Vilhelm Mobergin suurin draama - taistelu viranomaisia vastaan

Det finns inget temperament i Sverige som är så omtalat som Vilhelm Mobergs. Det finns många berättelser, en del säkert överdrivna, några kanske påhittade, men de är många. Sten Stolpe förklarade vid ett tillfälle:

”Vilhelm Moberg är den argaste författare vår litteratur någonsin ägt. Han är permanent rasande. Det finns få kolleger till honom, som icke i sina gömmor bevarar något dokument, där han försäkrar dem, att han för evig tid är deras pålitlige ovän … Köper Moberg en gård, måste den ligga på en ö för undvikande av konflikter med grannarna.”

Men jag har fått intrycket att det sällan rörde sig om någon slags instinktiv urilska. I stället var det ett temperament som bottnade i en känsla av att en oförrätt begåtts. En gång var hans granne elverket, som hade beslutat sig att dra ledningarna över hans tomt, utan att fråga honom. Han var ilsken och han bråkade, tills de gav med sig. Då svarade Moberg plötsligt: ”I så fall kan ni dra dem var som helst.”

Det viktiga för honom var principen – individens rätt – elledningar hit eller dit gjorde inte så mycket. Jag tror att det är så vi bör förstå Mobergs omtalade temperament.

Dåvarande Dramatenchefen Erland Josephson har berättat om hur han refuserat Mobergs Kvinnas man, och då fick besök av den rasande författaren. Denne viftade med armarna i luften och anklagade Josephson för att vara korrumperad och vika ned sig för att ställa sig in hos överheten. Dramatenchefen uppgav att han trodde att han skulle få stryk, och sade då försiktigt: ”Jag tycker ju pjäsen är så djävla dålig.”

Återigen går mönstret igen. Moberg lugnade ned sig, och konstaterade: ”Jaha… det är ju ett skäl. Det är en godtagbar motivering.” Han tackade för beskedet och gick.

Det var en rättskänsla som gjorde att Vilhelm Moberg så ofta laddade även små frågor med stor betydelse. Vissa skulle kalla det rättshaveri. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen, som tyckte att Moberg ”borde skriva dramatik – inte göra dramatik”, talade om det som någon slags ”Bondsk processlystnad”.

Det kanske inte är så fel tänkt. Låt oss i korthet rekapitulera denna processlystnad, detta engagemang, för att sedan återkomma till frågan om den bondska bakgrunden.

Den stora väckarklockan för Vilhelm Moberg var det andra världskriget. De totalitära staternas hot mot friheten gjorde att han fick upp ögonen för de stora värden som fanns i den västerländska demokratin. Tidigare hade han varit pacifist, men nu insåg han hur viktigt det var att stå det onda emot, både ideologiskt och militärt.

Han uppmanade till försvarsvilja och vände sig i föredrag och artiklar emot den svenska regeringens eftergifter mot nazi-Tyskland. I den inspirerande frihetsromanen Aja tänä iltana! skildrade han 1600-talsbonden Ragnar Svedje som vägrar offra sin frihet och egendom för den tyske adelsmannen Klewen. Ingen kunde ta miste på symboliken.

Framför allt förskräcktes Moberg av att den svenska tryckfriheten inskränktes av hänsyn till Hitler. Politikernas avsikt var att rädda Sverige från att dras in i kriget. Men vad ska vi försvara oss för om vi redan på förhand ger bort all vår frihet? replikerade han.

Kriget tog slut och Moberg tyckte sig höra ljudet av kappor som vändes i vinden. De som hade bockat söderut började nu omedelbart bocka mot öst. Genom Stalins ökade makt kvarstod det totalitära hotet. Moberg menade att kommunismen var nazismens ”andlige tvillingbror” och argumenterade för att Sverige borde ansluta sig till NATO för att stå det onda emot.

Han menade att neutralitet mellan frihet och förtryck, demokrati och diktatur, var ett svek mot alla mänskliga värden. Han kritiserade den svenska regeringen för undfallenhet mot diktaturen i öster, och inte minst riktade han sig emot sina författarkolleger, som i hög utsträckning såg Sovjetunionen som ett föredöme.

När 31 ledande svenska författare hyllade Sovjet på 30-årsdagen av revolutionen påpekade Moberg att författarna inte med ett enda ord fördömde diktatur, massmord och åsiktsförtryck. Däremot hyllade de Sovjetunionens kulturella framsteg, bl a den minskande analfabetismen. Men vad har man för glädje av att kunna läsa, om man inte själv får välja vad man vill läsa? frågade en upprörd Moberg.

”Enligt den totalitära ideologin – den nazistiska och den kommunistiska – är vi människor statens egendom, och i egenskap av statsägda varelser uppnår och åtnjuter vi den sanna friheten. Vår uppgift i totalstaten är i första hand att vara medborgare och nyttiga och effektiva delar av ett kollektiv.

Men för min del ansluter jag mig till den äldre och ursprungliga tolkningen av innehållet i ordet frihet. Jag ansluter mig till dem som menar att vi människor icke är skapade till att vara objekt för statsnyttan. Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget – att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt.”

Denna kamp mot totalitarismen fick Moberg att fundera djupare kring vad det är för frihetliga och demokratiska värden som måste försvaras, och han klagade över att många tycks ha glömt bort vad frihet egentligen betydde. När författare ombads att definiera friheten fick han inget klart besked, i stället erbjöd de bara ”halsbrytande allegorier, man berättade sagor, man talade om andra ting”.

I värsta fall talade de om friheten som en känsla av välbehag, att slippa bekymmer, att bli omhändertagen. Det spelade de totalitära krafterna i händerna, när de sade att det behövdes en väldig stat för att styra människor till lyckoriket. Moberg protesterade:

”För min del skulle jag vilja ge åt individen större ansvar, individen skulle fostras och utvecklas till en medborgare, som i livskampen svarade för sig själv. Men staten vill befria människan från självansvaret i stället för att utveckla hennes förmåga att uppbära det. Staten vill omhändertaga allt. Den abstraktion, som vi benämner staten, är en hycklande, omoralisk och förljugen institution.”

Och som han tillade att staten saknar ”känsla för lyrik”.

Moberg definierade friheten som rätten att få vara fri att agera som man vill, så länge man inte kränker andras lika frihet. Individen har rätt att gå sin egen väg, oavsett vad kollektivet anser. Moberg använde detta frihetsbegrepp för att rikta blicken mot den svenska statsapparaten. Bland annat vände han sig mot åsiktsregistreringen, även av kommunister, för som han uttryckte det var en av skillnaderna mellan kommunister och demokrater att de senare ger åsiktsfrihet även till sina motståndare.

Det statliga TV- och radiomonopolet var en annan av Mobergs måltavlor. Han hade sett hur myndigheterna inte alltid var att lita på och menade att monopolet gav dem en farligt privilegierad position i medielandskapet. Med likartade argument riktade han sig mot statskyrkan. Sverige kan inte tro på Gud och ska inte gynna någon trosriktning framför någon annan.

Om man tog de västerländska, demokratiska principerna på allvar var det omöjligt att förespråka monarki, hävdade Moberg. Att låta positionen som statschef tillsättas genom avel i stället för val och att skydda kungen från åtal bröt mot likheten inför lagen. Alla svenskar måste formellt sätt ha samma chans att nå den högsta positionen i landet. Han irriterade sig särskilt på att de flesta förnuftsmässigt höll med honom om att republik och tydlig maktdelning vore bäst, men att de sedan ansträngde de sig för att komma ifrån sina egna slutsatser med slappa känsloargument.

Rättsröteskandalerna ska läsas utifrån detta perspektiv. Det är lätt att man fastnar i enskildheter kring Kejne, Haijby och de andra, men det är fortfarande lite oklart vad som hände i de olika affärerna, och Dan Korn visade nyligen med boken Kejne : verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer att många av de teorier Moberg hade – och som många inklusive undertecknad har trott på – inte stämde med vad vi nu vet. Och för att förstå Mobergs engagemang är det inte enskildheterna och teorierna som är det viktiga, utan utifrån vilka principiella utgångspunkter han gav sig in i striderna.

Det vet vi mycket väl. Han menade att den svenska staten hade vuxit sig så stor och vänskapskorruptionen i politik och myndigheter var så utbredd att det förelåg ett hot mot individens okränkbarhet. I det Sverige som byggdes under efterkrigstiden hade medborgare en stark ställning bara om de tillhörde en väl förankrad organisation, men det riskerade göra att individen ”organiseras ihjäl” och då var Moberg tvungen att agera som de utsatta individernas ombud:

”Frihetens spång i det svenska reglerings- och dirigeringssamhället krymper under våra fötter och blir allt smalare. Vår tids stora problem, som vi varje dag rent konkret och påtagligt upplever, det är motsättningen emellan medborgaren och samhället, emellan individen och kollektivet, mellan organisationerna och de oorganiserade, kampen mellan människan och hennes egna skapelser. På varje område i vår dagliga tillvaro möter vi någonstädes statens tentakler, ett smygande inflytande, en mer eller mindre märkbar kontroll över våra handlingar. Staten försöker få oss under sitt välde – liksom Amman sätter tvångströjan på Ryttmästaren i slutscenen i Strindbergs Fadren.”

Men det är efter en sådan hastig sammanfattning som vi plötsligt känner igen oss, inte sant? Det är nu vi måste hejda oss och ställa oss frågan om vi inte har sett spår till detta engagemang för individens rätt långt tidigare, långt innan Moberg började debattera och föreläsa och skriva artiklar. I hans skönlitterära produktion vimlar det av hänvisningar till individer som går sin egen väg, för att de inte kan acceptera den offentliga lögnen eller det kollektiva trycket.

I A P Rosell, bankdirektör från 1932 talar Rosell besviket om barndomskamraten som inte kan acceptera att ljuga för det större goda:

”Han förmådde inte bortarbeta bondeegoismen… Sådana människor … kan inte göra några offer för de framtida idealen. Trångbröstade individualister.”

I Mans kvinna året efter tänker Håkan:

”Är han inte av de frias släkt? …En man lämnar byns hägnade och trånga liv för att bli skoggångare. Därför att han icke tål tvånget från de många, därför att han inte godtagit deras sed och nedärvda sätt att leva, därför att han inte vill lyda besluten från de mångas stämma.

Sådana män har det funnits förr, en och annan sådan man föds det i alla tider.”

Och i Soldat med brutet gevär 1944 läxar Redaktör Fläderbaum upp Valter Sträng:

"- Du fattar inte socialismens krav på lojalitet och solidaritet: Att den enskildes frihet måste begränsas för att garantera friheten åt den stora massan!

- Men om alla enskilda personers frihet begränsas, hur kan då den stora massan vara fri? Den består ju av alla de enskilda.

- Du borde bli bondadvokat.”

Trots det Morgon-Tidningen påstod finns det ingen skarp gräns mellan att skriva dramatik och att göra dramatik. Litteraturen kan hämta motiv ur verkligheten och den kan i sin tur belysa den och inspirera den. Moberg konstaterade en gång att ”dikt ju bara är den klarare sanning som man ljuger sig fram till när man berättar”.

Han skönlitterära teman går igen väldigt tydligt i hans lilla beredskapsskrift Ruotsin pyrkimys från 1941, som talar om hur svensken har formats av landskapens utmaningar och skogens sus. Enligt Moberg har vi det klimat som tvingar fram den inre kraften och sporrar till idoghet. Den glesa befolkningen gjorde att svensken inte kunde räkna med andras bistånd, utan hjälpte sig själv. Så skapas självständighet och frihetstörst. Det är detta arbetande och strävsamma folket, främst bönderna, som i Sverige aldrig slavat under feodalismens ok, inte kungen och adeln, som är våra verkliga anfäder.

Det är precis utifrån detta perspektiv han långt senare kom att skriva Ruotsin historiani, en historia som för Moberg drevs fram av strid och kamp, mellan överhet och folk. En svensk historia som börjar med de tiotusentals svenskar som levde som trälar i det tidiga 1000-talets Sverige. I en mer lekfull passage berättar han om en av våra tidigaste myter: att alla medborgare i det uråldriga Svitjod som hade en näsa av denna anledning betalade en nässkatt till kung Oden.

Striden mellan makten och människorna har pågått i alla tider. Under vissa perioder har folket fått eller tagit sig frihet, och då har marken uppodlats, naturtillgångar tagits i bruk och maskinerna börjat snurra. Men under perioder har makthavare och staten fått överhanden och då har folket fått lida av olönade dagsverken och grymma krig. Makten skapar inget själv, utan är rent parasitär, den lever på folkets arbete, lägger hinder och problem i svenskarnas väg. Ofta utsätter den medborgarna för förtryck.

I en mening är det en paradoxal syn: Sverige har både de mest frihetstörstande bondeättlingarna, men också en skamlös överhet. Under kriget ville Moberg uppamma försvarsvilja och nationell stolthet, varför det blev naturligt att ta fasta på det goda och viktiga i Sverige. Efter kriget ville han i stället egga förändringsviljan och samhällskritiken, varför det blev intressantare att peka på det negativa. Under längre perioder utomlands fick han också ny distans till Sverige, inte minst när han kände sig motarbetad och sviken av sitt hemland och sin hembygd.

Sverige höll på att gå in i en ny period av överhetsstyre. Utrymmet för frihet minskade när staten bredde ut sina tentakler och individen riskerade att organiseras ihjäl. I artikeln ”Den svenska frihetens smala spång” 1947 hävdade Moberg att Sverige delats upp i två grupper, de kontrollerade och de kontrollerande. De förra var det arbetande folket i jordbruk, industri och handel som skapade välstånd och utveckling för hela landet, men vars arbete hindrades och försvårades av byråkrater och kontrollerare. Dessa genomför inget självständigt produktivt arbete, utan de:

”reglerar och dirigerar och ordinerar och förständigar och ålägger och förelägger och föreskriver och fastställer och reglerar återigen”.

De satte friheten i fara och hotade även ekonomin, då allt färre skulle försörja allt fler, begränsade av allt fler regleringar och förbud. Det är den uråldriga striden mellan herrarna och folket som Moberg återigen såg omkring sig. Än en gång stod fogdarna mot bönderna. Moberg påpekade med cynisk förtjusning att Gunnar Sträng beundrade Gustav Vasa.

Denna paradoxala syn på Sverige ställs på sin spets i Utvandrareposets fyra romaner (1949-1959). Gruppen av emigranter, med Karl-Oskar i spetsen, utgör exempel på Mobergs ideala svenskhet. De är fyllda av energi, rättvisepatos, livslust och kärlek – men det får dem bara att längta bort från Sverige.

När briggen Charlotta lämnar Karlshamn en disig aprildag samlas en rad utvandrare i aktern för att se sitt hemland en sista gång. Det är den typ av scen som är gjord för nostalgi och vemod, men Mobergs utvandrare tänker bara på vad de kommer att slippa: Det slöa herrskapet, de tunga skatterna, den snorkiga prästen, den moraliserande, kvävande hembygden.

Emigrantromanerna är en av den svenska litteraturens största klassiker, ibland har det kallats ett nationalepos. Men i så fall är det ett nationalepos som handlar om att hemlandet är så ogästvänligt att man måste korsa världshaven för att få utrymme att växa:

”För dem började livet på nytt: De fick förlita sig helt på sig själva och fritt bruka sina krafter. De bröt gamla sedvänjors makt, uträttade sina egna angelägenheter på sitt eget sätt och lydde inte någon annan vilja än sin egen. Här överläts det åt dem själva att skaffa en styrelse: I vildmarken njöt de helt sin olydnads nya frihet.

Och här kände ingen klasser eller stånd, här ägde ingen ärvda företräden eller rättigheter, ingen var genom födseln överlägsen eller underlägsen. Var och en värderades efter sin förmåga och mättes med duglighetens måttstock. Om en man var överlägsen eller underlägsen avgjordes av vad han kunde uträtta. Nybyggarnas skogar uppammade självtilliten och fostrade fria män.”

Här finns en begynnande spricka i Mobergs Sverigebild. Svenskarna är fortfarande fantastiska, men Sverige är ”ett gammalt och efterblivet land med orättvisa lagar, skrivna av herrarna för det simpla folket”. För att emigranterna ska komma till sin rätt måste de till Amerika och där återskapa något av det som gått förlorat i den gamla världen. Det är inte bara astrakanen som omplanteras i ny jord. I Amerika återfinns det utrymme och den distans till makten som lade grunden till den svenska strävan. Moberg kände detsamma under sin tid i USA, och deklarerade att han hade önskat att han fötts i Kalifornien och hade fått leva sitt liv där.

Jens Liljestrand har skrivit en alldeles lysande avhandling om utvandrareposet som jag gärna rekommenderar, Mobergland. Där skriver han att man kan tolka det som en kalla krigs-roman – frihetens Amerika och det förtryckande Europa blir i den läsningen en metafor för kampen mellan västvärlden och Sovjetimperiet. Det är en tänkbar läsning och Liljestrand visar att det finns sådana bottnar. Men jag skulle ändå vilja vända på det en smula: Jag tror inte att Moberg läser in det kalla kriget i 1800-talets svenska konflikt mellan överhet och undersåtar, jag tror att Moberg läser in 1800-talets – och för den delen 17-, 16-, 15-, och 1400-talets – svenska konflikt mellan överhet och undersåtar i det kalla kriget och andra moderna konflikter. Det är med ett historiskt och lokalt förankrat frihetsbegrepp han läser den moderna världen.

Och därmed är cirkeln sluten.

Och den sluts just här, i Småland, i Moshultamåla. För det var här, i dessa skogar som Moberg fostrades, och han skrev själv i Tarinoita elämästäni att han som barn fostrades av skogarna, till att förstå att det naturliga var att råda sig själv, att det är så allting börjar och att allt annat var artificiellt, utanpåverk, som man inte behöver ställa upp på, som man måste bekämpa:

”I ingens åsyn fick jag bete mig som jag ville, jag kunde ropa och skrika så högt som helst, kunde lägga mig på mossan och sparka och slå kullerbyttor, det var ingen som brydde sig om det. Vad jag än hittade på så blev jag inte tillrättavisad. Jag hade bara träd och buskar omkring mig och de bannade mig inte hur galet jag än bar mig åt; jag hörde bara furors och granars milda sus över mitt huvud och det lät som en smekning.

Det kändes som om de höga träden beskyddade mig och försvarade min rätt att råda mig själv och bete mig som det föll mig in. Hemma och i skolan fanns det alltid något som kallades gott och dåligt uppförande men det förekom ingenstädes i skogsmarkerna. Barnets vaknande frihetsbehov fick utlopp under ett liv i skogens närhet, ett behov som kändes allt mer pockande ju äldre jag blev.”

Tilaa YouTube:

Jos arvostat Allmogens itsenäistä työtä kuvaamaan hienoa ruotsalaista historiaa ja pohjoismaista kulttuuria, ja olet tervetullut ostamaan jotain mukavaa kaupasta tai tukemaan meitä vapaaehtoisella lahjoituksella. Kiitos etukäteen!

Tuki Allmogens Swishin kautta: 123 258 97 29
Tuki Allmogens genom att liity
Tuki Allmogens testamentissasi