Nej Åhléns, tomten är inte turkisk – och vår jul ÄR svensk

Väite:

Johtopäätökset: Historiskt. helt falskt

Yhteenveto:

Många har skrivit om den märkliga PR-kampanj Åhléns drog igång i veckan där man auktionerar ut en väggbonad till välgörande ändamål.

Åhléns budskap: Det finns ingen svensk jul, eller som de skrev: ”svensk”. Deras motivering, som de ger i samtalet med Ann Heberlein som jag länkat till nedan, är att vår svenska jul i själva verket bara är ett stort hopkok av utländska traditioner.

Ann Heberlein, en teologie doktor i etik som ringde upp Åhléns för att fråga hur de tänkte med kampanjen, sammanfattar den som ”moralisk fostran av sina kunder”. Den alltid förståndige Thomas Gür kallar det ”total rappakalja”. Mohamed Omar kategoriserar det som ”nationalmasochism”.

Man har även noterat på flera håll att Åhléns ändrat texten sedan publiceringen, som i sin ursprungliga form hade en ton som framstår som direkt nedlåtande mot den svenska majoritetsbefolkningens kultur:

Man vill alltså ”slå hål” på ”myten” om den svenska julen. Man kan nästan tro att Åhléns kommunikationschef har läst och inspirerats av min artikel om att ”slå hål” på det nordiska kulturarvet. Jag kommer inte ägna mer av den här faktagranskningen åt att betygsätta Åhléns agerande, det har många andra gjort redan. Jag noterar bara att de i år är först ut i det traditionsenliga och högst historielösa förminskandet av vår svenska jul, och vi kan väl säga att Åhléns budskap inte togs emot så väl.

År efter år ser vi vid alla våra stora traditionella högtider liknande utspel som förlöjligar och förminskar den svenska kulturen, eller rent av förnekar dess existens. Jag skrev om det julen 2015 här på bloggen, och jag kommer säkert få tillfälle till fler faktagranskningar under 2019.

Men nu till faktagranskningen!

Är vår svenska tomte i själva verket turkisk?

Åhléns har meddelat att de i sin väggbonad syftar på helgonet Nikolaus av Myra, mer känd som Sankta Klaus. Nikolaus är barnens skyddshelgon, känd för sin givmildhet, och är en av de historiska figurer som har införlivats i den moderna jultomten. Men inte den enda, som vi ska utforska snart.

Sen är det förstås den lilla pinsamma detaljen att Nikolaus var grek, inte turk. Nikolaus var ärkebiskop av Myra och föddes cirka 280 i Patara. På den tiden fanns inga turkar i Myra, som då var en del av det romerska imperiet. Som Thomas Gür påpekar i sin kommentar dök de första turkarna upp först 800 år senare när de erövrade den grekiska ”tomtens” hembygd med våld. Det gör förstås inte Nikolaus turkisk, lika lite som det skulle göra vår nordiska tomte turkisk efter en hypotetisk turkisk erövring av Sverige.

Man kan tycka att ett företag som Åhléns, som omsatte nära 5 miljarder 2017, skulle ha råd att faktagranska sina egna texter, men det kanske har att göra med att de gick 68 miljoner kr minus i fjol – vad vet jag.

Sammanfattningsvis: Nej, inte i någon form är den svenska eller någon annan tomte ”turkisk”.

Sanningen om tomten

Det råder ingen oenighet bland folklivsforskare om att vår moderna svenska tomte är en sammanblandning av många olika traditioner och figurer med ursprung både i vår egen nordiska folktro och i utlandet.

Från utlandet har vi influenser från helgonet Nikolaus, och så förstås Amerikas stormagade ”Santa Claus” som populariserats av Coca Colas reklam som gått ut över världen sedan 1920-talet. Till min förvåning har jag nu lärt mig att Coca-Colas världskända tomte som vi känner den idag skapades på 1930-talet av svenskättade Haddon Sundblom, som hade en svensk mor och åländsk far.

Vår egen svenska tomte då? Jo, den hör hemma i allmogens gamla folktro om den lilla gårdstomten tai Nissen som återfinns bland de germanska folken.

Vår inhemska tomte är ett gammalt övernaturligt väsen som bor på gården, på tomten (därav namnet), och drar god lycka och rikedom till gårdens folk. Han kan även bo under gårdens vårdträd eller i ättehögen. Den här föreställningen om tomten som så kallat dragväsen tillhör nordeuropeisk jordbrukskultur och är gemensam för germaner och slaver. Här var det inte tal om någon stor, munter tomte med vitt skägg, röd utstyrsel och renar, tvärtom. Gårdstomten är liten och klädd i grå vadmalskläder, ibland även röd mössa.¹

Att sätta ut en skål gröt julafton till tomten eller Nissen under loftstrappan, på loftet eller i något uthus är en välkänd och i hela Norden förekommande sed, som hållit sig länge och till vilken många sägner knutits.

Det förekom även att man på vissa håll i landet gav gårdens tomte nya kläder. I Uppland nämner Celander hur man gav honom en skinnpäls och en röd mössa. I västra Värmland berättas det hur man brukade bädda till en särskild ”tomtebädd” på julafton, och man ska visst tydligt kunnat se att han legat där. Det förekom även att man offrade till gårdstomten genom att hälla ut julöl på vätteträdet (vårdträdet) eller vättehögen.²

Att folktron på tomtar är gammal i Sverige vet vi från det äldsta belägget för ordet tomte. Det kommer från en av Heliga Birgittas (1303-1373) uppenbarelser där hon pratar om tompta gudhi. Folket ”dyrkar och hedrar tomtegudar och går ej till kyrkan”, uppger hon klagande³. Det äldsta belägget för vår nordiska tomte utgörs alltså av historiskt vittnesmål från 1300-talet om det kristna bekämpandet av den gamla folktron.

Kopplingen mellan vår lilla gårdstomte och den julklappsbringande jultomte vi känner idag skedde i slutet av 1800-talet, och det kan vi till stor del tacka författaren Viktor Rydberg (1828-1895) och tecknaren Jenny Nyström (1854-1946) för.

Rydbergs mycket omtyckta barnbok Lille Viggs äfventyr på julafton publicerades första gången 1871 med illustrationer av 17-åriga Jenny Nyström. Rydbergs dikt Joulupukki från 1881 bidrog med tiden ytterligare till att forma bilden av den svenska jultomten, tillsammans med Jenny Nyströms varma illustrationer av svenskt julfirande med tomtar, julbockar, glada barn och julgranar.

Tomten = Oden?

En sista intressant koppling som jag stött på med avseende på tomtens ursprung, en teori som framhålls av bland andra folklivsforskaren Margaret Baker⁴, är att tomten är självaste Oden, Óðinn, den fornnordiska guden. Han är den äldste, störste och visaste av asagudarna och hade många namn, över 200 sägs det. Allfader. Valfader. Enöga. Den vise. Stavbäraren. Den höge. Julner. Julfader.

”Julfader” påminner till namnet om den ”Father Christmas” som senare skulle gestalta julen i England. Den nederländska tomten ”Sinterklaas” delar också likheter med Oden: Sinterklaas rider på hustaken på en vit häst, medan Oden rider över himmelen på sin häst Sleipner under den vilda jakten. Sinterklaas har svarta små medhjälpare som står och tjuvlyssnar vid husen och rapporterar till honom vilka barn som varit snälla eller stygga. Oden har sina svarta korpar Hugin och Munin som han varje morgon sänder ut i världen för att inhämta information åt honom.

Oden, som i en skepnad är en gammal man med långt, vitt skägg och slokhatt, sades besöka nordbornas hem under julnatten. På danska småöarna Lolland gick han under namnet Goen och kom enligt uppteckningar ridande på sin vita häst ”lillejulaften” (d.v.s. dagen före julafton) och dröjde som gäst, tills julen var förbi⁵. Från Sverige berättar Hilding Celander:

Han är då antingen till fots, med en sid och vid hatt på huvudet, eller till häst, ridandes på en hög, svart gångare, vars skor i folksägnen gemenligen omtalas såsom smidda av klart silver. De nätter, under vilka Oden gör dessa ensliga vandringar eller färder, infalla förnämligast vid de gamla hedna högtiderna, så som julnatten och skärtorsdagsnatten. Han lider då inte gärna, att människor komma i hans väg; ty natten, och framför allt dessa nätter, höra honom till.

Kan Oden ha varit inspiration till senare myter om tomten, ”Father Christmas”, som mynnat ut i dagens moderna jultomte? Man kan bara spekulera. Men visst är det rätt intressant? Jag är allt för dåligt påläst om Oden och den fornnordiska julen, för att inte tala om att källorna är rätt knapphändiga, men framtida jular får jag säkert tillfälle att återkomma till ämnet.

Nu när vi har lärt oss sant och falskt om vår svenska jultomte, hur är det då med Åhléns två andra påståenden, att vår tradition med lussekatter kommer från Holland och julgranen från Tyskland?

Julbrödet

Påståendet är alltså att saffransbröd, d.v.s. våra lussebullar eller lusse-katter, har sitt ursprung i Holland. Saffran har varit känt som krydda sedan 1300-talet i Sverige, men slog igenom som krydda i julbaket först under sent 1800-tal⁶. Så här skriver Jan-Öjvind Swahn i Stora julboken:

Men nu [i slutet av 1800-talet, min anm.] fick saffran ytterligare en roll, nämligen som ingrediens i julens fina bullar och kusar av siktat vetemjöl. I vad mån man införde denna kryddning därför att man tyckte saffran smakade gott, eller därför att det såg grant ut med saffran i brödet, eller därför att det innebar status åt familjen lär vi väl aldrig få veta.

Julbröd bakade med saffran har alltså inte allt för gamla anor i Sverige. Men vad gör väl det? Det är gott! Att julbröd utan saffran haft en viktig plats i julfirandet långt tillbaka i vår historia är däremot säkert.

Julen lever i de äldres minne ofta som den högtid då man fick äta sig riktigt mätt och då man fick rikligt och gott bröd. Seden att var och en till jul fick en julhög av bröd, ibland med tillägg av en ost eller annat, är vanlig över hela Sverige. Husdjuren kunde också få en bit julbröd på julaftonen eller vid julottan.

Innan man bakade lussebullar i den välkända S-formen så bakade man många olika bröd, vanligast var rågbrödet men även finare vetebröd, i alla möjliga former. Man bakade även kultbröd i form av olika djur, exempelvis grisar, bockar, tuppar, osv. Många av formerna på allmogens julbröd känns även igen i fornnordisk symbolik, som S-formerna, hakkors, solkors, m.m.

Det vi idag känner igen som en klassisk S-formad lussebulle kallades i själva verket julgalt tai julkuse förr – även innan saffranbrödets intåg i den svenska julen. Då var det en vanlig vetebulle.

Varför bakade man då bröd i form av en gris? Just grisen har en framträdande plats i julfirandet, och då som offerdjur. I Hervararsagan berättas om hur konung Heidrek firar jul och leder in en galt som skulle offras åt fruktbarhetsguden Frej senare vid midvinterfesten. Folklivsforskaren Arvid August Afzelius (1785-1871) fann spår av detta offer bland allmogen på hans tid i början av 1800-talet⁷.

Afzelius berättar om hur man i avlägsna trakter i Sverige hade kvar seden att vid jultiden baka en ”julgalt”, som skulle bevaras till de första vårdagarna. Det var alltså en stor brödkaka som fick ersätta den levande galten, inte något som liknade dagens lussebulle. Julbrödet, eller såkakan, gavs till djuren, åts av husbonden och drängen vid vårarbetet, och blandades i utsädet för att ge kraft och god skörd. Från Värend i Småland berättar etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) om Värendbondens julbord i gamla tider:

På detta husliga offer-altar framsätter han derefter en jula-hög af flera slags offerbröd eller jula-kakor, såsom lefvar, limpor, vörta bröd, honungs-kakor, vispe-kakor, go-rån och kringlor, tillika med en jul-ost, och öfverst ett bröd som får namn af jula-kuse eller jula-galt.

Idag bakar vi inte bara julgaltar i överflöd varje jul, offergalten lever också kvar på julbordet i form av den älskade julskinkan, grisfötter, syltor och korvar.

När du bakar årets lussebullar, vet att du bakar samma bröd som otaliga generationer gjort innan dig – du har bara gjort dem ännu godare genom att tillsätta saffran. Dina förfäder var antagligen ändå allt för fattiga för att någonsin ha råd med saffran, så var tacksam över din rikedom.

Meningen med det till våren sparade julbrödet är ganska klar. Det skulle förläna något av julens övernaturliga kraft åt svältfödda djur och vårtrötta människor vid en tid av hårt och ansträngande arbete.

Julgranen

Traditionen med julgran inomhus då, kommer den från Tyskland?

Ja, det gör den faktiskt. Seden att ta in julgranen inomhus är känd i Tyskland från 1600-talet. Ett julträd nämns första gången omkring år 1600 i Elsass, Tyskland, men utan ljus. Det var inte föränn en bit in på 1800-talet som julträdet spred sig till allmogen i Sverige.

Martin P:N Nilsson påpekar dock i sin avhandling om julen⁸ att det är mycket sannolikt ”att den i grunden sammanhänger med den nordiska utomhusjulgranen”. Innan man började ta in granen i Sverige fanns alltså seden att ha en julgran utomhus. Folklivsforskaren Hilding Celander berättar även hur allmogen i västra Sverige och i Vestlandet i Norge tog in grankvistar som man hängde upp på hemmets väggar. Celander liknar det vid bruket på midsommar att smycka insidan av hemmet med lövkvistar.⁹

Så visst kommer traditionen med inomhusgranar från Tyskland. Men vad spelar det för roll? Det är inte ursprunget som gör traditionen, utan människorna som utövar den och gör den till sin – generation efter generation.

Det Åhléns sysslar med här, medvetet eller omedvetet, är faktiskt ren och skär historieförfalskning. Vilhelm Moberg beskrev den här formen av historieförfalskning, där lögnen inte skapas genom vad man säger utan genom vad man utelämnar – ”genom urval och utelämning”.

Åhléns säger att tomten var turkisk (vilket i det här fallet förstås var helt fel), men man utelämnar den rikedom av kunskap som finns om vår nordiska tomte. De säger att lussebullarna är holländska (om nu ens det stämmer), men utelämnar vår gamla, inhemska tradition med julbröd. ”Här är ett faktum utelämnat – och genom utelämning förfalskas vår historia”, som Vilhelm Moberg skrev.

Min jul är svensk. Men också nordisk och europeisk. Min jul är även ångermanländsk, med mormors blana på julbordet – gjort på messmör, grädde och kanel. Inget av det kan någon ta ifrån mig.

Vain Ruotsissa ruotsalaiset joulut ovat.

Mitt tips till dig som precis som jag börjar bli rätt trött på den här typen av historieförfalskning runt våra högtider är att du helt enkelt skippar Åhléns i årets julhandel. Bojkotta dem. Har du redan handlat där, gå och lämna tillbaka varorna och handla dem någon annanstans. För Åhléns har inte varit snälla i år. Jag tror till och med att de kan ha hamnat på tomtens svarta lista…

Vill du ha ett mer julvänligt alternativ så kan du alltid titta in i Allmogens butik där du hittar Allmogens-almanakka, gamla kartor och vackra prints att hänga på väggen. Överskottet från försäljningen går oavkortat till att jag kan fortsätta faktagranska Åhléns kommande jular.

Men kom även ihåg att julen aldrig handlat om att spendera en massa pengar på julklappar. Det har varit koti ja perhe fest, där det glada umgänget alltid varit det viktiga. Som Hilding Celander beskrev julen så är den ”en fest inte bara vuosittaiseen, vuotuisen kasvun ja pelastamisen osalta, mutta myös Fridarille, för befästande av det fridstillstånd, som förenar fränder.”¹⁰

Följ också Allmogen på instagram för en daglig dos historia och kulturarv!

1. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, vol XVIII, s 462
2. Hilding Celander, Nordisk jul, 1928, s 212
3. Heliga Birgittas uppenbarelser, utg. G. E. Klemming, Sthlm, 1861, s. 197-198
4. Margaret Baker, Discovering Christmas Customs and Folklore
5. Hilding Celander, Nordisk jul, 1928, s 234
6. Kättström Höök, Lena; Lund Kristina (2016). Lucia i nytt ljus. Nordiska Museets förlag. sid. 24. Libris 19775090. ISBN 9789171085887.
7. Kommentarer till Afzelius översättning av Hervara-saga
8. Nordisk kultur XXII, s 47
9. Hilding Celander, Pohjoismainen joulu (1928)
10. Hilding Celander, Nordisk jul, 1928

Tilaa YouTube:

Jos arvostat Allmogens itsenäistä työtä kuvaamaan hienoa ruotsalaista historiaa ja pohjoismaista kulttuuria, ja olet tervetullut ostamaan jotain mukavaa kaupasta tai tukemaan meitä vapaaehtoisella lahjoituksella. Kiitos etukäteen!

Tuki Allmogens Swishin kautta: 123 258 97 29
Tuki Allmogens genom att liity
Tuki Allmogens testamentissasi