Utvandrarens visa

Nog svider mitt hjärta att lämna det land,
Som fädren ha odlat med möda.
Dock måste jag söka en räddande strand,
Där jag får behålla min gröda,
Där icke jag tvingas att bära min mat
Till fogde och länsman, till präst och soldat,
Som i Sverige.

Nog svider mitt hjärta att se på den lind.
Som susade öfver min stuga.
Dock måste jag följa med himmelens vind,
Då här det ej längre vill duga;
Ty annat bör arbete ge i behåll,
Än armod och bitterhet, afund och groll,
Som i Sverige.

Nog svider mitt hjärta att gå ur det hus,
Som själf med min fader jag timrat.
Hur ofta om kvällen dess vänliga ljus
Mot tröttade trälen har skimrat!
Nu ligger min fader i djupaste mull;
En handfull däraf vill jag gömma som gull,
Långt från Sverige.

Nog svider mitt hjärta att sälja min häst,
Som sorgligt sitt hufvud nu lutar.
Näst mig, det förstår sig, så slet han väl mest …
Gud vet i hvars händer han slutar!
Vi båda tillräckligt i skjuts ha fått gå;
Nu skola mig skjutsa de böljorna blå
Ifrån Sverige.

Gråt icke, min maka, ej gråten, I små!
Hvad båtar väl oss, att vi jämre?
Väl sant, att mot okända öden vi gå,
De kunna dock aldrig bli sämre!
För er skull allenast, och det är min tröst,
Jag skiljer mig nu, fast med blödande bröst,
Ifrån Sverige.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente