vid hafvet till Fors’ socken i Jemtland för att fånga lax i Gedunsen, det nu utgräfda fallet i Indalselfven vid forna Ragundasjöns ända. På vandringen hit hade han alltid med sig en stor kopparkittel. Laxen kunde ej komma högre upp än till Gedunsen, ty fället var för högt. Här samlades derför lax i mängd, så att man kunde fånga nästan så mycket man ville. När Starkad hade fiskat nog för året, vände han åter till Alnön, der han framlefde sitt ensliga lif. Hans granne och vän Bol bodde ej närmare än i Bolby5) i Borgsjö socken. Som dennes hemvist låg långt in i landet, plägade han fälla elgar i mängd; och kött af dem var hans dagliga spis. Starkad och Bol talade emellanåt med hvarandra från sina hem, fast afståndet var många mil. Starkad sade då:

Lax till frukost, lax till middag, lax till qväll: jag ger snart necken det här fisk-ätandet;

hvarvid Bol svarade:

Kött till frukost, kött till middag, kött till qväll: jag ger snart necken det här kött-ätandet.

Allt emellanåt besökte de hvarandra och bragte då hvarandra skänker. När Starkad gick till Bol, bar han en tunna lax under hvar arm; och när Bol gick till Starkad, tog han alltid en elg under hvardera armen. — När Starkad en gång skulle helsa på Bol och hade kommit upp om Selångers kyrka, vardt han nedslagen af åskan. Hans graf visas ännu.

Uti en handskrifven beskrifning öfver Stöde socken i detta landskap, författad 1769 af komminister M. N. Nordenstam, omtalas »en i sin tid rik och ansedd man samt god smed» vid namn Brätte, boende på Brattås. En i sitt kön lika betydelig gumma, benämnd Lucia, har sutit gent emot Brattås i det fordom uppröjda, nu skoglupna Lucice-böle. Hon är ryktbar af en inbördes gästning någon gång om året, henne och en gumma emellan, boende i Vi-byn i Tuna socken, något öfver 4 milars reseväg. I sagan förtäljes, att Lucia bar med sig kött af en hel elg, när hon gick att gästa gumman, som skall hetat, Wij; hvaremot den andra bar förskörtet fullt med stora laxar, när hon gick hit (allt sammans på hjeltinnors vis) att byta mat och välviljoghet inbördes. Eljest, tillägger Nordenstam, sägas både Brätte och Lucia hafva kört med elgar. Här föreligger tydligen samma saga som den nyss nämnda om Starkad och Bol ehuru lokaliserad på annat ställe.

Vi fästa särskildt uppmärksamheten på den egendomliga misstydningen af byanamnet Wii, såsom det ännu allmänt skrifves. Uttalet har väl varit Vi-byn, hvarvid man uppfattat Vi såsom personnamn, på samma sätt som man af namnet Bolby fått en jätte Bol. Vi hafva här en bekräftelse på det förhållandet, att lokala sägner af oftast mytisk natur i synnerhet röra sig omkring ortnamn, som innebära minnen af hedentro och kult. Längre ned blifva vi i tillfälle att tala om en jätte Fröse på Frös-ön i Jemtland. Burman nämner ock en jätte Gåsse, som skall hafva bott på Guss-mon, ett ödesböle vid Mo i Bergs socken. I en by Frösta i Ångermanland skall en mäkta rik qvinna, Frösta-frun kallad, ha bott. På riktigt jätte-vis skodde hon sina hästar med silfverskor.

Af de meddelade sägnerna framgår, att jättarhe voro både stora och starka. Dock hilgo icke heller de lefva i frid och ro utan fruktan, ty tordönet var deras fasa. Derom berättade Marks följande sägen. På Gotland6 bodde en nybyggare vid en sjö nära ett berg Hoberget (med slutet o). I detta berg vistades ett troll, Hobergs-gubben kallad, som halp nybyggaren i många delar. När denne gick på fiske, gaf han det till känna för gubben i berget, som då alltid hjelpte honom till en rik fångst.

Nybyggarens hustru hade en gång födt ett barn, och barnsöl skulle nu firas. Men till gästabudet skulle han hafva färsk fisk. Nybyggaren sade då till sin dräng att gå och sätta ut näten, och en stry-säck skulle han taga med sig att bära hem fisken uti. Drängen gjorde som befaldt var, och när han kom till berget, sade han: nu vill jag hafva en mängd stora fiskar. — Hvarför bara stora? — frågade gubben, förr har din husbonde varit nöjd med en blandning af stora och små. Drängen sade nu huru det var och tillade, att husbonden ville, att gubben skulle komma på barnsölet och stå fadder.

Detta tyckte gubben vara mycket märkvärdigt, ty aldrig förut hade sådan heder skett honom. Han tackade för godt bud och frågade, hvilka flera skulle komma till gästabudet. Drängen räknade då upp S:t Per, S:t Gertrud, och så skulle äfven trumslagaren vara med, sade han. Men nu vardt gubben brydd och sade, att han omöjligen kunde vara tillsammans med trumslagaren, ty, tillade lian, det är bara fjorton dagar, sedan han slog af mig ena lårbenet. Jag hörde, att han slog på trumman, och jag sprang det värsta jag kunde för att komma hem helskinnad; men just som jag skulle draga igen dörren, träffade ena trumpinnen det eftersta låret, och ännu har jag ondt der. Han kunde således ej komma; men, sade han, det är ju brukligt att gifva faddergåfvor? — Ja-a, tyckte drängen, det var nog så. — Gubben bad då drängen taga säcken och följa ned till källaren. En stund öste han ned skofvel silfverpenningar i säcken. Så kände drängen efter, om säcken var tung, men han orkade mycket väl bära honom. — Bruka de gifva mer? — frågade gubben? — Ja, svarade drängen, de som vilja hederliga vara. Åter öste nu gubben en stund, men när drängen så kände på säcken, var denna så tung, att han ej orkade bära mera. — Bruka de gifva mer? — frågade gubben. Nej, svarade drängen, han hade ej sett någon gifva mer. Derpå sade gubben, hvar drängen skulle lägga ut för att få stor fisk. Det lyckades också, och sedan stod barnsölet med lust och fröjd, och icke sörjde man synnerligen den storätande gubben. — En variant af denna äfven i Ångermanland kända sägen anföres hos Grimm, Deutsche Mythologie s. 503. I »trumslagaren» har man ingen annan än guden Tor, och den slungade »trumpinnen» är hans hammare Mjölne.

Ett minne af den grå hedendomen har man ock i sägnen om den sten, som en jätte slungat mot Torberget (med slutet o) i Öfverdals by af Vibyggerå socken i Ångermanland. Stenen säges vara kastad från Tjärnberget och ligger vid foten af Torberget.

Om den ofvan nämnde Brätte heter det, att han var »god smed». Detta ord är här ej att fatta i dess nuvarande betydelse utan utmärker faber, konstnär i allmänhet, i synnerhet byggmästare. Såsom sådana framstå jättarne redan i den gamla isländska literaturen, der de ju hjelpa till och med gudarne7. Särskildt hafva jättarne varit behjelpliga vid kyrkobyggnader. Kristersen och Thiele anföra för Danmark många sagor derom, och för Sverige erinra vi om den af jätten Finn byggda Laurentius-kyrkan i Lund.

Mer än någon annan är dock Trondhjems domkyrka omtalad i sägnen. Efter Marks anföra vi följande berättelse härom. Konung Olof ville bygga en stor och vacker kyrka i Trondhjem; men för att få det gjordt, öfverenskom han med en jätte, att han skulle inom viss tid uppföra det präktiga templet. Lyckades ej konungen få veta jättens namn, innan kyrkan var färdig, skulle konungen och drottningen blifva jättens egendom och komma till honom i berget. Det led nu på tiden, och kyrkan var snart färdig. En dag var konungen mycket bekymrad och gick för sig sjelf i en skog utom staden. Bäst han gick, fick han höra ett barn qvira (jämra sig) i ett berg, och att modern sade till det »tyst, tyst, gråt icke, lilla barn! Pappa Skalle kommer snart hem med sol och måne.» Konungen hörde nu jättens namn och skyndade till kyrkan. Han kom ock i grefvens tid, ty just då höll jätten på sätta upp spiran. Sätt spiran rätt, Skalle! ropade nu konungen, och med detsamma föll Skalle stendöd till jorden.

Huru många företräden jättame än hade framför menniskan, på hufvudets vägnar voro de dock henne underlägsna. Derför hafva de många gånger blifvit öfverlistade af henne. En jätte skulle en gång draga slät-käpp med en menniska. Karlen insåg fuller, på hvilken sida styrkan funnes, hvarför något svek måste brukas. Mannen föreslog derför, att de skulle träda käppen genom ett hål i stuguväggen, och att han sjelf skulle stå inne men jätten ute. Jätten gick in härpå. Mannen värmde då en jernstör, så att han biet eldröd, och stack den spetsiga ändan ut genom hålet, men genom öglan på den andra ändan trädde han en stark påk. Han uppmanade nu jätten att fresta, och denne drog allt hvad han orkade. Men käppen i öglan tog mot väggen, så att jätten omöjligen kunde draga ut jernstören. När de slutat kraftprofvet, frågade mannen: tyckte du jag var nå’ stark? Bra nog, svarade jätten, men du ville så sve (Ångermanland). — I många liknande sägner så väl i Skandinavien som i Tyskland, är det satan, som drager det kortaste strået. Han har då i senare tid insatts i stället för någon jätte.

Uti T. V. V. nämndes, att motsvarighet till det isl. þurs ej iakttagits i Norrland. Sedan har jag funnit namnet i sammansättningen tuss-bett, ett slags sår, och i en trollformel af följande lydelse:

Tussen frågade tussen:
hvad är godt för tussenbett? —
Grip i grund
steck i munn;
du är bott i samma stunn. I Guds faders, sons och den helige andes namn.

Orden äro — utom hvad skiljetecknen beträffar — ordagrant afskrifna efter en uppteckning af trollformler, hvilka en qvinna i Ragunda socken i Jemtland hade för förefallande behof. För att rätt fatta denna formel är det nödigt att anmärka, att vismän enligt Marks uppgift tros hafva något trolskt väsen i sin tjenst, hvilket skaffar trollkarlen nödiga upplysningar, hvar man »råkt för», hvar en tjuf eller ett bortkommet barn är att finna o. s. v. Ett barn hade kommit bort från gården, och nian sökte det länge ehuru förgäfves. En person vände sig då till en vis-karl för att få veta, hvart det tagit vägen. Det var qväll, när han kom till trollkarlen, hvarför denne had honom gå och lägga sig öfver natten på stalls- botten. Han gjorde så, men som väggen var grist, kunde han genom springorna höra och se hvad som tilldrog sig. Omkring kl. 11 på natten såg han vismannen gå ut på stugubron och hörde honom hvissla tre gånger. Vid tredje hvisslingen kom en man fram. Viskarlen förebrådde honom, att han ej kommit genast vid första kallelsen, men mannen ursäktade sig dermed, att han hindrats af att taga vara på en man, som dränkt sig. Han sade nu till vismannen, hvar det sökta barnet var; men den sökande har, fortfor han, legat och hört på, och hade han ej så väl anbefallt sig i Guds händer — enligt en annan version: »raglat» för sig så väl — skulle jag hafva bräckt nacken på honom. När det vardt morgon, sade vismannen, hvarest det bortkomna barnet vore att söka. — Detta skulle nu vara en i trollkarlens tjenst stående tusse, som i sin ordning frågade andra tussar om förefallande saker.

Jättarna nämnas ock hjeltar samt äfven jättingar (Liden, Ångermanland). Slutligen förekommer ock benämningen troll, som dock tör omfatta äfven rån, elfvor, tomtar och vättar. Ett allmänt ordstäf är uttrycket »kors för trolla», d. v. s. att kors skyddar för trollen, (Jemtland, Ångermanland). I Fölinge, (Jemtland) säges »korse på och trolla frå». Allt fullgjordt arbete korsas öfver, yttrar Huphers. KorsI början af Marks minne ritades öfver sjelfva köksdörren ett kors och ett på hvardera dörrposten i tanke att utestänga allt ondt som fans. Kors tecknas öfver mjöljårar, med fingret öfver botten i hyttan, innan smör packas deri; och när det är gjordt, ritar mången gumma, innan locket sättes på, ett kors i smöret och trycker ner ett finger i korsets medelpunkt och i armarnes ändar. Korsets armar få ej nå ända till kanten. Närstående figur åskådliggör detta; cirkeln utmärker hyttans kant. När man trådt en deg, slår ock mången med kanten af handlofven och de uträckta fingrarne ett kors i degen.

Härjemte förekommer bruket af korset i många andra fall. I T. V. V. upptogos några bomärken, som ursprungligen varit heliga tecken. Vi tillfoga här ytterligare några få, som vi hemtat ur handlingar från slutet af förra århundradet och början af innevarande.

Bomärken
Heliga bomärken som fortfarande användes i slutet av 1700- och början av 1800-talen.

När det regnar och solen samtidigt skiner, har man i Nora (Ångermanland) sagt, att »trollkäringarna hålla på kärna smör», och hos Lendus, Delsboa Illustrata, Sthm 1764, heter det s. 16: regn eller nederbörd förebådas, när de höga kullar och bergspetsar börja utdunsta och ryka, »eller såsom de här i Nordlanden skämtsamt säga: när trollen börja steka strömming i klackin».

Vid nuvarande Östersund hade folk mycket svårt att sjöledes komma fram genom det östra sundet, emedan ett troll bodde der och rådde öfver det. På allt vis sökte man att få bugt på det, men det lyckades ej. Då måste man skicka till Tyskland efter två run-bindare, som ock kommo och »bundo» trollet. Till minne häraf uppsattes en sten på vestra sidan af sundet, på hvilken han högg in en skrift med run-bindar-stil (d. v. s. runor). Några skalkar slogo sönder stenen, och då började trollet att åter få makt; men när man lagade honom, försvann trollet. Stenen med runbindarstilen är naturligtvis den jemtländska runstenen.

På ett annat ställe i Jemtland (min sagesman trodde i Refsunds socken) bodde en käring i ett berg, som kallas Galtberget. Alla, som färdades landsvägen förbi berget, voro utsatta för henne och ledo här alltid olyckor. Slutligen kommo några runbindare för att binda henne. De gjorde upp eld invid berget, och käringen kom till dem i tro att de voro några färdmän. Hon stälde sig midt emot dem på andra sidan om elden och bad att få en smörgås. De lade då en sådan på yxan och räckte henne öfver elden åt gumman. Då hon nu förde smörgåsen till munnen, fastnade handen vid läpparne; och då hon så skulle sparka lös handen med ena benet, fastnade äfven foten vid munnen. Derpå trädde runbindarne en spak under handen och foten samt stekte henne till döds på elden. En tafla sattes upp på detta ställe; men hvad som der stod skrifvet, kunde ingen läsa. Sedan fingo alla färdas vägen fram i fred. Af hvad stam denna gumma var, förmäler ej historien; men det här strax förut nämnda trollet torde vara ett sjörå.

Äfven i Vesterbottens län identifierar man icke trollen med jättarne. Från Jörns församling meddela vi följande saga, som enligt min sagesman, seminaristen J. Boman, ansågs betyda, att dåligt fiske var att vänta. Om sommaren 1870 var (voro) vä mång, som såg än trållkarl på Ullbergsträskä. Hä var saint om qveln, da vä fing säjä’n (se honom). Han var kledd som en lapp å stor som än jätt. Han rände på klanke (rena) vattna, som da än an (en annan) karl rän oppa (uppå, å) snjönom (snön). Da han hatt (hade) ränd än stånn (stund), vatt hä (vardt det) ä storta hål ni (neri, i) vattna framom än, å dit for än, men ä fårskräittjälit (förskräckligt) bus-bas vatt (vardt) ä.

Uti egendomliga bildningar i stenar ser allmogen gerna fotspår eller andra märken efter jättar. Riksantiqvarien Johannes Burdus, f 1652, meddelar i sina handskrifna, å Kongl, biblioteket förvarade samlingar, Semla kallade, följande uppgift från Ångermanland. »En sten sägz vara vidö bron öfver Noreth vidh Näs i Longsäll (Långsele) sokn, som synes fiätet i efter jäthinga barn» (jättebarn).

Hos Burdus finnes ock följande, tyvärr ofullständigt upptecknade sägen: »Olofz och Knutz i Rämsledh (Rämsle by) i Solet (Sollefteå) farfadher var en jätte och gik övver Soletta fors at vattnet icke gik högre än öfver knäth, han varet som Vörten kiöpte etc. men mins hela sagun, det rin som eth rån och är icke så sött som eth var, för thet bonden hans granna hijade honom, hadhe han honom til skoghs och badh hålla tullen, när grannen holt (höll) drog tullen honom (grannen) och slängde til dödhz». Hija är det i Rietz’ Dialektlexikou s. 254 upptagna verbet hia, bedraga, narra. Sagans senare del är sålunda en variant till den hos Hyltén-Cavallius och Stephens i Svenska folksagor och äfventyr d. I h. I under N:o I, A upptagna sägnen om pojken, som åt i kapp med jätten. Jätten och vallpojken skulle fälla en ek. Medan jätten högg, skulle pojken hålla i den af jätten nedböjda toppen. Men när gossen väl och vackert tagit uti tullen, sprang eken tillbaka och kastade honom högt upp i vädret.

När kyrkor började byggas och deras klockor ljuda, kunde jättarne ej längre trifvas. Väl sökte de att med slungade stenar nedrifva de hatade templen, — om nästan hvarje äldre kyrka finnas sådana sägner, — men det var fåfängt. De drogo sig då undan till aflägsna berg, eller ock lemnade de helt och hållet landet. Burman omnämner en jätte Fröse, som bott på Öneberget å Frösön. Denne skall, »då han ej kunnat fördraga kyrkoklockornas ljud, farit ur landet med sina tre söner, som äfven varit jättar, och satt sig ned på en ö i hafvet, der sedan jemtländingar råkat honom». Bland dessa skall hafva varit en Fröso-bo. Liknande sägner finnas i A. E. Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning, d. III s. 99.

Källor

  1. Man erinre sig, att jätte plägar härledas från äta, då det skulle betyda storätare.)
  2. Uppgift i Fahle Burmans dagboksanteckningar från resor i Jemtland åren 1793—1802. Hos Dybeck, Runa för 1845, omtalas samma jättinna under namnet Grinlid.
  3. Byn ligger vid en fiskrik sjö och säges vara den äldsta i socknen.
  4. Enligt en variant ville Koppar i Skotte låna storkittelen af Hammar i Hälle för att koka upp Sjul långbent, som slog så sent om lördagsqvällarna. I lön för lånet skulle Hammar få lefver och lunga, tand och tunga, stycke af bogen.
  5. Härmed menas troligen Soltjärns by i denna socken.
  6. Om denna ö hafva för några mansåldrar tillbaka många sagor berättats i Jemtland. Marks meddelade ock en variation af Tjelvars saga.
  7. Mot ersättning af Fröja, sol och måne skulle en jätte åt gudarne bygga en för bergresar och rimtursar ointaglig borg och detta på en vinter. Verket fortskred raskt och det började se mörkt ut för gudarne. De sammanträdde derför och sporde hvar den andre, hvem som rädt till att gifva bort Fröja till Jotunhem och att förderfva luften och himmelen genom att taga derifrån sol och måne och gifva dem åt jättarne. Lokes list räddade emellertid gudarne ur deras förlägenhet.

Testa Allmogens nyhetsbrev!

Jag vet, jag vet. "Pop-ups" är inte okej. Men just det är poängen: internet är en rörig plats men Allmogen manar till eftertanke. Så varför inte ge det lite tid för reflektion? Varje söndagmorgon kl 06.00 får du ett mail med alla veckans intressanta artiklar från mig, Daniel Sjöberg, direkt till din inbox. Vad säger du?

Du har anmält dig!