Pohjois-Västergötanmaan kartta, 1780

Denna historiska karta över norra delen av landskapet Västergötland, närmare bestämt Skaraborgs hövdingedöme, utgavs 1780 av lantmätaren Nils Morelius vid Lantmäteriet.

De många megalitgravarna har gjort landskapets förhistoriska tid känd, framförallt gångrifterna på Falbygden. Vid sjöarna Anten, Mjörn och Hornborgasjön, alla med på kartan, har boplatser hittats från stenåldern. Man har analyserat organiskt material som kol och pollen vid dessa boplatser och konstaterat att människor bott vi dessa sjöar i minst 9,000 år (7,000 f.Kr.).

När våra förfäder övergick till jordbruk under den så kallade bondestenåldern, uppfördes under århundradena före år 3,000 f.Kr en stor mängd gånggrifter i Falbygden-Valleområdet. Av Sveriges 375 gånggrifter finns 260 i detta område, de flesta uppe på Falan.

Många fynd av guld- och bronsföremål tyder på tidiga kontakter med omgivande folkgrupper. Västergötlands historia präglas av de naturliga kommunikationsmöjligheterna, där skogarna i söder och nordost varit hindrande, medan de stora sjöarna Vänern och Vättern, och vattendragen Viskan, Ätran och Göta älv tidigt möjliggjorde kontakter med omvärlden.

Fynd från järnåldern visar på livliga kontakter med romarna under århundradena efter Kristi födelse. Till denna tid, och till tiden efter romarrikets fall under folkvandringstiden 400–550 e.Kr., dateras landskapets cirka 130 fyndplatser av guldföremål. Detta gör Västergötland till Sveriges mest guldfyndsrika landskap.

Befolkningen i Västergötland tog tidigt emot kristendomen, och har den äldsta landskapslagen på svenska – Västgötalagen som antas ha sammanställts på 1220-talet av lagman Eskil Magnusson. Landskapet verkar också ha haft en relativt självständig ställning inom politik och kultur i början av medeltiden. I historisk tid har Västergötlands läge som gränslandskap till det danska Halland och norska Bohuslän spelat stor roll, för både fredlig handel och krig.