Handla våra historiska kartor
Texter
I brytningstider
okt
Publicerad den 12 oktober 1940 i kolumnen IDAG i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT).
Ibland kan man icke bli kvitt en sentens eller en diktstrof. Orden ringa envist i ens öron. Det är som utginge de från osynliga sändare:
”Fä dö, fränder dö, ett vet jag som aldrig dör, domen över död man.”
”Domen över död man.” Det kan vara mycket som rymmes i det ordet. Kanske är uttrycket en reflex av den kristna föreställningen om eviga straff. Kanske menas något annat. Som orden lyda, ha de sin djupa meningsfullhet, utan alla finurliga uttolkningar.
”Fä dö, fränder dö, ett vet jag som aldrig dör, domen över död man.”
I brytningstider, när strålkastaren obarmhärtigt belyser dem, som agera på scenen, bliva deras rätta proportioner uppenbara. Mång hjärtans tankar bliva uppenbara, heter det, när våndans svärd går genom människorna. Små själar, de förtorkade, de räddhågade, kunna skyla sin svaghet under lugna förhållanden. Om än de skarpögda varsnat bristerna, bli de icke allom uppenbara. De svaga spela utan att avslöjas den roll deras ställning ålägger dem. De hedras, de avundas, dö och få sina runor, begravas och få sina gravvårdar. Tidens ström rinner vidare. De förgätas. Glömskans häger tager deras minne under sina vingars skugga. De tyckte sig kanske stora kaxar; de samkas samman med alla andra namnlösa. Det är domen över död man.
När stormen går över världen, slippa de agerande icke så lindrigt undan. Blixtarna belysa scenen och deras blåvita ljus blottar det som annars skulle dragit nytta av den skumma dagern. Då märkes hur medelmåttorna komma till korta, då blir uppenbart om mannen är sin uppgift vuxen eller ej. Ett folks öde kan hänga på de agerandes moraliska styrka, på deras karaktärs fasthet. Det är icke blott vederbörandes intelligens som skall stå i proportion till hans uppgift, det är hans karaktär. Den som sviktar och sviker kan icke ursäkta sig med att han gjorde så gott han kunde. Ursäkten kan icke godtagas. Den isande tystnad som möter alla försvarstal, är domen över död man. Den skulle tolkad i ord lyda: varför lämnade Du icke ifrån dig värvet åt andra? Det är en ärlig sak att icke orka. Det är ingen ärlig sak att klamra sig fast vid en uppgift, som man icke rår med. Det kan gälla omätliga värden, ett folks väl och ve, framtida släktens levnadsbetingelser. Det är icke enbart deras yttre livsvillkor som stå på spel. Det kan vara ett folks själ som gives till spillo. Vad är ett folks själ, spörja de som söka undanflykter. Ack, dessa förnumstiga människor, som grunda sina anspråk på att gälla för verklighetsbetonade och kloka, på att de följa räddhågans bud och offra allt som har med ande och andens frihet att göra för något materiellt, som de därmed också gå miste om. De låta allt som ger livet lyster och meningsfullhet fara – och skriva sin gravskrift: han var sitt folks olycka.
Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man. Hävderna skola vittna om hur de som otvungna ryktade tunga värv under stormiga tider vållade sitt folks ofärd. Inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter godtagas inför historiens domstol. Den fråga som fäller är den: varför påtogo Ni Er ett ansvar som Ni icke voro vuxna? Ni skyggade icke tillbaka för vetskapen om att miljoner människor skulle få lida för varje felgrepp, som Er räddhåga ingav Eder att begå. Ni vågade icke spänna strängen av rädsla att strängen skulle brista. Till sist vart strängen för slapp att spännas. Slapphet är gravrost för ett folk.
Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man.
Foto: Gullers, KW / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)
Prenumerera på YouTube:
Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!
Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente