Tre nordiska namngivningstraditioner

Att välja namn till sitt barn, handlar det bara om att hitta ett namn som ”känns” bra och låter fint? För en del kanske, och det är inget fel med det. Men det finns också traditioner som går tillbaka tiotals, eller rent av hundratals, generationer i Norden – traditioner som kan skänka glädje inte bara till föräldrarna utan också till barnet. Traditioner som ger barnet en meningsfull koppling till sina historiska och kulturella rötter.

Jag har på senare tid fått en ny uppskattning för gamla svenska namn, namn som jag en gång i tiden möjligtvis kan ha tyckt lät ”gamla” på ett så där tråkigt vis. Den nyvunna uppskattningen bottnar dels i varma minnen av mina mor- och farföräldrar och ett intresse för mina rötter, men också i den nyvunna vetskapen om dessa traditioner.

Våra namn är i mina ögon en mycket vacker del av vårt svenska kulturarv och vår svenska kultur. Namn med tusenåriga anor, som dessutom ofta har en ursprunglig innebörd som numera torde vara bortglömd av de flesta. Hur många vet exempelvis om att namnet Gunnar är bildat av fornnodiska gunnr och haria och betyder krigare?

Namn som Birger och Björn, Sigrid och Sven, Ingrid och Ingvar, Helge och Harald, Tyra och, ja, till och med Torbjörn.

Vet du vad som är gemensamt för just de här namnen som du ser ovan? De förekommer alla på runstenar runt om i Sverige, och skrevs alltså ned för sisådär 1000 år sedan (grovt räknat). Namn med anor, som hade förts vidare i otaliga generationer redan på den tiden. Namn som förs vidare än idag av deras ättlingar, av oss svenskar, norrmän, danskar och islänningar som alla har rötter i det nordiska kulturarvet.

Den som vill nörda ner sig rejält i nordiska personnamn kan leta upp boken Nordisk Kultur volym VII – Personnamn, där redaktör Assar Janzén (1904-1971) skriver följande om just traditionella namngivningsprinciper:

De äldsta tvåledade personnamnen hade, såsom redan antytts, en verklig innebörd. De var fyllda av kraft och mening. Namnet gavs i magiskt syfte med tanke på barnets framtida karaktär. ”Namnet var i sig självt en koncentrerad poetisk välgångsönskan”, säger den store tyske namnforskaren Schröder. Föräldrar hyser ännu i dag gärna önskedrömmar om sina barns framtid. Så har det alltid varit. Detta speglade sig förr i namnen. Namnet skulle vara barnets valspråk och ledstjärna. Man har sagt: ”Människan är vad hon kallas.” Man ville genom namnet ge den nyfödde en gynnsam utgångspunkt i sitt liv, och inlade därför däri en önskan om tapperhet, framgång i strid, rikedom, mäktighet, gudarnas ynnest, eller, om det gällde ett flickebarn, om skönhet, hjälpsamhet, valkyrieegenskaper o. dyl. Man kan också tänka sig att föräldrarna kände sig stå i tacksamhetsskuld till gudarna och tillägnade dem genom namnet sitt barn.

Hur dessa välgångsönskningar kunde ta sig uttryck i forntidens namngivning förklarar Janzén så här:

Namn på Ás-, Guð-(Goð-), þór- o. dyl. uttryckte från början en önskan, att det så benämnda barnet måtte stå under gudomligt beskydd. Man kan tänka sig att man med Ásbjǫrn menat ’den av gudarna beskyddade Björn’, med þorgeirr ’den av Tor beskyddade Geirr’ o. dyl. Önskan om framstående egenskaper och en mäktig ställning ligger i Eiríkr ’den framför andra mäktige’ (eller möjligen ’den alltid mäktige’), Haraldr (< -valdr) ’den som har makt över hären, härföraren’ […]. Om åtråvärda kvinnliga egenskaper talar sådana namn som Ragnfríðr ’skön för eller älskad av gudarna’, Brynhildr ’den brynjeklädda stridsmön’, Salgerðr ’den som värnar hemmet’ o. s. v.

Så hur gick det till då när man namngav sitt barn? Att uppkalla barn efter släktingar eller andra värdiga personer är vanligt än idag (se #3), men det finns också två andra namngivningsprinciper som går ännu längre tillbaka i vår historia. Låt oss ta en titt på alla tre:

1. Variation

Variation är bruket att bilda nya sammansatta namn av olika leder i äldre släktingars namn. Barnets namn förknippades med “någon nära anförvants, i synnerhet faderns”. Så om fadern hette Torbjörn kunde två söner heta Torsten och Torleif. Ett exempel från Landnamnsboken (Landnámabók) på Island visar hur en hel ättelängd kunde se ut:

Torbjörn (far) – Torbrandr (son) – Asbrandr (sonson) – Vebrandr (sonsonson)

Det är förstås inte helt vanligt med gamla nordiska tvåledsnamn nu för tiden. Men vem vet, allt går i cykler så kanske också Torleif och Torsten får sin comeback någon gång i framtiden?

2. Alliteration

Alliteration är bruket att förknippa namn inom samma släkt med varandra genom uddljudsrim. Exempelvis hela första stavelsen eller bara första bokstaven i namnen.

Norrmannen och jarlen Atle Mjove som dog i början av 900-talet kallade exempelvis sina tre söner för Hallstein, Hersteinn och Holmsteinn där han fick med både samma första bokstav och samma ändelse. Men eftersom tvåledsnamn som sagt är rätt ovanligt idag så är ett rimligare alternativ att ha samma första bokstav på alla i syskonskaran.

Vad var tanken bakom den här principen? Det är svårt att säga, men jag tänker att man kanske ville att syskonen skulle bli än mer sammansvetsade och känna närhet och lojalitet till varandra, när dom inte bara förenades av släktskap utan också av sina namn.

3. Uppkallelse

Här kommer vi till den enda nordiska namngivningstraditionen som lever starkt än idag, en tradition som går tillbaka till åtminstone 600-talet enligt Janzén, dvs. till slutet av folkvandringstiden och början av Vendeltiden. Uppkallelse, det vill säga att ge barnet ett namn från en släkting eller annan ”anförvant”. Janzén säger att barnen vanligen uppkallades efter en far- eller morfaders, ”mycket ofta även en far- eller morbroders, eller ännu äldre släktings namn”. Samma princip gällde för döttrar.

Första sonen kan exempelvis ha fått sin farfars namn, andra sonen fick sin morfars namn, tredje sonen fick sin fars eller någon annan anfaders namn. Samma mönster gällde för namngivning av döttrar, dvs. första dottern fick mormors namn, andra dottern fick farmors namn, osv.

Här är Janzén om uppkallelsesedens möjliga ursprung:

I en berömd uppsats “Sjaelavandring og Opkaldelsessystem” satte år 1893 den norske forskaren G. Storm uppkallelseseden i samband med de gamla germanernas, sannolikt från grannfolk övertagna själavandringstron. Den döde anförvantens själ och egenskaper återgavs genom namnet till en senare ättling.

I en jämförelse av de tre principerna menar Janzén att uppkallelsen som princip betonar den enskildes individualitet, medan både variation och alliteration håller sig inom en ätt eller familj och ”är ett uttryck för den germanska ättkänslan”.

Bland lägre samhällsskikt var det ända tillbaka till forntiden vanligare också med enledade namn, dvs. enklare osammansatta namn, och här var det av naturliga skäl mer vanligt med uppkallese-principen.

För den som bär på ett intresse och en uppskattning för sina rötter, vill jag i och med den här artikeln slå ett slag för alla de vackra gamla svenska och nordiska namn som finns i kulturarvet och i din släkt, namn som våra mor- och farföräldrar bar, namn som ger barnet en direkt återkoppling till sitt ursprung.

Dagens tips blir webbsidan Nordic Names där man kan gräva ner sig och läsa mer om namnens betydelse. De har också en bra sökfunktion där du kan söka på språk, popularitet och innebörd.

Prenumerera på YouTube:

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente