Ivar Lo-Johansson om författaren och hans uppgift

Ivar Lo-Johansson
Ivar Lo-Johansson, 1939. Foto: Gunnar Lundh / Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Är författarens uppgift blott att roa massorna? Inte om du frågade Ivar Lo-Johansson (1901-1990).

Ivar Lo-Johansson föddes 1901 på torpet Ådala i Ösmo socken, Södermanland, och blev under 1930-talet en av de mest uppmärksammade och lästa proletärförfattarna, dvs. en författare med arbetarbakgrund som även ofta var självlärd.

Till de stora arbetarförfattarna räknas namn som Vilhelm Moberg, Fabian Månsson, Sara Lidman, Eyvind Johnson, Moa Martisson, Alfred Kämpe, Jan Fridegård, Fredrik Ström, m.fl. De var författare som använde ordets makt för förändring, ibland bara genom att blott beskriva den verklighet de själva upplevt.

Språket är inte något självändamål. Det är redskapet, med vilket en författare bör uträtta någonting. Att dikta, att skapa litteratur, betyder att ta ställning. En författare bör engagera sig.

Ivar-Lo Johansson, Att vara författare, Dagar och dagsverken (1975)

Ivar räknas till statarskolan, vilket är en benämning på de arbetarförfattare som under 1930-talet i sina romaner skildrade statarnas och lantbruksarbetarnas livsförhållanden. Bland hans mest kända verk återfinns Godnatt jord (1933), Statarna (1936-37) och Jordproletärerna (1941).  Det ofria statarsystemet hade under 1930-talet börjat minska i omfattning, men Ivars författarskap och agitation anses ha bidragit till att det slutligen avskaffades helt 1945.

Statare
  • Facebook
  • Twitter
ca 1910: Statare. Mjölkerskor och lagårdskarlar uppställda vid ladugården. Julita gård, Södermanland. Nordiska museet NMA.0040766

En rättfärdig författares mening är, enligt Ivar, att göra revolt mot de orättvisor man ser i sin tid. Det är där engagemanget måste ligga, vare sig förtrycket gäller en själv eller någon annan.

Han kan naturligtvis vara engagerad på mångahanda sätt, beroende på motsättningarna mellan honom själv och hans tid och den värld han lever i. Han kan känna sig uppfordrad till det på andras eller på hela mänsklighetens vägnar, men nästan alltid är det fråga om protest mot förtryck i den värld han tillhör. Ifall förtrycket inte direkt gäller honom kan det gälla en klass av människor, en grupp, ett samhälle, då han måste revoltera mot förtryckarna. […] Uppgifterna för en författares skrift förändras visserligen från tid till tid, men meningen är ändå nästan alltid densamma, den att göra revolt.

Ivar-Lo Johansson, Att vara författare, Dagar och dagsverken (1975)

Hur tar då en sådan revolt sin början? Jo, genom att med hjälp av språket öppna ögonen på de förtryckta. Man måste sätta ord på de orättvisor som människorna utsätts för, vad förtrycket innebär, vad som är i fara. Lo-Johansson skriver:

Han har skyldigheten att med hjälp av sitt redskap språket öppna ögonen på människorna, så att de inser förtrycket, fattar dess betydelse, dess fara. Han måste lära andra att känna igen sig själv i sitt förtryck, något som de kanske inte annars skulle ha kommit på själva att göra.

Att ge en röst till de människor som inte hade någon, det var vad arbetarförfattarna gjorde. Vår tid är förstås inte heller utan sina orättvisor, och precis som i början av 1900-talet finns även i vår tid människor och grupper utan någon röst. Människor som väntar på sin författare eller journalist. Människor som väntar på sin revolt.

”De som har ordet i sin makt måste kämpa emot dem som har makten”, skrev Vilhelm Moberg, och Lo-Johansson skulle nog vara benägen att hålla med:

Författaren är en arbetare i sin egen tid. Pennan är det lättaste av alla verktyg, men med den kan uträttas de svåraste ting. Att använda den till något som är bra är vad han är skyldig sitt språk och sitt land.

Ivar-Lo Johansson, Att vara författare, Dagar och dagsverken (1975)

Ivar Lo-Johanssons syn på författarens uppgift rimmar även med den syn som en annan arbetarförfattare, Vilhelm Moberg, ger uttryck för 1959:

Det finns en art av författarskap, som utgör en form av reaktion mot författarens omgivning, emot trycket från den värld han lever i, en reaktion mot missförhållanden och konventioner i samhället – i sista hand alltså mot de maktägande. Jag betraktar denna diktning som ett hälsosamt svidande salt, som bidrar till att bevara samhällskroppen mot förruttnelse.

Vilhelm Moberg, Författarna och samhällskritiken, Clarté nr 2 1959

Vilka orättvisor en författare av vår tid borde ta sikte på vet jag inte om Lo-Johansson hade någon åsikt om mot slutet av sitt liv, men för Vilhelm Moberg var däremot det stora ämnet givet:

I ett land där människan håller på att klämmas sönder mellan partier, organisationer och grupper har denna diktning sitt stora ämne givet: Motsättningarna medborgaren-staten, individen-kollektivet. De som har ordet i sin makt måste kämpa emot dem som har makten – för att travestera Strindberg – författarna i första hand måste gå ut i strid för rätten att vara avvikande. […] I det oscariska Sverige riktade sig diktarna mot en liten privilegierad klass. Nu är Makten snart något anonymt, ett kollektiv som inte är gripbart. Trycket från detta kollektiv mot den enskilda människan kommer, tror jag, att tvinga fram en ny litteratur.

Vilhelm Moberg, Författarna och samhällskritiken, Clarté nr 2 1959

En tanke om “Ivar Lo-Johansson om författaren och hans uppgift

  1. Profilbild
    Anette Tamm säger:

    Suveränt bra skrivet! Så viktigt och jag har delat på FB. Arbetar som förläggare med nystartat förlag och vårt ansvar är att kämpa mot Goliat för de skrivna orden med mening – med vänliga hälsningar Anette Tamm

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Testa Allmogens nyhetsbrev!

Jag vet, jag vet. "Pop-ups" är inte okej. Men just det är poängen: internet är en rörig plats men Allmogen manar till eftertanke. Så varför inte ge det lite tid för reflektion? Varje söndagmorgon kl 06.00 får du ett mail med alla veckans intressanta artiklar från mig, Daniel Sjöberg, direkt till din inbox. Vad säger du?

Du har anmält dig!