Nils Dacke och Dackefejden

Ett tema för några resor jag gjort är Nils Dacke och Dackeupproret. Nils Dacke tillhörde de fattigaste av bondeklassen, en så kallad utmarksbonde, som bodde bland annat på gården Flaken nära Lyckebyån, gräns till då danska Blekinge.

Han omnämns första gången 1536 då han och en annan bonde slår ihjäl en fogde. Straffet blev böter, förvisso dryga, men det säger en del om den tidens syn på människovärdet. Kring midsommar 1542 ställer han sig i spetsen för ett växande missnöje över Gustav Vasas höjda skatter och andra pålagor. Man överfaller fogdar och på ting, bland annat i Växjö får man stöd från allt fler bönder.

I juli 1542 står ett stort slag vid Örsleds bro över Mörrumsån nära Bergkvara slott, idag en ruin – se bild och läs mer om platsen här. Kungen lider nederlag och tvingas dra tillbaka sina trupper. Nu sprider sig upproret även till Kisa i södra Östergötland, och Gustav Vasa som är på Stegeborgs slott (nära Söderköping) skriver i ett brev: ”…hänger detta Östergötland nu så gott som på en silketråd”, alltså marken under tronen skakade!

Efter framgångarna i Småland drog alltså Dacke norrut och det blev allmänt uppror i södra Östergötland, inte minst i Kinda härad. Strax norr om Kisa stod i september 1542 ett stort slag. Dackes trupper hade lagt sig i försåt när en stor kunglig truppstyrka gick söderut från Linköping. Man hade förberett så kallade bråtar, alltså träd som delvis sågats av och sen fälldes bakom och framför de tungt beväpnade tyska legoknektarna, som därmed blev instängda. Sen gick Dackes bönder till anfall med bland annat armborst, ett närstridsvapen till skillnad från pilbågen och vars pilar kan tränga igenom en rustning. Kanske så många som 1 000 av legoknektarna dödades. Detta var Dackes största seger! Kungen tvingades gå med på vapenvila som slöts i Slätbacka, strax söder om Linköping. Dacke hade satt upp 17 punkter, varav de viktigaste var ett slut på fogdarnas godtycke och krav på mutor, sänkta/avskaffade skatter (Gustav Vasa hade infört en rad nya samt höjt de redan existerande), slut på plundringen av silver från kyrkorna, samt att få behålla de gamla (katolska) ceremonierna, protest mot kronans monopol på jakt av hjort och älg samt avverkning av ek och bok. Men inget om gränshandeln med danska Blekinge, den fortgick ju ändå. Detta ofta framhävda argument var i själva verket en del av kung Gustavs propaganda för att framställa Dacke och hans män som landsförrädiska. I verkligheten lovade Dacke kungen trohet, att ställa 2 000 man till kungens förfogande mot ”utrikes fiender och inrikes motståndare”, samt att återställa ordningen i Småland.

I tron att givna och underskrivna löften gällde drog sig Dacke och hans närmaste tillbaka till Kronobergs slott, vid tillfället en borg för Växjöbiskopen, som tillfälligt stod tom. Där ”drack man jul” som det står i den gamla krönikan, men kungen kallade freden en ”hönsefred” och laddade upp inför en våroffensiv. Dackeupproret syftade alltså inte till att störta kungen, utan till att slå vakt om ett traditionellt självstyre och framför allt till att värna böndernas ekonomiska intressen, främst de fattigaste bönderna, vilka Dacke själv tillhörde. Som någon påpekat tillhörde nog Kinda (och Ydre) härad Småland på denna tid, det var lite senare det tillföll Östergötland. Men som kung Gösta (Gustav Vasa) skrev i brevet ”hänger detta Östergötland… på en silketråd” så upproret spred sig även i detta landskap. Medan Dacke och hans mannar firade jul på Kronobergs slott (där de tog emot ett sändebud från hertig Albrekt av Mecklenburg och bakom honom stod kejsar Karl V!) laddade Gustav Vasa upp för nya strider. 8 000 nya legoknektar samt några hundra Dalabönder. De senare hade kungen lurat med genom förfalskat upprop som utmålade Dacke och hans män som landsförrädare – kungen påstod att de förde ut livsmedel till danskarna till men för andra svenskar!

Ett avgörande slag stod den 20 mars 1543 på isen, troligen var det sjön Hjorten (se bild) nära Virserum där Dacke idag står staty. På den öppna isen kunde inte Dackes mannar föra gerillakrig, utan förlorade striden.

Dacke blev svårt sårad och gömdes i en grotta intill sjön – mycket svårtillgänglig, jag har själv tagit bilden! Han fördes sen till säkerhet och vård hos en bonde i Kisatrakten. Där målades troligen det porträtt av honom som folklivsskildraren Nils Mandelgren fann på 1800-talet. Han tecknade av målningen men originalet är tyvärr borta. Bilden föreställer Nils Dacke stödd på käpp i högerhanden, ett resultat av skadorna. Strider fortsätter under våren och sommaren som leder till nya förluster, allt fler av Dackes närmaste dödas eller går över till kungens sida. Upproret ebbar ut… Senare kom Dacke själv att söka sig till sina hemtrakter söder om Vissefjärda – vilket var precis det Gustav Vasa räknat med! Med hjälp av tidigare Dackekaptenen Per Skrivare låg fogdar på lur! Under våren och sommaren 1543 besegras Dackeupproret i flera olika strider. Bönderna återvänder hem och en del av Dackes närmaste, de så kallade Dackekaptenerna, går över till kungens sida. Kungen förbjuder all spannmålsförsäljning till Småland ”tills förrädaren Nils Dacke och hans sällskap är granneligen utletade och nedlagde”. Småland hade traditionellt stor djurhållning, alltså betesmarker men brist på spannmål, alltså åkermark. Det är för stenigt! Alltså, man sålde smör och kött till exempel och köpte brödsäd. Kom ihåg att detta är före potatisen!

Striden vid Lenhovda i början av juli 1543 är den sista större under upproret. Nu är Nils Dacke ganska ensam, och helt naturligt drar han sig till sina hemtrakter, söder om Vissefjärda. Enligt traditionen gömde han sig i den så kallade Hästmahultsgrottan men den finns några andra också. Det är nära gården i Flaken där han kanske hoppades träffa familjen en sista gång innan han, som många andra opponenter till kung Gustav, flydde söderut via danska Blekinge till Tyskland. En annan uppgift talar om att hans son vistades hos Sörsjö-Jon och att Dacke kom dit, men där låg fogden Fargalt på lur med 10 man. Dacke flyr, han är nu söder om Lyckebyån, alltså på dansk mark, men Gustav har ju avtal med nye danske kungen Fredrik att man gemensamt ska slå ner upproren. Enligt de skriftliga källorna ”föll Dacke i Rödeby skog”, platsen är markerad med en sten (se bild). Efter detta släpades kroppen till Kalmar ”där han efter sin förrädarlön blev rådbråkad (kroppen sönderslagen – förnedrad) och satt på stegel och hjul”. Hans huvud blev, tillsammans med andra upprorsledares huvuden, satt på en påle framför slottet (se bilder) försedd med kopparkrona (ytterligare förnedring, jfr Jesu törnekrona!).

Trots detta var inte Gustav Vasa riktigt nöjd: ”Den förrädaren Dacke haver fått sin lön, ändock han fast en värre avgång (dvs död) förtjänat haver”. M a o ville kungen se honom plågad/torterad före döden! Vad som hände hans hustru vet man inte, men om sonen omtalas att han fördes till Stockholm, men försvinner sen ut historien… På ett dokument från 1559 har Vilhelm Moberg hittat en nidskrift som sattes upp vid Nils Dackes huvud med kopparkronan. Skriften kallas Epitaphium Nicolai Dacke och lägger dessa ord i Dackes mun:

Ett underligt spel jag begynte driva, jag mente jag ville en konung bliva, vilket jag ock vorden är, eftersom jag nu framför Kalmar kronan bär

Här anspelas på Gustav Vasas anklagelse att Dacke ville bli kung i ett självständigt Småland! Som jag tidigare berättat tyder inget på detta, utan det är ytterligare ett exempel på kung Gustavs skickliga propaganda. Trots att upproret slogs ner och Nils Dacke (och många fler) dödades är han inte bortglömd som bilderna visar. Trots att snart 500 år gått lever minnet och namnet kvar, även i form av namn på bussbolag, skolor, rallytävlingar och bröd m m. Varför misslyckades upproret och hur kan man bedöma det? Det blir inte lätt att svara på, och ännu svårare att klara på ett kort blogginlägg.

Dags att summera Nordens största uppror genom tiderna – Dackefejden!

”Tjuv, förrädare, icke en kristen man utan värre än en jude och hedning”, ”en grov best och skogssälle, föga bättre än ett oskäligt djur, uppenbar horkarl”! Det var Gustav Vasas omdöme om Dacke. Hans anhängare var ”skogstjuvar… och förrädare mot sin rätta överhöghet”. Under flera 100 år gällde detta för sanning, så sent som på 1800-talet i Anders Fryxells oerhört populära Berättelser ur den svenska historienstämplades Dacke som ”en avskyvärt elak man”. Under senare delen av 1800-talt sker en omsvängning, dels baserat på källkritisk forskning, dels attitydförändring; G-O Hyltén-Cavallius tar upp Dacke som lokalpatriot, förkämpe för frihet, gammal rätt och tradition. Under 1900-talet kommer en klar omsvängning: Fabian Månsson och senare Vilhelm Moberg ser Dacke som kämpe för bondeklassen mot förtryckande kungamakt och utsugande adel.

Fortfarande på 1950-talet var Dacke kontroversiell. Då stoppades förslaget om en fem meter hög Dackestaty av Carl Milles, det passade inte att den stod på torget framför residenset – ”Kunglig befallningshavare”! Den nuvarande kom till på 1990- talet och baseras på Milles förslag. Den är så ynkligt liten (se bild t h) att Milles tanke inte ens blev en tumme! Som statyn i Virserum och minnesstenen i Vissefjärda – vackert belägen vid kyrkan intill Lyckebyån visar (bilden överst) – är Nils Dacke och det uppror han ledde inte bortglömt. Idag finns bröd, skolor, bussbolag och speedwaylag uppkallade efter honom. Upproret var till en början mycket framgångsrikt genom att Dacke samlade kanske 15-20.000 beväpnade män. En mycket betydande styrka i en tid då Sverige hade mindre än en halv miljon invånare och kungen inte hade någon egen armé, utan var beroende av värvade, utländska legoknektar (dyra, opålitliga). Dessutom tillämpade man framgångsrikt gerillakrig till exempel vid Kisa, som jag redan beskrivit. Varför förlorade man? Några av Nils Dackes närmaste menade att man inte skulle lita på kungens löften i samband med vapenvilan utan förbereda fortsatt kamp, söka bredda upproret (det hade inte spridit sig till Finnveden och Västergötland) men Dacke trodde på kung Gustav och vidtog inget. När striderna bryter ut frångår man delvis gerillataktiken och slåss på öppna isen, vilket var ett säkert nederlag. Under julvilan på Kronoberg tog Dacke emot emot Rostock-borgaren Hans Plog, som var ombud för hertig Albrecht av Mecklenburg. Detta berättade Nils Dacke om i brev till svenska adelsmän för att påverka dem till att fortsätta på förhandlingslinjen, förmå dem att gå med på upprorets krav. Kanske var detta ett taktiskt missgrepp för det användes av kung Gustav till att framställa Dacke och hans anhängare som landsförrädare som tog tyskt stöd. Om Nils Dacke och hans män kände sig som svenskar eller Värendsbor är svårt att svara på. Säkrare är att Dacke inte ville störta kung Gustav. Skrivelser som skickades före upproret och de krav som framfördes vid vapenvilan i november 1542 talar för det. Det Dacke kämpade för – lägre skatter och pålagor, slut på fogdarnas maktmissbruk samt återställa den katolska gudstjänsten och kyrkornas silver etc. – kan ses som en återgång till det ”som fornt varit” för att citera en Dackeskrivelse. Detta genomfördes inte och upproret kan därför ses som förgäves men…

• Skatter och avgifter blev inte lägre, men fogdarna tillhölls att agera smidigare och inte ta nåt extra för egen vinning. Man kan även ana en mildare ton i kungens skrivelser.
• Kungen började bygga upp en inhemsk, nationell, krigsmakt. Dels av ekonomiska skäl (legoknektar var dyra), dels för att knyta folket närmare kungen och hans krigsmakt. Några f.d. Dackekaptener såsom Per Skegge och Jöns Verkmästare värvades till kungens trupper för att de som kung Gustav uttryckte det: ”med tiden lära vad ära och redlighet haver att innebära och inte alltid ligga där nere i skogarna som en hop ulvar eller vilddjur”
• Kungen tog ett fast grepp om kyrkan. Mer egendom drogs in till kronan, t ex biskopsborgen Kronoberg! Men sockenprästerna fick behålla ”tiondet” vilket gjorde dem mer lojala till kungamakten.

Kronoberg blev senare landshövdingesäte vilket gett namnet på länet! Med Gustav Vasa inleds ett visst samarbete mellan kung och bondeklass, som delvis höll adeln i schack och förhindrade inbördes strider mellan olika adelsgrupperingar. Saker som gynnade allmogen.

Lästips om du vill läsa mer om Dackefejden:

Lars-Olof Larsson – Dackeland Bo Alvemo – Dackefejden Gösta Hultén – Vägen till Lyckeby Fabian Månsson – Dackefejdens vagga [red:s lästips]

Prenumerera på YouTube:

---

Om du uppskattar Allmogens oberoende arbete med att skildra vår fina svenska historia och nordiska kultur så är du välkommen att handla något fint i butiken eller stödja oss med en frivillig gåva. Tack på förhand!

Stöd Allmogens via Swish: 123 258 97 29
Stöd Allmogens genom att bli medlem
Stöd Allmogens i ditt testamente