Viktor Rydberg om vårdträd

När en familj förr i tiden byggde sin gård, var traditionen att man planterade ett så kallat hoitopuu på gårdsplanen. Helst skulle vårdträdet härstamma från nån av de heliga lundar som sen hednisk tid funnits i varje by. Viktor Rydberg fortsätter sin text om vårdträd i boken Isien jumala-saaga från 1887:

Bor en släkt länge på samma gård, och har vårdträdets själ sett många barn af den släkten leka under dess krona och växa upp till dugande människor, då uppstår ett förtroligt förhållande mellan vårdträdet och släkten. När den senare blomstrar, frodas vårdträdet, äfven i sin höga ålder, och vid vinterfesten, då det står utan blad, smyckas det af gårdfolket med brokiga band. Aldrig sjunga fåglarne vackrare än i vårdträdet, och när en man, som varit länge borta på sjöfärder eller i krigsäfventyr, kommer hem, då hälsar honom en susning i dess krona, som väcker hans käraste barndomsminnen.

Afven häraderna hafva sina vårdträd, under hvilka rätt skipas, och folkstammarne hafva sina, där de samlas till tings och rådgöra om krig och fred.

Så länge vårdträdet stod kvar på gården, och skyddades och vårdades av gårdsfolket, bringade det lycka och framtidstro i hemmet och trädets livskraft överfördes till gården, enligt Carl-Herman Tillhagen i sin bok Skogarna och träden (1995).

Viktor Rydberg har skrivit en dikt på samma ämne, Hoitopuu, ur vilken följande strofer är hämtade:

Maanviljelijän tilalla
seisoi ikääntynyt lehmus,
kunnioitettu syömisen puu,
valtavan kruunun kanssa
ja runko, joka on riimitelty kahdellakymmenellä sukuluettelolla.

Myrsky tuli,
vahvempi kuin koskaan aikaisemmin:
ihana puu,
vuosien painamana,
putosi.

Talon väki
seisoivat surijat kaatuneiden ympärillä.
Hopeatukkainen isoisä,
joka houkutteli yhdeksänkymmentä talvea,
hyväillen kuihtuneella kädellä
tuulen pyyhkäisemän kuorensa ja sanoi:

Me emme eroa, sinä et kuole.
Teidän on asuttava tyttäressä,
vahva heimosi jälkeläinen.
Sinussa asui äiti,
jolloin Midgard oli tuhat vuotta nuorempi kuin nyt,
ampui ylös mullastaan
ja antoi viileyttä isille,
joiden nimet ovat aistittavissa Sagan suussa,
jos ne eivät olisi haihtuneet ajan hämärtyessä.

En tradition med rötter i den grå forntiden

Traditionen med vårdträd har sitt ursprung i den nordiska forntidens tankevärld där träden spelade en viktig roll. Inte minst fanns tron om världsträdet – Yggdrasil. Enligt våra förfäders mytologi och skapelseberättelse är Yggdrasil en ask som rymmer hela kosmos och håller samman gudarnas värld, människornas värld och underjorden. Från dess höga grenar, som täcker hela himlen, faller regn ner över världen.

Under en av Yggdrasils tre rötter, vid Urdarbrunnen, bor nornorna Urd, Verdandi och Skuld som spinner livets trådar och bestämmer hur länge varje människa ska leva. Varje dag öser de vatten över Yggdrasils rot så att trädet inte ska vissna.

Snorre beskrev trädet så här:

Asken Yggdrasil måste uthärda
mer än människor veta:
hjorten gnager upptill, ytveden murknar,
Nidhögg gnager den nedtill.

Ur Björn Collinders svenska översättning av Eddan (1964):

Till slut orkade trädet Yggdrasil inte stå emot den omilda behandlingen. Trots att nornorna göt läkande vatten och slam över trädet gick det och den gamla världen under. Ur resterna uppstod enligt myten vår värld. I kulten som omgav asatron spelade träden en viktig roll. Offerfester och tingsrnöten hölls ofta under stora träd och offer till gudarna hängdes upp i heliga lundar.

Vårdträdet beboddes enligt folktron av vättar och skyddsandar som hade makt över gårdens väl och ve, och behandlade man dem väl såg de till att det gick väl också för gårdens lycka och framtid. Men skadade man trädet gick det illa enligt folktron.

Man fick inte bryta grenar av trädet eller ta ett enda löv, och fåglar som häckade i trädet var fredade. Till och med husbonden, som i forntiden hade total frihet på sitt odal, var tvungen att böja sig för vårdträdets andar enligt Lena och Allan Gunnarsson som skrivit boken Träden och människan (1988).

Många sägner lever kvar än idag om folk som har skadat vårdträd och sen råkat illa ut. I boken Wärend och Wirdarne (1863) av folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius kan man läsa om just en sån händelse. Sägnen berättar om en smålandsbonde som en gång högg ner gårdens vårdträd, eller Bos-träd som det kallades i det småländska folklandet Värend. På kvällen hörde han en sång från stubben;

husvilla ä’ vi!
husvilla ä’ vi!
husvill skall du också bli.

Dagen efter brann hela gården ner till grunden.

Vissa har fört fram tesen om att man förr trodde att vårdträden inte bara beboddes av vättar och skyddsandar, utan av våra förfäders själar. Vördnaden för vårdträden var så stor att man på avsides belägna platser ända in på 180O-talet bad och offrade vid träden.

Offerriten skulle enligt Tillhagen helst ske på torsdagskvällarna efter att man städat stugan för att fira torshelgen. Denna forna sed ska alltså ha funnits kvar långt in på 1800-talet i Sverige. Också under de stora högtiderna, exempelvis på julafton, offrade man gåvor till vårdträdet. Gåvorna kunde bestå av öl eller mjölk som man hällde över trädets rötter, eller smakbitar av julmaten på julaftonskvällen. Detsamma gällde om man hade drabbats av en olycka vid ett vårdträd, som Hyltén-Cavallius berättar:

Har någon råkat ut eller råkat för vid ett bos-träd, så botas det genom att offra eller slå ut mjölk på trädstubben någon thorsdagsqväll, för att dymedelst blidka trädets förtörnade naturväsen.

En tradition värd att föra vidare

Det här är en av de vackraste traditionerna jag stött på hos den svenska allmogen, med ett djup och en mening som gör att jag tycker att varje gård, by och lokalsamhälle är värdig ett alldeles eget vårdträd.

När jag själv blickar upp mot mitt vårdträd på vår lilla gård, en ståtlig björk som sett bra många fler vintrar än jag själv sett, får det mig alltid att vidga sinnet och tänka i längre banor.

Det är en tradition som har sin grund i vår nära relation till naturen, men som samtidigt kopplar samman det som varit med det som komma skall. Trädet är en länk mellan generationerna, och är en konstant fysisk påminnelse om att vi blott är en länk i en lång kedja som löper tillbaka till den första människan.

Fler länkar kommer att ansluta sig till den kedjan, och vi gör bäst i att vårda trädet, naturen och samhället åt kommande generationer.

Men om man nu vill plantera ett vårdträd på gården och inte har någon helig lund i hembygden som man kan ta ett ungt träd ifrån, vad gör man då?

Jo, då går det utmärkt att plantera ett helt vanligt och oheligt träd också. Bara du vårdar trädet ska du nog se att andarna flyttar in ändå. Den här traditionen återfinns i hela Sverige, men av naturliga skäl skiljer sig valet av trädsort åt i norr och söder. Vissa trädsorter är mer lämpliga än andra som vårdträd, som Lena Sandberg berättar:

Vårdträdet var oftast en lind, alm eller ask eftersom man ville ha ett träd som var högväxt och kraftigt och nådde hög ålder. Eken var heller inte ovanlig som vårdträd, men dess stora krona gjorde att det var planterat längre bort från gården. I Norrland var björk och rönn vanligt som vårdträd.

Så vad väntar du på? Ut och plantera ditt vårdträd! Men välj platsen med omtanke, för dina efterkommande kommer att leva och dö med ditt beslut i många generationer framöver.

Den som bygger endast med tanke på att det skall stå i hans tid och den som ej vill lägga ett frö eller sätta en telning, emedan han själv ej får njuta trädets skugga och frukt, han gynnas ej av Tor, och straffet drabbar honom, den själviske, eller hans ättlingar.

Tilaa YouTube:

Jos arvostat Allmogens itsenäistä työtä kuvaamaan hienoa ruotsalaista historiaa ja pohjoismaista kulttuuria, ja olet tervetullut ostamaan jotain mukavaa kaupasta tai tukemaan meitä vapaaehtoisella lahjoituksella. Kiitos etukäteen!

Tuki Allmogens Swishin kautta: 123 258 97 29
Tuki Allmogens genom att liity
Tuki Allmogens testamentissasi